Championship – på väg upp: omgång 44

Säsongens Premier League är på väg in i avgörande skeden i båda halvorna av tabellen. Samtidigt som det gäller som mest är det dock dags att börja blicka ännu längre ned än botten av PL – nämligen mot toppen av Championship. Peter A Linhem guidar oss återigen genom kandidaterna som gör upp om de tre platser som ska fyllas av nykomlingar. Efter ett litet hopp med två omgångar på fem dagar är turen nu kommen till Norwich City.

Tidigare:
Omgång 41: Middlesbrough FC
Omgång 42: Watford FC

Jag skrev för ett par månader sedan, i början på januari, på Fotbollskanalen om Norwich och hur de då låg under playoff-strecket hela tio poäng bakom ärkerivalerna Ipswich. Men allra främst var jag väldigt kritisk till deras nya manager Alex Neil.

Det är dock värt att fråga sig hur bra Alex Neil passar detta Norwich. Alex Neil är bara 33 år och han var spelande manager i Hamilton. Han är alltså inte särskilt rutinerad och innan han tog över i Hamilton hade han spelat där sedan 2005. När han tar över Norwich är det ett lag av främst rutinerade spelare som inte är mycket yngre än han själv, som spelade i PL ifjol, och som inte är egna produkter införstådda med någon särskilt klubbfilosofi. Norwich förväntar sig dessutom uppflyttning. Enligt alla tillgänglig information är det en diametralt motsatt situation för Neil i Norwich jämfört med i Hamilton. Vilket inte måste betyda att han kommer att misslyckas men jag förstår inte hur Norwich ser Neil och hans meriter som passande för Norwich.

Jag anser fortfarande att jag inte tänkte särskilt fel men vad jag gjorde fel var att försöka applicera någon slags logik på hur fotbollsmanagers fungerar och jag hade megadunderjättefel om Alex Neil som Norwich manager.

Sedan Alex Neil tog över Norwich har de spelat 20 ligamatcher, och av de 20 har de vunnit 14 och bara förlorat två. Inför fredagens match mot Middlesbrough hade de vunnit fem raka matcher.

Något som styrker Alex Neils redan starka facit är att han lämnade skotska Hamilton Academical som serieledare i skotska högsta ligan före jul och sedan dess har Hamilton förlorat 13 raka matcher och åkt ner till sjundeplats. Alex Neil skulle kunna bli utsedd till årets manager i både Skottland och i The Championship denna säsongen – och han är förövrigt bara 33 år gammal.

Neil har varit en mirakelman men det är värt att påpeka att han har en väldigt bra trupp att arbeta med, samtidigt som man dock inte kan undgå att imponeras hur han lyckats få med sig spelare som är nästan lika gamla som honom själv. Han är inte ens ett helt år äldre än Wes Hoolahan eller Carlos Cuellar och hans högerback Steve Whittaker ser ut att egentligen vara 45 år gammal. Kanske är det faktumet att Neil är ung och fortfarande spelade för Hamilton tills 2013 till hans fördel? Vissa managers är auktoritära magistrar, vissa är likt Mourinho din favoritlärare/storebror, och de pratas ibland om så kallade ”players manager” som nästan är en del av spelartruppen men som också råkar vara den som bestämmer.

Man kan jämföra Neil med Bournemouths manager Eddie Howe. Howe som också började sin tränarkarriär i sin moderklubb direkt efter karriären och som tagit dem till otroliga, otänkbara framgångar och likt Neil var Howe bara 31 år gammal när han permanent fick sitt managerjobb. Dessa står i stark kontrast mot några andra av topplagens managers. Där finns Big Mick som visserligen är något av ett skämt men som drillar sina spelare hårt och defensivt. Steve McClaren är också en äldre manager och han är mer utav en taktiker som tagit sin managerexamen ute i Europa. Watford har Slavisa Jokanovic som spelade fotboll i Serbien under inbördeskriget och han har dessutom varit manager för Partizan, så jag har svårt att se honom som bara en av grabbarna i Watford även om deras lag också är en diaspora. Kenny Jackett är en liten äldre man som är bra med unga spelare och små resurser, gav dock upp sin karriär i förtid pga skada likt Howe. Karanka är lite av ett wildcard då han var Mourinhos kontakt till spelarna/Spanien men samtidigt har han lärt sig av Mourinho.

Alex Neils främsta avtryck har nog varit på defensiven. Där Norwich i konkurrens med Middlesbrough varit ligaledande. De är de laget som släpper till färst avslut med bred marginal (9 per match, näst bäst är Boro med 11) och sedan Neil tog över har de bara släppt in 15 mål på 20 matcher. Det är vanligtvis ganska svårt att förklara hur ett lag blir plötsligt mycket bättre defensivt, särskilt då Norwichs matcher sällan är tv-sända, men i detta fallet finns det flera tydliga faktorer som antagligen varit högst bidragande.

