Bajens nyårsklipp – slipper Shaaban-lön

Det återstår bara några få timmar av 2012 nu och det är dags att summera Bajens år.
Det har varit ett på många sätt märkligt år. Sportsligt har det för första gången sedan 2006 gått bättre än föregående säsong och vi har nått vår bästa tabellplacering på fyra år.
Men samtidigt ligger vi alltjämt fortfarande kvar i den förbannade Superettan och då är det egentligen fullständigt likgiltigt om vi slutade fyra eller nia i tabellen.
Att inte gå upp med den trupp, de resurser och de förväntningar som fanns inför säsongen är naturligtvis ett misslyckande, känslomässigt och antagligen också på ett mer rationellt plan.

***
Året inleddes med att nye tränaren Gregg Berhalter hälsades välkommen på Arlanda och satte ribban direkt på presskonferensen om hur noggrann, seriös och målmedveten han är som tränare och person.

Försäsongen innebar ett långt testande av spelare, där i stort sett två hela startelvor turades om att spela för att Gregg skulle kunna utvärdera och sätta sitt lag. Detta innebar också att resultaten inte gick speciellt bra, med tre förluster och bara en vinst på de fyra första träningsmatcherna innan det lossnade rejält borta i Degerfors en bistert blåsig onsdag i början av mars när Castro och nytillskottet Billy Schuler stod för två mål vardera i 5-2-segern.
Sedan avslutades försäsongen med tre raka vinster mot Jenisej, Sundsvall och Åbo och vi gick in i säsongen med bra självförtroende och skyhöga förväntningar, trots en del skadeproblem redan från start.

***
Det hade nästan inte gått att få en bättre inledning på säsongen än den vi fick i år.
Efter 1-0 mot Halmstad (med Bojassen som premiärmålskytt, för att knyta ihop fjolårets avslutning på bästa sätt!) på ett fullsatt och premiärkokande Söderstadion åkte vi över tusen personer upp till Umeå för att räkna Havrebroar, dansa samba i snön och se Sebastian Castro-Tello göra ett fullkomligt magiskt mål där inte mindre än tre hemmaförsvarare går ner för räkning efter Castros dribblingar innan han smeker in bollen i nätet.

Vi maler på med en vacker 3-1-vinst hemma mot BP och en knäckande bra 2-0-seger mot Brage på Domnarvsvallen dit över 2 000 hammarbyare tagit sig för att ramla runt bland lösa och direkt livsfarliga plankor på den fallfärdiga läktarsektionen.
I bussen hem drömdes det om Champions League och 30 raka segrar. Så blev det naturligtvis inte utan redan veckan därpå fick vi se nykomlingen Varbergs BoIS av alla lag sno våra första poäng under 2012 efter en rättvis 1-1-match på Söderstadion.
Värnamo besegrades på håret borta innan vi åkte på årets första förlust hemma mot Assyriska i en match vars efterspel handlade om annat än det som hände på planen, mer om det nedan.

Sedan kom den mörka sommaren. Skadorna avlöste varandra, vi hade vansinngt svårt att göra mål och var lite för lättlästa och instabila bakåt.
Landskrona förnedrande oss och kontringsvann med 4-1. Även Ljungskile, Trelleborg, Öster och Halmstad slog oss och vi kryssade mot Falkenberg, Ängelholm och J-Södra x2. Allt detta under bara juni och juli, då den enda trepoängaren kom borta mot Degerfors inför en festglad mångtusenhövdad grönvit tågreseskara.

Vändningen kom först i samband med att ett antal nya spelare köptes in under sommarfönstret. Nik Ledgerwood, Thomas Guldborg Christensen, Mattias Adelstam och Erik Sundin var tunga tillskott som höll precis den höga klass man kunde kräva av dem direkt.
Men störst av dem alla var givetvis Kennedy Bakircioglu som den 28 augusti för första gången på nio år tog på sig Hammarby-tröjan igen inför jublande fans som klättrade upp på tak för att se in på presskonferensen.

Under de sista tretton matcherna förlorade vi bara en, den tunga 2-1-torsken på Grimsta mot BP, och radade upp segrar såväl borta som hemma. Totalt på de sista 13 matcherna (då Guldborg klev in, och strax senare även den övriga kvartetten) tog vi 26 poäng, vilket måste anses vara en mer än godkänd avslutning på säsongen.

