Senaste nytt
Matchrapporter
Det beslutet var ofrånkomligt för att riskminimera spridningen av coronoaviruset.
Men risken är uppenbar att det inte tar slut där och då hamnar svensk fotboll i ett kritiskt läge där alla måste tänka om.
Ingenting är längre som det borde vara. Dom här senaste dagarna har vi alla tvingats bli väldigt väl medvetna om det; som i en rysare vi alltid trott stannar på filmduken.
Covid-19 som är ofarligt i sig för de allra flesta friska människor, men fritt härjande utan vaccin/botemedel sprider det tillräckligt mycket elände för att kunna slå ut moderna samhällen, sjukvård och världsekonomi.
Fotbollen må stå sig stark i många avseenden men klarar sig inte här, tvärtom lika skör som en äldre patient i riskgruppen.
Vi har en pandemi med allt vad det innebär och det jag ser och hör från alla tänkbara representanter i idrotts-Sverige är en gemensam inställning: hälsan måste gå först.
Du behöver inte vara smittskyddsexpert - även om väldigt många sannerligen försökt vara det de här dagarna - för att inse att någonting måste göras och att tusentals människor samlade på en och samma arena KAN vara en betydande risk för omfattande smittspridning.
Och det går att ha förståelse för det beslutet utan att drabbas av fullständig panik. Det är en förebyggande åtgärd som inte handlar om att tusentals människor är smittade utan om att tusentals människor inte ska bli det.
Men hur lång tid tar det?
Hur stryper man en pandemi?
Och när man väl börjar se en vändning, när i tiden ligger då slutet?
Ingen vet.
Folkhälsomyndighetens generaldirektör, Johan Carlson, säger att förbudet mot större publika sammankomster bör gälla i minst två månader.
Det skulle per idag vara den 11 maj, när vi ska vara sju omgångar in i den allsvenska fotbollen.
Det är illa nog.
Dessutom använder Carlson orden "bör" och "minst".
För alla allsvenska fotbollslag är det ett dråpslag. De allra flesta kommer inte överleva ett scenario som innebär spel inför tomma läktare.
Inte så mycket för att matcherna i sig känns smått meningslösa utan kuliss, snarare för att det ekonomiska bortfallet i form av publikintäkter, arenaförsäljning och avkastning byggd på exponering är oerhört.
Därför känns inte allsvenskt spel utan publik som ett alternativ. Snarare som ett självmord.
Under en podcastinspelning av Pådden med Mats Olsson var jag inne på att det kanske fanns en poäng att spela vidare för att det ändå skulle ge oss någon glädje och spänning i allt elände. Om än framför TV-apparaterna.
Men jag har snabbt insett att svensk klubblagsfotboll dansar på en väldigt skör lina och kan inte överleva särskilt länge på konstgjord andning. Så därför hoppas jag att den svenska fotbollssfären - förbund, klubbar, fans - vill och kan tänka om.
Radikalt. Och prestigelöst.
I bästa fall kan vi få skjuts på allsvenskan om nästan två månader och komprimera ligaspelet till max.
Kanske spela under EM-slutspelet (om vi får ett sådant) i tron att Uefa måste tillåta det ett sånt här år, kanske förlänga ligan fram till december, där spel på konstgräsarenor kan vara en lösning om klimatet inte vill.
Jag kan också tänka mig att man skippar SM-guld 2020 och spelar höst-vår-höst för ett mästerskap som gäller 2021.
Allt detta under förutsättning att vi får kontroll på coronaviruset.
Hamnar vi i ett läge där förbudet mot folksamlingar gäller över ett helt år...ja, då står vi inför en problematik som ligger bortom det som är greppbart.
Då kommer klubbar att gå under.
Det må låta smått overkligt.
Men det är där vi står just nu; allsvenska fotbollsklubbar som en del av samhällets riskgrupp.
Det är inte alls säkert att alla överlever.