För det första har Norwich använt samma backlinje i nästan vartenda match sedan Alex Neil tog över. Innan honom skiftade Norwich mellan Michael Turner, Carlos Cuellar, och Jos Hooiveld tillsammans, eller tillsammans med Russell Martin. Men under Neil har man i alla matcher förutom en sedan i slutet på januari använt sig av samma fyra i backlinjen. Steven Whittaker till höger, Martin Olsson till vänster och ett mittlås av Russell Martin och Sebastien Bassong.

Den andra stora skillnaden är just Sebastien Bassong. Han har länge bevisat att han i toppform är en mittback av Premier League-kvalité men skador och annat har fördärvat en bättre karriär. Det var också så att i början på denna säsongen valde Norwich att låna ut Bassong till Watford och istället satsa på bland annat Michael Turner. Men Bassong återvände till Norwich kring jul och kort därefter valde Neil att satsa på Bassong tillsammans med Martin i mittförsvaret och ligans bästa backlinje var ett faktum.

Man ska heller inte underskatta det att Norwich har en högst kompetent John Ruddy i målet och mittfältsterriern Alexander Tettey som fått en tydligare defensiv mittfältsroll sedan Neil också gjort en del förändringar på mittfält och anfall. Mittfältet är mindre ett platt 4-4-2 och mer av en återuppfinning av den diamant som tog Lamberts Norwich till Premier League.

Tettey är basen och beroende på motstånd eller uppställning är han ensam eller så har han en mer spelfördelande partner i Graham Dorrans till exempel. Framför dem skulle man kunna kalla Bradley Johnson och ofta Johnny Howson för yttrar men de är snarare offensiva mittfältare. Deras roller lämnar dessutom mycket ytor på kanten för framför allt Martin Olsson och även Steven Whittaker.

Emellan dem återfinns Wes ”leprechaun-Maradona” Hoolahan som gjort 10 assist denna säsongen. Taktiskt intressant kan man dock nämna att Norwich ibland snarare spelat med Howson och Johnson bredvid Tettey i ett 4-3-3 för att passa in Nathan Redmond och ibland har Norwich spelat med till exempel Gary Hooper som släpande anfallare istället för Hoolahan för ett mer fysiskt anfall. På topp har man Cameron Jerome som fortfarande är Cameron Jerome (begränsad target man) men som haft en lysande säsong med 18 mål och när Jerome är i form har han också en tendens att göra en del snygga volleymål av bara farten. Gary Hooper har gjort 11 mål trots att han bara startat 15 matcher och oftast är inhoppare.

Nyckelspelare i Norwich

Bradley Johnson
När Bradley Johnson spelade i Leeds kom han som vänsterytter. Han användes även som vänsterback någon gång för att han är vänsterfotad. Därefter fick han sitt rejäla genombrott när han konverterades till defensiv mittfältare. Hans fysik och att han inte var ytter-snabb gjorde att det passade bättre samtidigt som hans fina vänsterfot i mitten kunde användas som crossar och långskott. Det tog honom till Norwich och Premier League där han imponerade så som defensiv mittfältare att han ett tag ryktades bli uttagen till landslaget.

Men så förra säsongen åkte Norwich ur och efter att de värvat Tettey var Bradley Johnson inte lika viktig som defensiv mittfältare och inte heller perfekt som bara central mittfältare som playmaker. Inför denna säsongen har dock Bradley Johnson till synes jobbat mer på sin fysik, redan stark ser han mindre plufsig ut och han verkar ha tränat på sin spänst då han har blivit en stor tillgång i luftspelet med flera nickmål och de enda som vinner fler nickdueller i Norwich är mittbackar.

Viktigast av allt har de hittat en central/offensiv mittfältsroll där han liksom är lite till vänster men fortfarande i mitten, inte en nummer 10 men inte heller sittande mittfältare. Box-to-box till vänster med offensiva friheter skulle man kunna kalla den. I den rollen har Johnson denna säsongen gjort hela 13 mål på nickar, långskott, och genom att vara i straffområdet oftare.

Cameron Jerome & Gary Hooper
De är inte ett traditionellt anfallspar likt dina Dalglish & Rush, Crouch & Defoe, eller Super-Mac & Bullen och ofta spelar de inte ens tillsammans. Jerome är oftast lagets toppforward och ibland spelar Gary Hooper släpande men nästan lika ofta är Hooper inhoppare för att spela tillsammans eller istället för Jerome. Är de i huvudtaget ett anfallspar? Kanske inte men Jerome är en tung pjäs som gör det tufft för ett försvar och Hooper är en riktig målskytt som antingen tar vara på Jeromes närvaro genom att spela bredvid honom eller så får han som inhoppare spela mot ett backlinje uttröttad av Jerome. I vilket fall har de tillsammans gjort 29 mål denna säsongen, med eller utan varandra.