***
Det var alldeles för hög omsättning i spelartruppen över hela året och stundtals, speciellt i början en för dålig lägstanivå, för rörigt försvarsspel och en akut saknad av självklara målskyttar.

Sammanfattningsvis gjorde vi en strålande inledning, en alldeles för dålig sommar och en höst med mersmak och förhoppningar inför nästa år. Och viktigast av allt är att vi har byggt en grundtrygghet i laget och hela föreningen som inte funnits på många års tid.

Men innan vi börjar se framåt mot nästa så tänkte jag sammanfatta lite punkter på vad som egentligen varit bäst och sämst, roligast och galnast, sorgligast och mest upprörande under det gångna året.

***
Här är mitt Bajen-år 2012 i punktform:

Foto: Bildbyrån.
Årets avsked : Sebastian Bojassen. Jag skrev ett helt inlägg dedikerat bara till honom när han slutade, och fick en tår i ögat under Uppesittarkvällen när han själv försökte beskriva hjärtat för Hammarby och fansen. Bojan var en av våra stora profiler, en man med enormt hjärta och passion och en spelare som kommer saknas mycket.
Vill också nämna José Monteiro som varit i Hammarby sedan 1999 och i A-laget sen 2006 med 137 matcher i Bajen-tröjan. Och Marcus Törnstrand, Andreas Dahl, Max och Fredrik Forsberg, George Moussan samt inte minst vår käre materialare Danne Wallin som varit en av de trevligaste ansiktena att möta nere på Årsta under träningarna.

Årets jackpot:: När Nya Söderstadion än en gång blev försenad, trots löften och redan påbörjad avskedsplanering i somras så kom Peab med ett skadestånd på många miljoner som gjorde att vi kunde öppna upp värvningsbudgeten och ta in spelare som gjorde en markant positiv skillnad. Men självklart var det ändå ett fiasko av byggbolaget, vilket nu medför att vi får byta arena mitt under säsong och mitt under sommaren, vilket inte direkt är optimalt på något sätt.

Foto: Bildbyrån.
Årets avskedsjackpot: Om bara några timmar sänker Hammarby sina lönekostnader markant när Rami Shaabans kontrakt går ut efter fem år i klubben. När han presenterades i februari 2008 var det euforisk glädjeyra i Bajenland över en extraordinär klassvärvning (jag själv hade t o m Rami i Bajen-tröjan som profilbild på Facebook en period). Sedan skadade han sig efter bara åtta matcher och kom därefter aldrig tillbaka ordentligt. Totalt på de fyra åren han tillhörde spelartruppen blev det 26 matcher, i år omplacerades han till fotbollsvärldens med stor sannolikhet bäst betalda assisterande målvaktstränare i väntan på att kontraktet går ut nu vid nyår. Rami har fått enormt mycket skit, förståeligt kan man tycka, men jag tycker nog det först och främst är de som skrev femårskontrakt med en fantasilön långt över rimlig budget som kritiken borde riktas mot i stället. Hursomhelst, nu är han borta och Hammarby Fotboll har för första gången en lönekolumn i nästa års budget som är någotsånär rimlig för en klubb på den nivå vi befinner oss.

Foto: Bildbyrån.
Årets tränaravgång: För första gången på fyra år har vi samma huvudtränare när det nya året börjar i morgon som vi hade när fjolårssäsongen inleddes. Men ett litet tränaravhopp blev det ändå när assisterande tränare Roger Sandberg valde att lämna under sommaren och Carlos Banda handplockades av Gregg efter långa samtal, vilket nog med facit i hand var en bra lösning, även om nog ingen har något som helst ont att säga om Sandberg.

