Leicester är klara för Premier League till nästa säsong, men det finns fortfarande mycket mer att hålla koll på nere i The Championship. Peter A Linhem guidar oss igenom tabelldjungelns takkronor.

Förra veckan inledde PLDirekt sin bevakning av näst högsta serien i England – The Championship. Med hjälp av Peter A Linhem dissekeras toppen av tabellen. Först ut var nu Premier League-klara Leicester, nu vänds blickarna mot FA-cup semifinal-aktuella Wigan.

Dr Rösler eller: hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Wigan
Wigan har kritiserades länge för att komma ifrån en “rugby-stad”; för deras låga publiksnitt; för att affärsmannen Dave Whelan är enda anledningen till att de nådde Premier League; för att de hade Paul Jewell som manager. Kritiken var som hårdast under Wigans stora, snabba framgångar i Football League men levde kvar även i Premier League. Jag får erkänna att jag var en av dem.

Men det förändrades i takt med att jag blivit äldre och framför allt att Wigan etablerade sig i PL med trevlig fotboll och senare anlitade den genomsympatiske Roberto Martinez som manager. Det handlar också om en helt annan kontext när då Wigan plötsligt blev “plucky”/lilla Wigan snarare än storspenderande Wigan.

Wigan avslutade också sin Premier League-sejour spektakulärt med en FA-cup vinst. Istället för att se misslyckandet att hålla sig kvar tycker jag man borde se FA-cup segern som ett bokslut (tv-serieslut?) för Roberto Martinezs Wigan.

Med Roberto Martinez i Everton började Wigan istället inför den här säsongen om med Owen Coyle som manager. När Coyle var i Bolton sågs han av vissa till och med som en långsiktig ersättare till Alex Ferguson. Vilket låter helt bisarrt för alla som inte nyss vaknat ur en koma de legat i sedan november 2011. Då låg nämligen Bolton femma i PL, Gary Cahill och Kevin Davies var de första Bolton-spelarna i landslaget på tio år och Johan Elmander vann ligans pris för månadens spelare. Det var å andra sidan säsongen någon spenderade £50M för Fernando Torres och någon annan spenderade £35M av de pengarna på ligans gnälligasta och minst träningsvilliga anfallare.

När Coyle tog över Wigan denna säsong kom han senast ifrån Bolton som han lämnade när de låg på 18:e plats i The Championship, men som slutade på sjunde plats under hans ersättare Dougie Freedman. När Coyle lämnade Wigan i början på december denna säsongen låg Wigan på 14:e plats i The Championship.

Nu med Uwe Rösler som manager ligger Wigan på femte plats med bara sex omgångar kvar av säsongen och nio poäng ner till lagen nedanför playoff-strecket. Och man är dessutom i FA-cup semifinal. Där man visserligen inte kan bli det första laget att vinna FA-cupen två säsonger i rad och inte skulle man vara det första laget utanför högsta divisionen att vinna FA-cupen men man kan bli det första laget från utanför högsta divisionen att försvara sin FA-cuptitel.

Rösler
Det är ett verkligen anmärkningsvärt jobb Rösler har gjort i Wigan. Det ska nämnas att Wigan har en av ligans bästa spelartrupper men Röslers första match som ansvarig manager var 15 december och redan den 2 mars hade man tagit sig till playoff-plats efter 9 vinster på 14 matcher. Under den tiden slog man också ut två Premier League-lag, Crystal Palace och Solskjaers Cardiff, ur FA-cupen och en vecka senare slog man även ut Manchester City – laget man besegrade i förra cupfinalen och klubben där Uwe Rösler gjorde sig känd i England, och en klubb som han fortfarande har en väldigt god relation till.

När man pratar om Uwe Rösler är det väldigt svårt att fokusera på honom som manager, då han också är Uwe Rösler – canceröverlevare. Hans självbiografi är inget litterärt mästerverk men delarna om hans tid med cancer är ändå väldigt känslosamma. Han tvingades avsluta sin karriär i säsongsinledningen 2003. Säsongen innan hade han gjort 9 mål på 10 matcher för Lilleström och i säsongens första match 2003 gjorde han det avgörande 1-0 målet; blott två dagar innan han fick beskedet – lungcancer.

Två år senare hade Rösler besegrat cancern och lyckats ta tränarlicensen hemma i Tyskland. Hans första managerjobb var i hans förra klubb Lilleström där han trots begränsade resurser nådde två fjärdeplatser, en norsk cupfinal och även final i den kortlivade Royal League-turneringen. Sedan tog han över Viking som han ledde till en tredjeplats och avslutningsvis räddade han Molde ifrån nedflyttning och bäddade för Ole-Gunnar Solskjaers framgångsperiod.

Det var hans period i Molde som gav honom chansen att återvända till England. Det var nämligen så att han rekommenderades av sin efterträdare Ole-Gunnar Solskjaer till Mark Warburton som då var sportchef i Brentford och mannen bakom ungdomsturneringen Nextgen-series där Molde var ett av de medverkande lagen. Rösler tog över ett Brentford som etablerat sig i mitten av L1 men med Warburton som sportchef, Greg Dyke som ordförande – innan han blev FA-ordförande – och den rika supporterägaren Matthew Benham hade man högre ambitioner.

Första säsongen var inte mer än godkänd men med lyckade värvningar av unga spelare/tidigare lånespelare lyckades man ifjol sluta på tredje plats och kvalificera sig för playoff-spel. Man hade dock ända in i det sista chansen att vinna direktuppflyttning men i den sista avgörande matchen mot konkurrenterna Doncaster missade man en straff på övertid och Doncaster gjorde mål på den följande kontringen.

