Senaste nytt
MatchrapporterBosniske stjärnkrönikörens Turina-hyllning
Nej, det kan inte vara sant. Det måste vara ett misstag. Dagen var den 2 maj, och just efter klockan nio på morgonen fick jag ett kort sms, bara fyra ord. Ord jag själv inte fixar att säga högt, ens för mig själv.
Folk strömmade till Karlberg, lämnade blommor, tände ljus, pratade om Ivan, skrev om Ivan. Jag gjorde inget av det. Jag klarade inte. Jag ville inte tro det. I går gick jag och lade mig med en enda önskan – att 2 maj bara var en hemsk dröm, att allt som sades och skrevs bara gjordes av misstag, att det bara var fiktion. Att han skulle svara när jag ringde, att han skulle brista ut i skratt när jag berättade för honom om min hemska, konstiga dröm.
Men det var sant, det hade verkligen hänt.
Jag lärde känna Ivan genom fotbollen. Han var en av alla spelare, alla hundratals spelare du träffar i mixade zonen, i pressrummen, med en enda sak att snacka om: fotboll, om matchen som just spelats. Men med Ivan var det annorlunda. Det finns människor som i ögonblicket du träffar dem får dig att känna, “den här personen kan bli min vän”. Inte bara en flyktig bekantskap, utan en riktig vän. Ivan var en sådan människa.
Jag minns så väl första gången jag träffade honom. Jag hade just flyttat till Stockholm och börjat jobba på FotbollDirekt, han hade redan varit här ett par år. Vi bestämde oss för att ses på Karlberg, och han tog emot mig vid just den bänken, samma bänk där hans matchtröja nu ligger tillsammans med alla blommor och alla tända ljus.
Han stod där, med det där patenterade breda leendet. Vi satte oss ner och pratade, och vi blev sittande i flera timmar – vi pratade om AIK, om Dinamo Zagreb, två klubbar han älskade genuint. Vi pratade om hemlängtan, om hans döttrar, om mat, han skämtade hela tiden… vi hade kul, det hade man i hans sällskap.
Jag vet att en sådan här text stipulerar att man skriver om fotbollsspelaren och målvakten Ivan Turina, om idrottsmannen och hans sportsliga eftermäle. Men med Ivan känns det helt enkelt överflödigt. Alla vet hur bra han var, alla vet vad han gjorde för AIK. Det räcker med att säga att vi kommer sakna honom, varje dag, från djupet av våra hjärtan.
Jag vill inte skriva det här, jag vill inte att det ska vara så här, att det ska vara sant. Men det är det.
Vila i frid, min vän.
FotbollDirekts krönikör Sasa Ibrulj är en frilansade fotbollsreporter från Bosnien och Hercegovina som bor i Sverige. Han har arbetet för bland annat World Soccer och The Blizzard och syns även återkommande i Kroatiens FourFourTwo, Mozzart Sport i Serbien och högaktade brittiska fotbollssajten The Football Ramble.
Följ honom på Twitter @sasaibrulj