Årets justitiemord: Polisens agerande under och efter Hammarby-Assyriska 18 maj. Polisen stormade upp på läktaren efter ett mindre internbråk som redan var utrett och överspelat. De använde vapen (pepparsprej) mot helt oskyldiga supportrar, däribland många barn, och slog med batonger mot folk helt på måfå, för att sedan hindra människor att gå ut från arenan med hjälp av hästar och batonger. Över 100 JO-anmälninagr lämnades in. Hammarby Fotboll och Bajen Fans krävde ansvar och la ner enormt mycket jobb och tid för att få svar på frågorna. Resultatet: Noll poliser fällda, samtliga JO-anmälningar nedlagda. En rättsskandal som inte skapat några rubriker alls i samma kvällspress som några veckor tidigare var väldigt snabba med att basunera ut falska rykten om fruktansvärda saker som påstods ha skett på Söderstadion under match.
http://youtu.be/brbsGV5rUYE

Årets mest välkomna pamp: Svensk Elitfotboll (SEF) fick i sin nya vd Mats Enquist äntligen en person som inte sätter likhetstecken mellan fotbollssupporter och problem, utan som faktiskt inser värdet av en aktiv och trogen fotbollspublik.

Årets tifo: Många riktigt snygga och välgjorda tifon i år. UBs “Tuffa Viktor” eller den snygga flagg/mosaik-koreografin i Kennedys återkomst mot Ängelholm är två av de bästa på länge. Liksom röken och hoppen från oss tusen grönvita nere i Växjö i den sista – och sportsligt meningslösa – omgången.
Men mäktigast var tveklöst halsdukshavet och de nästan 200 rödskimrande bengalerna mot Trelleborg i sista höstmatchen någonsin hemma på Söderstadion.
Här är en väldigt fin sammanfattning på dryga tre minuter över ett makalöst bra supporterår, till största delen baserad på Flibbens filmer:

Årets mål: Castros drömdribblingsraid i Umeå eller Kennedys frispark i Varberg. Men det allra vackraste var nog ändå Kennedys hörna direkt in i bortre krysset hemma mot Brage.

Årets uttryck: “En labradorvalp på syra”. Tony “Bobigol” Johansson beskriver Christophe Lallet i en julkalenderlucka hos Årstakexen.

Foto: Bildbyrån.
Årets mest lojale: Johannes Hopf spelade samtliga 30 matcher, släppte in näst minst mål i serien och stannade kvar i Hammarby ett år till trots idoga rykten från utlandet. En klippa att förlita sig på i nästan alla lägen.

Årets tristaste förlust: Att man valde att lägga ner den egna Supporterbutiken på Hornsgatan och låta Intersport ta över driften var nog ett ekonomiskt klokt beslut. Men känslomässiga värden är svåra att mäta och jag tror vi är många som redan saknar känslan av en självklar mötesplats dit man kan gå och hänga, kolla t-shirts, köpa biljetter eller boka bortaresor.

Årets Bajen-pubar: För min egen del har flest alkoholfria öl i Bajen-sammanhang konsumerats på i tur och ordning Söderkällaren, Gröne Jägarn, Honey Honey, Rosenhof, Charles Dickens och Puben vid Gullmars.

Årets restaurang: McDonalds vid A6 i Jönköping. När man börjar hälsa på personalen vet man att man varit där lite för ofta.

Årets vanligaste fras: “You know”. Om någon har mycket fritid nu över jullovet kan ni ju roa er med att gå igenom alla presskonferenser och räkna hur många “You know” som Gregg säger. En kvalificerad gissning borde vara i närheten av fyrsiffrigt.

Årets mest uttjatade hälsningsfras: “Tjääääna!” Visst var Café Bärs kul stundtals, och det är alltid bra med gratisreklam för världens vackraste klubbmärke, men nån gång i somras gick ändå gränsen för hur mycket vi orkade med att betygsätta öl i “fyra av fem Kenta”.

Årets kommunikationsdebacle: Förtursrätterna för att köpa säsongskort på Nya Söderstadion där Hammarby Fotboll glatt sålde 200 platser som inte fanns och sedan snurrade in sig i bortförklaringar om sponsorsstolar i stället för en regelrätt ursäkt till de berörda och minst sagt upprörda fans som drabbats.

Årets bok: Hans-Olov Öbergs “Pekbok för huliganer” som fått vuxna och barn att gemensamt skratta åt de underfundiga teckningarna till ord som “Grusgrop”, “Pisspaus” eller “Stinsfjolla”.

