Så här mot slutet på året blir jag lätt känslosam, mer än vanligt alltså. Jag tänker på de som inte är med oss längre, deras saknande familjer, de som lever i orättvisor och de som tillbringar årets sista helger i ensamhet. Jag tar en titt på året som gått och reflekterar över saker som hänt. Och trots att jag ibland känner ett illamående av både mängden julklappar och julmat så är jag extra tacksam för det som finns i mitt liv och personerna under mitt tak. Därför kändes det fint att dagen före julafton få prata med någon annan som är extra tacksam dessa dagar. Kanske inte på grund av samma blödiga orsaker som jag, utan på grund av ett omtumlande år som involverar både klubbyten och en hjärtoperation.

Kevin Ackermann är mittfältstalangen som sedan barnsben jobbat stenhårt mot målet att nå den stora scenen, först i Allsvenskan och sedan i Europa. När han för drygt ett år sedan flög till Florens för att skriva på sitt första utlandskontrakt, med Fiorentina, var han spänd på det nästa steget i karriären. Men ibland tar livet vändningar man inte räknat med, och när Kevin fick besked efter läkarundersökningen i Italien att de upptäckt något onormalt med hjärtat vände hans liv och tog en annan riktning.

Efter upprepade undersökningar och nya utlåtanden i Sverige, Spanien, Italien och Belgien togs beslutet att han skulle opereras. Det blev inget kontrakt med Fiorentina och den italienska fotbollslågan släcktes, i alla fall för den här gången. Den 30 april opererades Kevin och en ny resa började för den då 17 år gamla göteborgaren. En utmanande sådan.

”Det var skittufft. Jag lever verkligen för träning, och hade tränat hårt ända fram till operationen. Men den första månaden efter operationen kunde jag knappt gå. Jag fick bara ta promenader, gick jag upp för trappor blev jag hur andfådd som helst och jag fick inte komma upp i för hög puls.”

Under sommaren och hösten har Kevin Ackermann kämpat för att komma tillbaka till samma form han var i när Fiorentina upptäckte honom. Först med hjälp av en ”hjärtsjukgymnast” och sedan med sina kompisar i BK Häcken. Till slut fick fick han grönt ljus att spela match igen, och har funnits på plan under tre av BK Häckens träningsmatcher under vintern.

”Först och främst har det känts helt magiskt att få spela fotboll och spela match. Jag är jätteödmjuk inför att kunna göra det igen. Innan jag åkte till den första matchen satt jag bara och garvade, jag var så lycklig. Sedan kändes det ju att det var ett tag sedan jag spelade, rent konditionsmässigt. Men det var skönt att få det gjort.”

Jag frågade Kevin om han var nervös över att spela match igen, om han kände sig orolig över vad hjärtat skulle klara.

”Nej, jag funkar inte riktigt så som person. Har jag godkänt från kirurgen, som jag har så mycket respekt för, så är det det enda jag hör. Nu är jag frisk. De andra spelarna som springer runt där ute kanske inte vet exakt hur deras kropp ser ut, men nu vet jag från topp till tå hur hela jag ser ut. Så nu känner jag mig nästan mer säker.”

Så nu när han är tillbaka, redo att fortsätta sin karriär, var det nog flera som blev förvånade när Kevin valde att bryta kontraktet med BK Häcken. Var han inte sugen på att stanna i bollklubben, få en nystart, kanske lite speltid och sedan ge sig av ut i Europa igen? Men när jag hörde hans förklaring tror jag att jag förstår hans beslut.

”Redan förra året hade jag lämnat Häcken mentalt, när jag höll på att göra klart med en ny klubb. När jag kom tillbaka till Sverige var mitt fokus att bli återställd och nu när jag är frisk är jag redo för det där miljöombytet. Det är inga hard feelings mellan mig och klubben, jag vill bara ha ett miljöombyte för att ha chans att komma närmare en tröja.”

Med tanke på kvaliteten på mittfältet i BK Häcken, med veteraner som Erik Friberg, Alexander Faltsetas och nu även Gustav Berggren som fanbärare, är det ingen självklarhet att speltiden kommer att öka från hans förra säsong i klubben, och för att visa upp sig för framtiden behöver han spela mer seniorfotboll. Framför allt kan jag verkligen förstå vad han menar när han säger att han redan ställt in sig på att gå vidare, rent mentalt. Att det skulle vara en typ av steg tillbaka att stanna kvar på Hisingen när han redan rest vidare i sinnet. Tänk er själv att ni lagt någonting bakom er, skapat en bild av en ny framtid. Då är man bra sugen på att fortsätta följa den där planen, även om den blir ett år försenad.

En ny satsning utomlands är dock inte det främsta alternativet för Kevin i dagsläget.

”Just nu känner jag att jag förmodligen vill stanna kvar i Sverige. Det är nog ett bra kliv för min karriär. Sedan om det blir Superettan eller Allsvenskan vet jag inte, men jag vill komma till en klubb där jag känner att jag är med och konkurrerar, så småningom. Men det här året bakom mig vill jag spela så mycket fotboll jag kan. Och jag behöver a-lagsspel. Går man utomlands hamnar man ju ofta i en ungdomsakademi,  och det är ju bra på många sätt, men det gynnar mig nog mer att spela a-lagsfotboll i Sverige just nu.”

Idag njuter Kevin av saker han tidigare tagit lite för givet. Även om ett träningspass på gymmet är svinjobbigt hittar han en motivation och säger till sig själv ”du har längtat tillbaka till det här”. Att känna sig slut efter ett träningspass var någonting har var orolig att han aldrig mer skulle få göra. 

”Jag är extremt tacksam och glad över att de hittade hjärtfelet och att de hade möjlighet att åtgärda det innan det var för sent. Samtidigt var det ingen rolig sak att få reda på, men jag gjorde det bästa av situationen. Jag har gått igenom något av det svåraste jag upplevt personligen, jag höll på att förlora allt som betyder något. Att gå igenom en hjärtoperation med en positiv utgång är något som är en extrem mental styrka att ha med mig längst livet. Både på och utanför fotbollsplanen. Det är något jag har fått som inte så många andra har.”

Det gångna året har varit ett år av prövning och tacksamhet. Stödet han känt från både unga och äldre spelare i BK Häcken har varit enormt, och han har blivit ännu mer aktiv i sin kristna tro. Nu står 2020 för dörren och Kevin har blicken mot nya erfarenheter, men framför allt ett år på den älskade fotbollsplanen.

”Ett drömscenario är att jag kommer till en klubb där jag får möjlighet att konkurrera på riktigt. En klubb som tror på mig och, med bra tränare och spelare runtomkring. Ett år med mycket fotboll, speltid och spring i benen. Jag är så tacksam nu när jag kliver ut på planen, att jag fick möjligheten att komma tillbaka är något jag värdesätter extremt mycket. Jag kommer nog aldrig tappa den tacksamheten.”

Och med de orden, Kevin Ackermanns tacksamhet, knyter jag ihop det här året. De flesta av oss är lyckliga nog att leva våra liv utan en hjärtoperation i ung ålder, så att Kevin delar med sig av sin historia ger mig en påminnelse att värdera och vara tacksam över saker som jag tar för givet. Kanske finns det någon mer som gör detsamma.