Läste ni förra texten om Leicester låter det som jag bara återupprepar samma historia men det var faktiskt så att två matcher med bara två veckors mellanrum slutade med att en vänsterfotad spelare missade en straff och därefter kontrade motståndarna in ett mål som avgjorde matchen. Den stora skillnaden är att Leicesters straffskytt Knockaert är fransman medan Brentfords straff missades av italienaren Marcello Trotta.

Rösler inledde denna säsongen i Brentford och när han lämnade i december hade man inte förlorat på åtta ligamatcher – en förlustsvit som till slut sträckte sig 19 matcher – och hans ersättare i Brentford var hans rekryterare Mark Warburton.

Wigan på planen
Röslers taktiska disposition är inte helt lätt beskriven. Visserligen föredrar han något i stil med 4-2-3-1/4-3-3 vilket han använt mest i både Brentford och Wigan men i Wigan har han även experimenterat med en trebackslinje i Martinez-anda. Det finns dock alltid en viss spelfilosofi. En ganska offensiv och rolig fotboll i modern tysk anda men med hårt arbetande offensiva spelare. Vilket inte är förvånande för de som kommer ihåg Rösler som spelare. Vilket inte minst är tydligt sett till att offensiva spelare som Martyn Waghorn, Jordi Gomez och Nick Powell alla snittar ovanligt många tacklingar per match för icke-innermittfältare.

Laget har visserligen spelat bra men målskyttet har varit sämre än defensiven och Nick Powell är med sju ligamål lagets främsta målgörare. Men på senare tid har han överglänsts av succévärvningen Martyn Waghorn som kom ifrån frysboxen i Leicester men som på 10 matcher i Wigan gjort fyra mål och fem assist och det är nästan bara Joey Barton och Rodolph Austin som snittar fler tacklingar än “Waggy” gjort. Waghorn är likt Nick Powell ingen ortodox anfallare utan trivs snarare ute på kanten/bakom en annan anfallare, men har varit fenomenal i Wigan och i helgen var hans enda mål avgörande mot kaos-laget Leeds.

Jag skulle också gräma mig ifall jag inte nämnde Emmerson Boyce för att han är Emmerson Boyce – The Aylesbury Cafú – och är lika briljant som mittback som han är som wingback, även om Leon Barnett varit genomgående deras bästa försvarare.

Övrigt i toppen
Leicester som jag skrev om förra veckan är nu helt PL-klara. Det är svårt att bedöma hur ett lag ska klara sig efter en uppflyttning – Cardiff vann ligan ifjol medan Palace bara vann playoff-spelet tack vare hjälteinsatser av Wilfried Zaha – men jag har vant mig vid att jag och uppflyttade lag alltid kommer att ha Paris.

Leicester är den typen av lag som kan visa sig vara denna säsongens Hull – stabila, småtråkiga men med marginal till botten – eller Cardiff som de liknar en del spelmässigt men å andra sidan har man ingen maktgalen malaysier till ägare. Deras ägare är en nämligen en dunderrik thailändare vars företag – King Power – är både deras tröj- och arenasponsor. Han har dock inte värvat Max Power för att kunna spela honom på mittfältet tillsammans med Andy King.

Bakom dem har Burnley ej säkrat uppflyttningen då de bara fick 1-1 i Sean Dyches Watford-återkomst men ligger nu tio poäng före QPR och har åtminstone säkrat en playoff-plats.

QPR säkrade ej sin playoff-plats men med en marginal på tolv poäng är det ganska säkert. Laget man förlorade mot i helgen var Bournemouth – av alla lag – som vann sin fjärde raka och ligger bara fem poäng bakom Reading ovanför playoff-strecket. De är visserligen nykomlingar och har tidigare säsonger haft en otrolig förmåga att vinna många matcher på raken.

Bakom QPR förlorade även Derby i Middlesbrough, men Steve McClaren som tog laget till UEFA-cupfinal 2006 fick ett varmt välkomnande och med elva poäng ner är deras playoff-plats säker.

Bakom Derby och bakom Wigan finner vi Reading. Bortglömde om man läser om Championship eller missar att läsa mellan raderna. Vann mot Charlton vilket håller gamarna borta.

Nottingham Forest är fortsatt sjua trots tio raka matcher utan vinst. Men hej, de har gjort klart med Stuart Pearce som ny manager. Av någon anledning tar han först över till nästa säsong istället för nu när Forest fortfarande har en god chans att nå playoff. Vilket sätter ytterligare frågetecken kring sparkningen av Billy Davies. Å andra sidan har Forest varit väldigt bra på att åka ur i playoff-spelet.

De som fyller ut topp 10 är Brighton vars fem matcher utan vinst förklarar varför ingen gott om Nottingham och Ipswich tappade momentum med en förlust mot Jordan Rhodes-Blackburn.

Topp 10 (omgång 40 av 46)
1.  Leicester          40 | 27 –   8 –  5  | 76-38 | 89
2.  Burnley            40 | 22 – 14 –  4  | 65-34 | 80
———-
3.  QPR                  40 | 20 – 10 – 10 | 49-35 | 70
4.  Derby               40 | 20 –  9  – 11 | 69-46 | 69
5.  Wigan              40 | 19 – 10 – 11 | 54-39 | 67
6.  Reading           40 | 17 – 12 – 11 | 61-46 | 63
———-
7.  Nottingham     40 | 14 – 16 – 10 | 57-50 | 58
8. Brighton           40 | 15 – 13 – 12 | 42-36 | 58
9.  Ipswich            40 | 15 – 13 – 12 | 51-46 | 58
10.Bournemouth 40 | 16 – 10 – 14 | 55-56 | 58

/Peter A Linhem