Årets kraftsamling: När Hammarby Handboll riskerade konkurs och nedflyttning la nästan 1 300 personer in tusen kronor vardera och räddade föreningen på en dryg veckas tid. Det är ett enormt vackert styrkebevis på kärleken till klubben, precis som de pengar vi samlade in genom Bajen Aid för att värva hem Max under våren.

Årets försäljningsrekord: Hovet har funnits sen före färg-tvn, men rekordet för ölförsäljning slogs under Division 2-match under Bajenkvällen i februari.

Årets kallaste fotbollsmatch: Den sågs i ett elvaminusgradigt Milano dagen efter Bajenkvällen, där ett 50-tal hammarbyare valde att kolla Milan-Napoli genom en ruta i baren på San Siro och värma sig med Irish Coffee eller te.

Årets olyckligaste: Den 27 mars var jag nere på Årsta och gjorde en nästan timslång intervju till matchprogrammet för premiären tolv dagar senare med Max von Schlebrügge, nyförvärvet som kommit tillbaks till Hammarby genom Bajen Aid-pengar som samlats in av alla supportrar. Dagen därpå smällde det. En nickduell med Monday James som slutade så olyckligt att Max missade nästan fyra månaders spel. Totalt blev det 11 minuters gemensam speltid för det så omtalade mittbacksparet Theorin/MvS innan det var Daniels tur att skada sig och missa höstsäsongen.

Årets mest förnedrande: 3-0-förlusten mot Division 2-laget Enskede IK. Måhända i en träningsmatch under landslagsuppehållet i sensomras, men fortfarande med en startelva där 10 av 11 namn spelat i Allsvenskan och den elfte i danska Superligaen.

Årets svar på tal: “Jag är här för att leverera, jag är väl inte här för att ha semester hoppas jag”. Kennedy till mig på presskonferensen, när jag undrade om han skulle klara pressen (ca 16.20 in i filmen som är länkad en bit här ovanför).

Årets Bajen-låt: “Platsen i mitt hjärta” med Magnus Carlson & Weeping Willows. Den gick rakt upp på förstaplatsen på Itunes, petade ner bland annat Kent, och är redan given som sista låt innan “Just idag” på Söderstadion. En tvättäkta Hammarby-klassiker. (Här nedan i liveversionen från Bajen Aid-galan, med ett fyra minuter långt och väldigt fint försnack av Magnus).

Årets Bajen-låt 2: Tomas Andersson Wij & Sofia Karlsson skrev en helt ny Hammarby-anthem till Bajen Aid-galan.

Årets reklamfilm: Inför “Platsen i mitt hjärta” satte reklamargänget som gjort “Roadtrip”-filmerna förr om åren ihop en kortfilm på 1 minut och 38 sekunder ren gåshud. En vackrare hyllning till Söderstadions historia och nutid är svår att hitta. Och jag är fortfarande omåttligt stolt över att få vara med i en sekvens.

Årets Bajen-blogg: Årstakex! Anna, Mia och Pernilla bloggade om stort och smått. Om livet som förälder, skolfröken, Palestina-aktivist, medmänniska och bajare. Rakt fram och utan omsvep, i ett högre tempo och med mer känslor, humor och attityd än någon annan ens var i närheten av.

Årets Bajen-medier i övrigt: Det är så många som gör fullständigt fantastiska saker och lägger ner sin fritid (och arbetstid i många fall med) och energi helt ideellt för att göra bra grejer för Bajen att det vore direkt elakt att bara välja en, så tre får dela på den utmärkelsen: Bajenpodden, Flibbens Bajenfilmer och Petter Ekbäcks Hammarby Foto är tre av dem som sliter hårdast och gör det med nästan konstant kvalitet rakt igenom oavsett om det handlar om en intervju med Grauers, en filmsekvens från en bortabuss någonstans i Sverige eller en bild från en premiärmarsch genom Södermalm. Ett hedersomnämnande till Supportrarnas Matchprogram och Bara Bajens webbradio med Uppesittarkvällen framförallt, om man nu får säga så i det här landet trots att man själv var med.

Årets supportrar: Ultrasgrupperna och alla andra stockholmare som tar ledigt från jobb, lämnar familjer och skola för att resa land och rike runt och sjunga i 95 minuter på varenda bortamatch. Det är hjältar allihop!

Antal matcher jag själv såg live på plats: 34 av totalt 41 matcher. Missade två hemma (Ljungskile pga jobb på Hultsfred och Umeå pga bröllop) och tre borta (Värnamo pga Bajen Aid, Trelleborg och Landskrona pga jobb) samt de båda matcherna på Cypern. I övrig såg jag rubbet – och höll därmed min nu treåriga svit på att åtminstone se samtliga träningsmatcher på svensk mark.

Antal bortaresemil jag åkte: 1 068 mil (beräknat på Google Maps). Lägger man till bortaresorna i vinteridrotterna också så blir det väl ett par hundra till (Hemse, Eskilstuna, Västerås, Sandviken, Uppsala mm). Men jag torskade ändå ett vad mot en vän som jag nu måste bjuda på en bättre middag eftersom han åkte ännu fler nyktra bortaresemil i år.

Årets struligaste resa: Halmstad Away, när jag och Peter fick åka buss från Borås (efter att ha sett Springsteen i Gbg kvällen innan) och sedan lifta med Kung Harald från Varberg, efter att SJ strulat bort ett tåg. På samma resa pajade en av BF-bussarna varpå femtio pers fick tillbringa ett par timmar längs E4:ans vägkant i stället för längs vattnet och torgen i det grönvitinvaderade Halmstad.
Bubblare: Falkenberg Away där vi fick åka SL-inspirerad Västtrafik-buss utan toa eller AC – och där åtminstone halva bussen var maskeradutklädd. Umeå Away där vi fastnade två timmar i Gävlebro på vägen hem vid fyra på natten. J-Södra Away, där jag åkte tåg själv ner och ångestbuss hem.

Årets Bajen-vänner: Axel, Peter, Siri, Anna R, Sara, Hugo, Olle, Linus, Anna W, Pernilla, Mia, Richard, Kent, Micha, Patrik N, Patrik B, Patric, Albin, Adam, Paffy, Pungen, Axel P, Kajsa, Gabbe, Simon, Johnny, Wayne, Andreas, Svenne, Katarina… och många, många fler. Tack för att ni finns allihop!

Årets galnaste dag: Strax före midnatt till fredagen den 6 januari föddes idén på den första Medlemskvällen för Bajen Fans på Gröne Jägarn. Vår nye tränare skulle anlända dagen därpå och vi skulle så klart ta emot honom på flygplatsen. Halv sju morgonen därpå samlades nio sargade själar på Centralstationen, med Kir och roddbåt på Arlanda Express och sedan många timmars väntan vid utrikesterminalen, fylld av sånger som välkomnade tusentals resenärer hem. Först vid ett-tiden, efter en tripp fram och tillbaka till Uppsala där elva personer till slöt upp med oss, så kom han till slut. Vi sjöng och Gregg Berhalter, den första amerikanske fotbollstränaren någonsin i en europeiskt elitklubb, såg lätt skärrad ut inför mottagandet på sin nya arbetsplats.
Det var en dag som stod för gemenskap, spontanitet och galenskap mellan en brokig skara med kärleken till ett klubbmärke som gemensamma nämnare.

Årets match: Det finns faktiskt många potentiella alternativ här. Rent sportsligt är det kanske BP hemma eller Brage borta i våras, men jag väljer ändå ut Ljungskile borta det minnesvärda datumet 21 oktober. En ganska kass fotbollsmatch rent spelmässigt, en 1-0-seger efter en nicktouch av Adelstam på ett Kennedy-inlägg och en fullkomligt brutalt usel gräsplan som nämnde Kennedy efteråt menade var den sämsta matta han någonsin spelat på.
Men det var också en stenhård moral, en lagkänsla, vilja, hjärta, fokus och inställning. Alla de där ledorden som jag och många tusen andra hammarbyare skrikit oss hesa efter under de senaste åren. Att vi lyckas vinna en sån match, på en sån plan, borta mot ett lag som Ljungskile – det säger väldigt mycket om vad Gregg och spelartruppen har åstadkommit under den senare halvan av detta år.
Att det dessutom var en av de där matcherna då läktargemenskapen var som allra störst, och då de berömda luftbengalerna uppfanns, gör ju inte saken sämre.

***
Nu ser vi framåt mot 2013. Nästa år, då jävlar!

Forza Bajen!