Ett samtal med Anders Torstensson: “Ska leva mitt liv som vanligt”

För drygt två veckor sedan berättade Mjällbys huvudtränare Anders Torstensson om att han har blivit diagnostiserad med Kronisk lymfatisk leukemi. 
Idag, måndag, var 58-åringen åter i tjänst och fick motta ett helt gäng samtal från diverse medier.  
Ett av dessa kom från FotbollDirekt – till vilken Torstensson berättar om sjukdomen och sin tillvaro. 
– Det tuffa var att komma hem och berätta för hustrun, barn, nära och kära. Det var det tuffaste i hela processen, berättar Torstensson.

Denna måndag har Anders Torstenssons namn prytt såväl Aftonbladet som Expressens förstasidor. Det är i sin tur inget märkligt då Mjällbytränaren idag gjorde sin första dag på jobbet – efter att ha diagnostiserats med cancer. 

När FotbollDirekt når 58-åringen uppger han att det blir den sjätte eller sjunde intervjun han gör idag. För att inte riskera att upprepa, kanske rentav kopiera, de redan publicerade intervjuerna följer hela samtalet mellan mig och Anders Torstensson. Utan några krusiduller eller smidiga övergångar – bara ett samtal mellan två människor. 

Vänta så ska jag sätta dig på högtalare. Så, jag gissar att det har varit ett ganska stort medieuppbåd idag? 
– Ja, det har det fan, säger Torstensson och skrattar. 
– Jag hade två intervjuer inbokade men är väl uppe i sex eller sju nu. Det har rört på sig. 

Jag höll på att säga att det inte kan vara lätt men samtidigt sitter jag här och ringer också. 
– Aäh men jag har faktiskt inga problem med det utan jag känner att det är bättre att vara transparent och bara få ut det. Jag har faktiskt inga problem.

Vad skönt. Då kanske du ska få svara på några liknande frågor som tidigare. Men min första fråga är bara: Hur mår du? 
– Jag mår faktiskt väldigt bra efter omständigheterna, måste jag säga. Det är ett tufft besked att få men jag har landat väldigt mycket i att det finns många värre besked att få. De har upptäckt det tidigt, jag är helt symptomfri och jag är inte i behov av behandling som det ser ut nu. Det är en icke-aggressiv form av cancer som… Sen är den svår att förutsäga, jag kan få symptom inom ett år, jag kan få det om tio år eller aldrig få symptom. Får jag det så finns det behandlingar så att… Det finns många människor i Sverige som har det sämre än vad jag har det. 

Jag måste bara säga det. Fan vad skönt, det visste inte jag om. Vilken lättnad, eller? 
– Ja, det är det ju faktiskt. Så att… 

* Det kommer något form av oljud i bakgrunden 

– Jävlar vad de ska starta maskiner här! 

Det är ingen fara, jag hör dig bra! 

– Aa. 

Bortsett maskinerna i bakgrunden. Kan du berätta lite om veckorna innan diagnosen? Vad var det som föranledde den? 
– Jag har eh, jag har… Haft lite återkommande, jävligt vardagliga, hudbesvär kan man säga. Det är väl inte värre än någon annan utan jag har haft några exem i hårbotten som jag inte har blivit av med. De har jag egentligen haft i ett par år som inte har velat läka ordentligt. Sedan så hade jag några utslag på bålen och alltså, jag gick ju med det här ett tag sen sökte jag och fick någon salva och så vidare. För att göra en lång historia kort så tog de till slut allergitester för att se så att jag inte var allergisk mot något. Det var jag inte och någon vecka senare så fick jag ett blåmärke precis framför örat som jag inte alls kände igen… Att jag hade gjort något så att säga. Det gjorde att jag kontaktade läkaren igen och sa: Fan, nu kommer det en grej till och jag börjar bli orolig. “Kom in direkt i morgon bitti”, det är samma läkare som vi har runt laget så jag känner ju henne. Så hon tog in mig direkt och sa att nu gör vi så här. Nu slutar vi att hatta, nu tar vi alla prover och ser om vi får träff på någonting. 

– Det var där de upptäckte att jag har den här formen av leukemi som jag har då.

Hur reagerar man på ett sådant besked när läkaren säger det? 
– Ja, haha. Den är ju helt jävla omöjlig att säga på förhand och jag tror att det är jätte individuellt. För mig så tog jag det bara med fattning och lugn, fråga mig inte varför.. Jo, jag kan säga en viss del. Jag har liksom känt att de här återkommande besvären och sagt hemma att jag måste gå och kolla mig för TBE eller något sånt där. Jag hade ändå en känsla av att… Det var någonting som var fel. Det var en liten del av mig som kände att skönt, då har jag fått det bekräftat. Just där inne, när jag fick beskedet, så var det faktiskt lugnt. Vi resonerade ett tag och hon förklarade vad sjukdomen innebär och.. Det tuffa var att komma hem och berätta för hustrun, barn, nära och kära. Det var det tuffaste i hela processen, det var tuffare än att få beskedet. Det måste jag erkänna. 