Russell Martin
Jag pratade tidigare om hur Bassong varit skillnaden i Norwichs backlinje och kollar man dessutom på hur han leder laget i brytningar/per match är det ännu tydligare men lagkaptenen Russell Martin är hans kanske inte lika skickliga men stabilare partner som till synes alltid funnits där. Söderberget till Lagerbäcken. Martin är dessutom egentligen högerback och senaste gången de var i Championship förtjänade han sitt smeknamn ”The Norfolk Cafú” med fina löpningar och inlägg. En särskilt lysande insats i en 5-1 mot Ipswich står ut i mängden. De nio gångerna han denna säsongen spelat högerback har han fyra assist så när plikten kallar är han antagligen också lagets bästa högerback.

Men nu är han främst en mittback och använder den snabbheten istället för att hänga med anfallare och det är han snarare än Bassong som står för uppspelen vilket han gör bra – 77% passningsäkerhet och nästflesta lyckade slagna långbollar i laget.

Han kan också göra snygga mål, som det mot Brighton i november som utsågs till månadens snyggaste.

Wes Hoolahan
Jag är alltid försiktig med att inte göra mina texter till bara ”Linhems favoritspelare” för att det skulle få läsa och när ett lag samlar för många spelare jag gillar kan det bara gå illa (se Barnsley).

Men ibland måste man få uppmärksamma spelare likt Wes Hoolahan. Också känd för mig som Wee Hoolahan, Leprechaun-Maradona, Irish Hatzipanagis, eller World Wide Wes Hoolahan. För att även om han redan är 32 år gammal spelar han fortfarande som en ung spelare med spritt i benen och assist i tanken. 10 stycken denna säsongen tillsammans med ett par mål trots att han inte alltid varit ordinarie eller skadefri. Även om han hade sina många fina stunder i PL är detta nog hans bästa säsong sedan hans förra säsong i Championship då han tillsammans med Grant Holt var ligans mest förödande vapen och de var den tidens Groot & Rocket Raccoon.

Han lär inte förtjusa oss för alltid och går Norwich upp lär han inte vara lika inflytelserik men ta vara på era chanser att se Hoolahan och se de bevarade minnena på youtube.

Övriga topplagen
Wolves välkomnade tillbaka Mick McCarthy och hans Ipswich i helgen för en riktig sexpoängsmatch. Vid Ipswich-vinst skulle Wolves vara nästan helt borta från en playoffplats och vid en Wolves vinst skulle de gått upp på samma poäng som Ipswich. Istället slutade matchen 1-1 vilket innebär att Wolves fortfarande har en liten chans men deras sämre målskillnad kräver nästan att Ipswich eller Derby förlorar sina båda sista två matcher medan Wolves vinner sina. Det värsta för Wolves kan nog vara att de kan förlora delar eller hela sina farliga anfallstrio av Bakary Sako, Nouha Dicko, och Benik Afobe.

Brentford är i samma situation som Wolves då de hade chansen att vid vinst haka på Ipswich men ett sent kvitteringsmål till 2-2 lämnar dem tre poäng under playoffstrecket med sämre målskillnad. Å andra sidan har de redan börjat tänka på nästa säsong i och med att deras manager Mark Warburton kommer ersättas i sommar.

I den yttersta toppen förlorade dagens lag Norwich 0-1 mot Middlesbrough. En bra match där lagen turades om att imponera offensivt men till slut får man säga att det bästa laget vann. Hade inte Boro fått ett tidigt mål lite turligt hade det kanske slutat helt annorlunda.

Watford vann ganska odramatiskt med 1-0 hemma mot Birmingham. Ett mål i andra halvlek av försvararen Craig Cathcart var allt som krävdes och Watford gick upp i serieledning med blott två omgångar kvar.

Desto mer dramatiskt hos Bournemouth där de först låg under med 0-1 mot svårspelade Sheffield Wednesday tills 70:e minuten innan de kvitterade och sedan gjorde Matt Ritchie 2-1 i 84:e. Men Wednesday kvitterade i 95:e minuten på straff. Dessutom fick man säsongens bästa högerback Simon Francis utvisad som därmed är avstängd i nästa match.

Topp 8 (omgång 44)
1. Watford                44 | 26 –  7 – 11 | 88-49 | 85
2. Bournemouth     44 | 24 – 12 –  8 | 92-45 | 84
———-
3. Middlesbrough   44 | 25 –  9  – 10 | 65-33 | 84
4. Norwich               44 | 24 – 10 – 10 | 83-45 | 82
5. Derby                   44 | 21 – 13 – 10 | 82-50 | 76
6. Ipswich                44 | 21 – 12 – 11 | 68-50 | 75
———-
7. Brentford             44 | 21 –  9  – 14 | 73-59 | 72
8. Wolverhampton 44 | 20 – 12 – 12 | 65-54 | 72

/ Peter A Linhem