England – same, same but different

England har landat i Brasilien för ett VM där stämningen är helt annan än den var 2010. Ett landslag där ungdomlig talang vägs upp av rutin från allra högsta nivå. Spelartyper som Raheem Sterling och Ross Barkley känns spännande och moderna – men hur modernt är ledarskapet?

Efter en vår i Chelsea 2009 gjorde Guus Hiddink en poäng av omställningen från den holländska fotbollen till den engelska. I den holländska modellen såg han det som självklart att spelare under en match coachade varandra och där de självklara ledarna styrde en match i en viss riktning som gynnade hela laget. I England upplevde Hiddink att detta saknades fullständigt. Förståelsen fanns inte för hur den enskildes prestation kunde hänga ihop med en större matchbild.

Steven Gerrard är kanske den mest framträdande symbolen för det annorlunda England 2014. Känd under femton år som den mest otämjda brittiske fotbollsspelaren. Han rände runt på planen likt hans Liverpool-röda blod pumpar i venerna – inspirerat men otyglat. Det har skrivits i engelsk press om Stevie G:s allt för stora hjärta genom åren. Så formas man efter åratal på Bluebells stenhårda grusplaner vid floden Merseys västra sida. Där mejslades man ut till den urtypiske brittiske spelaren. Glidtackla, passa, springa, få tillbaka bollen, dundra den upp i nättaket. Gerrard älskade det. ”Eld i magen, is i huvudet”, sa idrottspsykologen Bill Beswick till Gerrard i ett kärvänligt råd. Gerrard lyssnade inte – han var mest bara eld.

Den italienska demontränaren Arigo Sacchi förespråkade i en intervju med Sunday Telegraph för sex år sedan intelligensens betydelse.

– Ni förstår. Styrka, passion, teknik, fysik, allt det är väldigt viktigt. De är redskap, men de är inget självändamål, sa Sacchi. Målet, menade han, är att använda intelligens för att få alla de där egenskaperna att verka för lagets bästa. Han pekade på Gerrard som ett motsatt exempel.

– I det perspektivet måste jag säga att Gerrard är en bra spelare, men kanske inte en stor spelare.

Steven Gerrard klev av planet i Brasilien. När hans unga, hippa Nike-skor snuddar vid asfalten är VM igång för Engand. Gerrard kommer i från en enastående, kanske sin allra bästa, säsong. På ett nytt sätt. Brendan Rodgers har skruvat och justerat på Liverpool under hela säsongen. Han har fått Raheem Sterling att växa till en nästintill fullfjädrad fotbollsspelare på mindre än ett år och han har gjort det som man inte ska kunna, lärt en gammal hund att sitta. Och mer därtill – att göra volter i luften. Steven Gerrard har alltid vetat var han vill någonstans, Rodgers har sagt åt var han inte ska vara. Jaga bollen som ett rovdjur över hela planen är inte lönsamt i längden. Brendan Rodgers har varit ute i Europa, han har tagit åt sig, lärt sig och applicerat hemma i England. I klubben – Liverpool – som kanske är den mest genuint brittiska av dem alla i form av traditions makt och betydelse i staden, har väldigt brittiska symboler utvecklats till något närmare världsklass. Jordan Henderson och Steven Gerrard förblir väldigt brittiska fotbollsspelare – men aningen smartare brittiska fotbollsspelare.

På tal om smarta britter? Roy Hodgson är en förbundskapten som kanske inte är den som man gärna pratar om med höjt decibeltal och med upphetsning i rösten – inte ens i Schweiz. Roy Hodgsons sävlighet och lugn från decennier av erfarenhet i både klubblag som landslag står verkligen i kontrast till detta England som blandar rutin med ungdomlig entusiasm. Tio av 23 spelare är under 25 år gamla.

Ross Barkley, Jordan Henderson, Raheem Sterling och Luke Shaw kommer från imponerande säsonger. Jack Wilshere har en hög högstanivå, Alex Oxlade-Chamberlain har imponerat mest av alla veckorna före turneringen och Daniel Sturridge har hittat målen. Sju positiva (unga) namn som med olika roller kan bli avgörande för England i sommar. Då har faktiskt de viktigaste inte nämnts. För att gå långt i en turnering spelar rutin roll. De som vet hur det känns att befinna sig i pressade situationer, vad nervositet gör med ens handlingar och hur man kan hjälpa varandra. Steven Gerrard, Frank Lampard, Glen Johnson och Wayne Rooney vet. De bör i alla fall veta. Tillsammans med Hodgson ska rutinen vara stöttepelaren för den unga entusiasmen som ska stå under strålkastarljusen och storma in i sommarens mästerskap. Till Brasilien finns förutom 23 spelare och den ordinarie ledarstaben även Steve Peters. Vem? Jo, mannen som ska se till att England inte åker ut efter några missriktade sparkar från en markering elva meter från mål. England har missat hälften av alla sina straffar i VM-sammanhang. Hälften, 7 av 14. Steve Peters är idrottspsykolog och har tidigare arbetat med Storbritanniens landslag i cykling, sedan hösten 2012 är han anställd av Liverpool. I sommar följer han med till Brasilien. Sven-Göran Eriksson uttryckte nyligen sin ånger över att han aldrig använde sig av en idrottspsykolog under sin tid som förbundskapten. Man kunde föreställa sig vecken i Svennis panna. Numera är Sven-Göran Eriksson dåtid på fotbollsvärldens stora scen – hur länge håller sig Roy Hodgson kvar?

I Sverige har vi ett speciellt band till Roy. Hans tränarkarriärs blomstrande inledning i Halmstad BK och det fem raka seriesegrarna med Malmö FF under 1980-talet – i slutändan blev han motorn och inspirationen till en ny fokuserad fotbollsinriktning i Sverige. Hodgson var nyskapande för 30 år sen. Bilden i England är mer ljummen. Respekterad givetvis, men ingen är övertygad om att han kan få det engelska landslaget att agera istället för att reagera. Roy lovar offensiv fotboll, i mina öron låter det fel. Ett England ska vara energiska, aggressiva och fysiska. Men inte med någon tok-offensiv. Den engelska mediekåren skämtas det flitigt om i Sverige, ”de förväntar sig alltid att England ska vinna guld”, ”1966 var minsann inte igår, dags att vakna”. Det är en bild som inte gäller under Roy Hodgson. Det hände något under 2012. Stämningen under det engelska landslagets samlingar sedan EM i Polen och Ukraina har varit krystade, osäkra och med darrande pennor har Drevet rapporterat från kvalmatcherna. England kommer inte att vinna VM i sommar. England kan däremot få supportrarna och journalistkåren att återigen kräva mästerskapsfinaler på löpande band genom att det unga spelarna visar att det håller.

Det engelska landslaget har alla möjligheter att gå mot en väldigt ljus framtid även om VM i Brasilien återigen inte blir mästerskapet där man lyckas nå längre än en kvartsfinal. Är Roy Hodgson rätt förbundskapten att leda engelsmännen mot en ljus framtid eller är han 30 år efter dagens världsfotboll? Examensprovet börjar i regnskogens Manaus mot Italien.

Källor: Fourfourtwo, Thinkfootball, The Mirror, Sky Sport Italia