Eh… Usch, fyfan. Till något mer positivt då. När du väl gick ut och berätta om detta på Facebook så fullkomligt kryllade det av varma hälsningar. Har du hunnit ta del av allt? 
– Nej, alltså det är helt, det är nästan… Jag har verkligen försökt att ta del och i alla fall reagera på alla hälsningar jag har fått men jag kan be om ursäkt redan nu för jag har säkert missat massor. Det är som jag har sagt i andra intervjuer, ibland så slänger man sig med det käcka uttrycket “fotbollsfamiljen”, men den finns fan på riktigt alltså. Jag är rörd av alla de hälsningar, omtanke och kärlek jag har fått det måste jag säga. Jag använder nästan aldrig Linkedin men jag fick för mig att lägga ut det där och jag tror att det är uppe i snart sjuhundratusen visningar och tiotusen reaktioner. Det är överväldigande och jag har fått blommor. Ett tag så kändes det som att det var blombud som sprang i trappan liksom och jag fick blommor av alla olika klubbar. Det är fans från alla lagen och hör av sig, det är sådana här vanliga: “Aa, jag hatar verkligen Mjällby när vi möter dem och ni har spöat oss två gånger i år men fotbollen är ingenting i jämförelse med detta, kämpa”. Det har hjälpt mig något fantastiskt i den här processen. 

Det har du verkligen rätt i. Att folk kan enas över att det finns saker som är “på riktigt” ibland. 
– Ja, och så är det. Det är på riktigt denna gången och det är nästan omtumlande att få reda på det. Det är som jag sade, fotbollsfamiljen den finns på riktigt. 

På tal om fotboll. Du var borta från jobbet i två veckor, hann du börja sakna det någonting? 
– Nja, jag var egentligen inte borta så länge. Jag fick reda på beskedet i fredags morse för 14 dagar sedan och fredagen var tuff som jag sa. Redan på kvällen så kände jag att man började landa i det. Då började å andra sidan alla spekulationer och jag ville inte gå ut med mer om det förrän före Elfsborgsmatchen. Då började det bli jobbigt med alla spekulationer. Min familj och mina barn, de är ju vuxna som tur är, kunde inte ens gå och handla för de fick tusen frågor och så vidare. För mig så var det oerhört skönt att gå ut med det efter matchen i söndags och vara transparent. Redan på måndagsmorgonen var jag nere här och besökte alla. Jag var inte delaktig i träningen som en instruktör men jag var med hela passet, under och efter. Sedan har jag varit med på alla matcherna och någon träning till som en fluga på väggen kan man säga. För det är Carl och Stoffe som har löst det praktiska på ett utmärkt sätt så det får jag tacka dem för också. 

Hur reagerade dina spelare första dagen du var tillbaka? 
– Det finns ju delar i detta. En del i det här är, och det läste jag till mig ganska snabbt. Man förstod kanske inte då, när man läste det första gången på en sån här käck broschyr, men det stod att det ofta är jobbigt för de som möter dig för första gången. För att de inte vet hur de ska reagera och vad de ska säga. Men just med spelarna tyckte jag faktiskt inte att det var jobbigt. Jag skrev ett väldigt utförligt meddelande i vår WhatsApp-grupp med allt jag visste, vilken diagnos jag hade. Ännu mer utförligt än vad jag skrev på mina sociala medier. Så när jag kom på måndagsmorgonen så behövde jag inte berätta allting en gång till utan jag fick oerhört mycket kramar, kärlek och omtanke. Men också, vilket jag tror var viktigt för både mig och de jag känner, att det var lite terapi för mig att prata om det. Vi satt mycket med olika… A-laget körde ju inne i gymmet och vi satt där länge, de fick ställa sina frågor och det tror jag är viktigt för dem med. Från den dagen och framåt så har det varit som vanligt så fort jag har varit i och kring laget. Den processen är jag väldigt glad över att jag kom tillbaka i samvaron så tidigt och att den normaliserades väldigt snabbt. 

Är det skönt att saker bara flyter på som vanligt och att man kan återgå relativt snabbt till vardagen? 
– Jaja, det är det definitivt. Det jag ville avvakta var, det heter ju utredning där de tar extra prover och sen får man en kallelse till hematologen som det i alla fall heter i Karlskrona, på Blekingesjukhuset. Där får man alla svar på ytterligare prover och jag ville ju inte ens tänka på att återvända till jobbet innan jag fått reda på mer där. Där kan man ju få reda på att det var andra symptom eller andra delar som inte såg bra ut men det var det ju tack och lov inte. Så att… Nu har jag nästan tappat bort din fråga, haha.

Jaha, nej. Den handlade om rutiner men jag tycker att du svarar bra på det. 
– Ja, exakt. Och där fick jag besked om att det inte finns något jag kan göra för att förvärra sjukdomen och att jag bara ska leva mitt liv som vanligt. Man får lite annorlunda perspektiv och samtidigt finns det ingenting som blir bättre av att man sitter hemma, snarare tvärtom. 

* En visselpipa ljuder i bakgrunden 

Ja, visst. Jag tänkte att vi skulle prata lite fotboll också men det känns som att vi kan ta en annan gång. Du ska få återgå till träning eller vad det är som pågår i bakgrunden. 
– Nej, jag sitter faktiskt och kollar på vårt U21-lag som möter Öster. De var precis matchstart nu… 

Det var alltså det jag hörde i bakgrunden. 
– Ja, det var det helt säkert. 

Matchen mellan Mjällby och Östers U21-lag slutade med en 6-0-seger för Mjällby. 

TV: