Senaste nytt
Matchrapporter
Det kvittar vilken uppryckning England gjorde när det väl gällde som mest mot Nederländerna i EM-semin, de blev ändå totalt blåsta av stolen av det Colombia och Uruguay bjöd på i Sydamerikas dito.
Vadå, satt ni inte uppe i natt?
Skyll er själva, för när Copa América är som den var när Colombia tog sig till sin första final sedan 2001 kan Europa bara se på och avundas.
“Eso!!!!"
Det första som ploppade upp på min telefon så fort slutsignalen ljöd mellan Colombia och Uruguay klockan 03:57 i natt var ett meddelande i en brinnande chatt med mina kompisar i Cartagena. Meddelandet kom från en kille som egentligen är helt ointresserad av fotboll. Därefter sköljdes chatten över av videos från samma stad vid karibiska kusten av ett fyrverkerikaos som aldrig ville ta slut.
Hela Colombia firade i natt, oavsett fotbollsintresserad eller ej. Det här har landet väntat på i 23 år.
Det var senast det gigantiska landet i nordvästra Sydamerika spelade final i Copa América – då man till sist också kammade hem titeln.
Mycket har hänt i landet sedan dess. Colombia är inte längre det gangsterställe vi så länge förknippade det med, före och efter Andrés Escobars ofattbara död efter VM-uttåget 1994 (för att inte tala om den andre Escobar).
I dag är Colombia ett land som venezuelaner i grannlandet i norr vallfärdar till för en bättre framtid, som ett kvitto på en nation i stark ekonomisk tillväxt.
Fotbollsmässigt är Colombia kanske bättre än någonsin – och när semifinalen kickade i gång i North Carolina mot Uruguay klockan 02 svensk tid var arenan med en kapacitet på närmare 75 000 åskådare smockad med colombianer. Läktarna var gula, och jag tyckte synd om de stackars uruguayanska supporterna som var i ett sådant chanslöst undertag.
När Jefferson Lerma nickade in 1–0 i första halvlek på gammalt hederligt Cristiano Ronaldo-häng kändes det logiskt. Colombia med det här massiva stödet skulle bara till final.
Men på samma sätt som att det gulrödblåa landslaget har en tyngd och en fart som få andra landslag matchar i sitt spel, på samma sätt finns René Higuita-dårarna kvar. För vad tusan sysslade Daniel Muñoz med när han i slutet av samma halvlek satte en armbåge rätt i magen på Manuel Ugarte, nästan lika tydlig och icke-dold som Zidanes skalle på Marco Materazzi. Helt idiotiskt, inte minst när det finns VAR.
Crystal Palace-spelaren, som dessutom redan hade ett gult kort, satte finalplatsen på spel med sin lättprovocerade aktion och det kvittar hur mycket han försökte visa rivmärken på sin mage för domaren; han skulle bara ut.
Ett decimerat Colombia försvarade sig som djur hela andra halvlek. Ett Uruguay med en mätt Luis Suárez byttes in och om bara “El Pistolero" varit sitt forna jag hade han skruvat in 1–1 i slutet i stället för att pricka stolpen när han från nära håll avslutade.
Uruguay orkade inte, Colombia orkade hur mycket som helst och borde också ha punkterat tillställningen i slutminuterna när Uruguay satsade allt och öppna hav mellan Sydamerika och USA visade sig på planen. Mateus Uribe brände både ett och två frilägen och halva arenan var nog nära en hjärtattack där och då.
Men Colombia löste det, Uribe och Muñoz kunde andas ut – och vilt firande på planen utbröt.
Ni har säkert läst rubrikerna under morgonen här i Sverige. Allt har handlat om megabråket efter slutsignalen – och inte konstigt förstås då det var anmärkningsvärda scener. Storstjärnorna Darwin Nunez och Ronald Araujo hamnade i slagsmål med colombianska fans på läktarplats. Liverpools anfallare syntes på film både rikta knytnäveslag och få slag mot sig själv.
På innerplan urartade det mellan spelarna i Colombia och Uruguay – och Atlético Madrids José María Giménez kallade säkerheten för en katastrof.
“Våra familjer var på läktarplats med nyfödda barn. Det fanns ingen polis och vi var tvungna att skydda våra familjer”, sa uruguayanen rasande.
Det här är tyvärr också en del av den sydamerikanska fotbollen. Ni minns säkert bilderna från i november efter att gigantmötet mellan Brasilien och Argentina fullständigt urartat efter gästernas 1–0-viktoria i Rio de Janeiro.
Det går inte att blunda för det här, men tittar vi på fotbollen som vi fick se i natt var det som natt och dag jämfört med många av de temposvaga, defensivt inriktade matcherna i pågående EM.
I North Carolina var det i stället två lag som hade högsta växeln i 90+7 minuter och när Copa América är som den var i natt, ja då kan Europa som sagt bara se på och avundas.
På söndag är det EM-final mellan Spanien och England. Ett häftigt möte med avspark 21:00 i Berlin.
Fem timmar senare är det final i Miami mellan Argentina och Colombia (vilken otrolig läktarmatch att vänta) – och jag längtar redan till den brinnande chatten med vännerna i Cartagena. Eso, såja!
