Andreas Granqvist håller inte landslagsklass, i Helsingborg

Det var förstås ganska givet att diskussionen skulle dyka upp när landslagets kapten tog steget tillbaka till svensk klubblagsfotboll.

För de var ett stort steg.

Från mittbacksplats i ett av ryska ligans bättre lag, från ett succé-VM och sen rakt in som spelande sportchef i superettan.

Och när den allsvenska platsen var fixad skulle det snickras ihop en trupp som skulle hålla måttet med allt vad det innebär, han blev ljumskskadad, fick vila och mitt i smeten när klubben gjorde ett kontroversiellt tränarbyte.

Samtidigt som det ganska tidigt var uppenbart att Andreas Granqvist befann sig i en trupp som inte är särskilt mycket bättre än en bottenstrid.

Det har inte varit lätt att vara Andreas Granqvist den här våren.

Jag tror att allting (inte minst skadan) har spelat in när Granqvist pendlat i prestationer under året.

Det insåg han själv när han under sommaren valde att släppa sportchefsjobbet för att koncentrera sig fullt ut på jobbet som spelare, vilket borde vara tufft uppdrag nog i det här läget.

HIF har inte varit särskilt bra, jag tycker inte att de haft truppen och till stora delar har den varit underligt balanserad. I slutändan var ett av de starkaste offensiva hoppen en spelare som hellre ville spela i thailändsks ligan.

Och, nej, Andreas Granqvist har inte imponerat i den miljön.

Han har heller inte kropp eller spelstil som gynnas av konstgräs, framförallt inte i ett lag som inte är allsvenskans rappaste direkt.

Men jag tror inte att det spelar någon som helst roll för Janne Andersson när han inom kort presenterar sin trupp inför EM-kvalmatcher mot Färöarna och Norge.

Andreas Granqvist kommer att vara uttagen. Och borde förstås vara det också.

Alla borde ha koll på hur Janne bygger sitt landslag. Med stor framgång, om nu någon glömt.

Han skapar sitt lag på sina grunder, med sina spelare. Just därför kunde Sverige ta sig sensationellt till VM-slutspel och en kvartsfinal där med klart begränsat material.

Andreas Granqvist har varit en av bultarna i de lagbygget.

Det tror jag fortfarande att han kan vara, eftersom det är stor skillnad på att spela för landslaget än i ett halvdassigt allsvenskt lag som krigar för sitt kontrakt.

Det finns en hel del exempel på spelare som gått knackigt i sina klubbag men som alltid fungerat fullt ut i landslaget, men det blir så mycket tydligare med ligaformen när den kommer så nära oss som allsvenskan gör.

Så, jag är inte ett dugg orolig för Andreas Granqvist i landslaget och jag ör helt övertygad om att Janne A aldrig ens funderar på att steka honom ur en trupp.

Däremot ställer de kommande kvalmatcherna större krav på Andreas Granqvist än på mycket länge.

I landslaget måste han vara som vanligt; ledaren, den styrande handen, den majestätiska försvarsklippan.

Har han tappat det som gjort honom till landskapets kapten, då finns det all anledning att se över ett annat alternativ vid sidan av Victor Nilsson-Lindelöv.

Men just nu är han given i Jannes landslaget, tro inget annat.

Oavsett hur det sett ut i Helsingborg.

***

IFK Göteborgs skadeotur verkar inte ha några som helst gränser.

Det är inte svårt att lida med stackars Rasmus Wikström, knäskadad efter bara några minuter i sin allsvenska debutstart.

Och sen tvingades alltså den andra 18-åriga debutanten, Noah Alexandersson, också gå av på grund av en skadekänning.

1-1 slutade mötet med Falkenberg på Ullevi, Tobias Sana fick göra comeback och IFK bytte in såväl Hosam Aiesh som Lasse Vibe i andra halvlek..så nog finns det power kvar i det skadedrabbade laget.

Falkenberg var stundtals väldigt piggt, åtminstone så länge John Chibuike var på plan.

Han är i riktigt bra form och kan vara mannen som leder FFF till ett allsvenskt kontrakt.