KRÖNIKA: MFF- och Bajen-fans: ”Går det att drömma om en bengalfri afton?”

En bengalfri stormatch-afton. MFF-Hammarby. Är det möjligt? Förmodligen inte. Nej, Inte ännu. Men det är en situation som måste tas på största allvar och det innan en allvarlig olycka händer.

Förlorarna är redan många. Negativ publicitet för klubbarna, för fansen, för sponsorer, samt mängder av onödiga kostnader för ekonomiskt hårt pressade allsvenska klubbar.

Vem, eller vilka är vinnarna i det här? Jag vet inte. Ett fåtal fans som ser det här som en image som inte går att vara utan.

För mig finns bara ett enda huvudsakligt tankespår; låt inte en dödsolycka inträffa innan alla inblandade förstår allvaret i att starta eldar på läktare under fotbollsmatcher.

Åge Hareide kommer i dag i en intervju inför matchen mot Hammarby in på vad hans egen rädsla handlar om. Han minns branden på Hisingen (1998) i Göteborg som ligger närmare 20 år bakåt i tiden. 63 offer den gången och ett par hundra skadade!

Han kommer in på katastrofbranden i Bradford (1985). 56 dog.
Minnesbilder han mår dåligt av, liksom jag själv. Ja, jag förmodar vem som helst, även de mest romantiserade bengalälskarna måste ju känna så.

Det är nästan så man glömt därför att det har passerat så många år sedan dessa katastrofer. Men bland alla argument som finns så behöver väl egentligen inte så mycket mer sägas? Jag tycker inte det.

Jag har även så många gånger pratat med Tele2 arenas säkerhetschef Michael Englund. En ytterst lugn och sympatisk man som otaliga gånger uttryckt sin rädsla för bränder, och hur han flera gånger på nära håll bevittnat hur det varit farligt nära allvarliga brandsituationer.

Men, och det är viktigt: För mig behöver inte svenska fotbollsfans den här typen av effektförstärkning.
Det räcker med tusentals fans, det räcker med tusentals intensiva uttryck, det räcker med masskoreograferade tifos i världsklass, det räcker med ett engagemang som gör svenska fans världsberömda.

Det räcker för att fansen ska skapa saker som är fantastiska kring en allsvensk stormatch. För mig skymmer bengaler allt det där.
Och ännu svårare blir det här med bengaler att ta in när jag tänker på hur befriade allsvenska matcher i år har varit i från våldsinslag. Vilken lättnad bara det i sig. Rakt av en stor framgång för allsvenska storklubbarnas fans.

Blir retoriken för enahanda? Nej, jag har svårt att se det. Bengaler är farliga. Bengaler kan skapa livsfara. Det är ett lagbrott. Röken är giftig och skapar för problem för astmatiker och ett allmänt stort obehag för många människor.

Det här är lika med att – nej, det borde inte vara normalt att stå eller sitta i ett rökdis. Inte ens frivilligt.
Den sunkiga känslan det skapar skulle ju aldrig accepteras i något annat sammanhang inom underhållningsindustrin. Jag kan inte komma på något.

Nu handlar det här inte om moralpanik. Allt annat än så. Jag ser det mest bara som en osund tidsanda där gränser för vad som är ok, och inte – hela tiden flyttas fram. Vare sig det handlar om bengaler, eller annat.

För vissa finns ju då argumentet att det finns värre problem i andra delar av samhället. Korrekt. Men betyder det att man ska bry sig mindre? Problem i samhället i övrigt möts ju av insatser från myndigheter, precis som nu bengaler på fotbollsmatcher.

Men det viktigaste av allt; vad händer, vem vill ta ansvar för om en större omfattande dödsolycka faktiskt inträffar? Eller rättare sagt, om så bara en enda människa allvarligt kommer till skada. Vem vill ha det blodet på sina händer?

En eld som blixtsnabbt sprider sig och en grupp på flera tusen människor som står tätt i hop hamnar i rullning. Där handlar det inte bara om att komma undan elden, utan lika mycket om att undvika att bli ihjältrampad.

Så argumentet om att det nästan aldrig har hänt. Det betyder för mig ingenting.

Nu hoppas jag innerligt att polisen, förbundet och supporterföreträdare till sist hittar en lösning tillsammans på bengalproblemen, även om jag inser att det rimligen ännu återstår en hel del av det arbete som pågår.

Men hur som helst så ser det ut som att framsteg görs.
Polisen har tagit initiativet, vilket man måste göra (vilka skulle annars göra det – en roll otacksam som i helvetet), SEF-basen Lars-Christer Olsson talar om en ny tyst-diplomati-linje, samtidigt som så väl klubbar, som spelare som tränare i allt större utsträckning tar avstånd.

Men. Och det är viktigt att få fram. Det här handlar inte om att ta avstånd ifrån fotbollsfans, det här handlar inte om en moralpanik eller att inte förstå supporterkulturen. Det här handlar om en brottslig gärning. Så enkelt borde det vara.

Fotbollsmatcher utan bengaler är det bästa för alla. Målet för varenda fotbollssupporter borde vara att så många som möjligt ska känna trygghet över att gå på fotbollsmatcher. Är det inte så?

För mig är det helt enkelt orimligt att normaltillståndet under en allsvensk stormatch ska handla om att periodvis tvingas sitta i rök, känna oro över att det ska börja brinna eller få ett knallskott på sig, liksom det kanske mest grundläggande av allt – få se en match avbruten flera gånger.

Det viktiga nu är att alla parter, fansen inkluderade, till sist slutgiltigt får ett ord med i en slutuppgörelse som slutar med någon form av legal pyroteknik som under ordnande former spelas upp – och om det är möjligt med kraftfulla fläktsystem som snabbt skingrar upp röken. En utopi? Jag vet inte.

Hur det kommer att se ut i Malmö i afton ser tyvärr givet ut på förhand. Det blir sannolikt fler bengaler. Men tänk om det inte blir så…ja, det vore ett stort steg framåt, inte bara för svensk fotboll, utan även för svensk supporteskultur.