Moralpaniken

Samtidigt som Allsvenskan inletts med makalösa publikfester och helt utan några större bråk eller tråkigheter så pågår det en moralpanisk debatt kring vår svenska fotboll.
I Expressen-krönikor och P1-program lyfts personliga tolkningar fram som objektiva sanningar.
Språkbruk, bengaler, näthat, utomhuspissande, bangers, sexism, hot, Twitter-tjafs och firmaslagsmål läggs i en och samma låda och stämplas “Huliganism” (den liknelsen snodde jag från gnagaren Christoffer Eriksson på gårdagens debatt i Kulturhuset).
Visst finns det många problem inom vår supporterkultur. Visst finns det massor av skeva beteenden, insuttna mönster och hårda normer som är svåra att förändra.
Men det görs ett enormt jobb kring detta. Inom klubbarna och SEF såväl som i supporterleden. Det diskuteras oavbrutet och det går faktiskt framåt, väldigt mycket framåt sedan jag själv började gå på fotboll för 30 år sedan till och med. Men precis som att alla de här problemen och skevheterna även finns i resten av samhället – på skolgårdar, fikarum, Flashback eller i delar av Riksdagen – så är det inget som kommer bli perfekt över en natt.

Därför börjar det ju kännas lite tröstlöst när det ett par gånger om året kliver in någon utomstående som minsann ska förklara hur det ligger till. “På fotboll ska man vara rädd för handgranater”.
Det börjar kännas lite jobbigt att man hela tiden ska behöva förklara för sina arbetskamrater, släktingar och vänner att det faktiskt är ungefär lika farligt att gå på en vanlig Hammarbymatch som att gå en promenad längs Drottninggatan en lördagseftermiddag.

Jag är urbota less på fördomarna helt enkelt. Jag har jobbat länge och väl för att försöka förändra dem, men snart börjar jag tröttna. Jag tackade nej till att delta i gårdagens P1 Debatt till exempel – och har tackat nej till flera liknande sammanhang tidigare. Jag har valt att inte blogga något om den här debatten förrän nu, en vecka efter den satte igång på allvar.
Men debatten lär ju fortsätta ändå, alldeles oavsett vad vi inom supporterkulturen tycker.
Vi får fortsätta göra det vi är bäst på. Skapa läktarkultur i absolut världsklass till vår halvt mediokra fotboll. Och fortsätta locka tusen och åter tusen nya barn till våra matcher, så de själva kan döda myterna om att de inte vågar gå.

Och så läser vi Jarelind och Elena också.

***
Just nu sitter jag på tåget ner till Malmö.
Det är en stormatch i kväll i den allsvenska toppstriden. Jag var på träningen i går och startelvan ser intressant ut. Tror det kan bli lite mer fysiskt spel från Bajens sida i kväll än vi sett tidigare i år.
Men även om inledningen sett väldigt bra ut så bör nog MFF vara snäppet för svåra för oss. Det är ändå ett lag som vunnit guld två år i rad, spelat CL-gruppspel och har ekonomiska muskler som vi bara kan fantisera om.
Men större mirakel har skett.
Jag hoppas vi kan få med oss en poäng åtminstone. Och en grym fest på läktaren med över tusen tillresta Hammarbyiter på plats.

Forza Bajen!