Senaste nytt
Matchrapporter
Åtta. Tia. Och elva.
Sex omgångar har spelats av allsvenskan, och det har så här långt varit lite av en käftsmäll för de favorittippade 08-lagen.
Hur det kommer att sluta?
Ingen aning.
Men här kommer en prognos på hur allvarligt läget verkligen är i AIK, Djurgården och Hammarby - och en potentiell väg ut ur svackorna.
AIK
Status just nu:
Heaven or hell. Det är säsongen för AIK fram till i dag. Jag har skrivit det förut men skriver det igen, så här långt finns det nämligen inga “mellanmatcher” för Rikard Norlings AIK - och tyvärr så har det röriga och osäkra övervägt det unga och fina i nysatsningen.
En viktig del i det nya och fria 3-4-3-man-mot-man-systemet är att AIK-spelarna ska springa mer än motståndarna, men det känns som om med det täta matchandet så orkar man helt enkelt inte hålla en konsekvent nivå i prestationerna. Orken tryter, och man kan ibland se navet och lagets viktigaste spelare - Ebenezer Ofori - se oerhört trött ut efter 55-60 minuter. Och utan Ofori på planen, då har det bara rasat för AIK.
En stökig och inte sällan oorganiserad defensiv har fått tung kritik när resultaten och spelet svajat, men kanske ännu värre är att den planerade superattacken som ska få fansen på Friends (när de släpps in) att sluta upp bakom laget i stort sett uteblivit.
Det senaste beviset var ju den ofarliga insatsen mot Falkenbergs FF, där det tippade bottenlaget kontrollerade AIK:s offensiv på ett enkelt sätt.
Ser jag en väg ut ur det här?
Ja.
Hur då?
AIK förfogar över en ung och spännande framtidstrupp, ankrat med rutin i form av bland andra Sebastian Larsson, Per Karlsson och Henok Goitom.
Jag finns bland dem som tycker det är fantastiskt roligt att se Paulos Abraham, Robin Tihi & Co göra entré på den allsvenska arenan.
Så det brister inte i kvaliteten på spelare.
Men Rikard Norling har valt ett extremt sätt att spela fotboll, och det fanns inga mellanstationer på vägen där spelarna fick vänja sig och växa in i det nya. Jag hade valt att modifiera systemet en smula, “spara” lite på spelarnas krafter och på ett lite mer konservativt sätt ta mig an förändringen.
Nu ska vi veta att det här är inget som Rikard Norling ensam kommit på, det är en riktningsförändring planerad av hela klubben. En del tålamod finns säkert. Men vi ska också komma ihåg att det är AIK vi pratar om, att kraven alltid kommer vara skyhöga och jag har fortfarande inte hört någon säga att “vi är beredda att ta en sväng ner i superettan med Rikard och detta system för att få det att fungera i framtiden”.
Nu är det inte så illa för närvarande, men ni fattar.
Om spel och resultat inte utvecklas relativt snabbt, så kan AIK i höst mycket väl stå där med en ny tränare och ett klassiskt 4-4-2.
Det vore inte första gången.
DJURGÅRDEN
Status just nu:
Som många regerande mästarlag tidigare så känns det som om Djurgården lider av minnesförlust den här våren. Absolut, man har tappat både Marcus Danielson och Buya Turay - två viktiga guldmakare i fjol - men det stora problemet är ju något annat.
Det Djurgården som ställde upp i allsvenskan 2019 var inget guldtippat lag. Det var en väl sammansatt trupp som smälte ihop, som jobbade för varandra, som slet mer än motståndarna och på det sättet fick marginalerna med sig i matcher där det stod och vägde.
Så har det inte varit 2020.
Istället har man blivit utkämpade, och det senaste exemplet på detta var ju sättet man släppte tillbaka Helsingborgs IF in i matchen efter att med läckert spel ha seglat ifrån till solklara 2-0.
Det fanns ingen växel till att lägga i när HIF började kriga sig tillbaka. Det fanns ingen desperat vilja att ta kampen på alla positioner för att rädda hem de tre poängen.
Det är inget bra.
Ser jag en väg ut ur det här?
Ja.
Hur då?
För mig är Djurgårdens problem så här långt en inställningsfråga. Medveten eller (förmodligen) omedveten, den måste korrigeras.
Truppen saknar bredd på mittbackspositionen, men är i övrigt välbyggd och egentligen inte sämre än den som startade säsongen 2019. Landslagsmässige Erik Berg har tagit vid där Marcus Danielson lämnade, och gjort det bra.
Erfarne skyttekungen Emir Kujovic ska ta över målgörandet efter Buya Turay, och det har väl gått sådär.
Men den stora truppkärnan finns kvar och därmed även en lösning på de problem man stött på under de första sex omgångarna i allsvenskan.
Men om man ska nå upp till en plats bland de tre bästa i år så krävs det att någon gör något mer än säger att det ska jobbas hårdare.
Och det är inte skitenkelt.
HAMMARBY
Status just nu:
Om Djurgården lider en smula av minnesförlust så ser Hammarby ut att ha drabbats av en släng av övertro på den egna förmågan. Eller, att efter målfyrverkeriet i fjol så ska motståndarlagen darra och till och med ge upp lite på förhand.
Hur ska de kunna stå emot Tankovic, Kacaniklic, Bojanic, Paulinho & Co?!
Och de har ju en poäng.
Förr eller senare så kommer Hammarbys målmaskin att mullra igång, men för tillfället så verkar det som om planen är att spela sig i form den här allsvenska säsongen. Det ser tungt, trögt och trubbigt ut på för många håll. Och om det ska bli guld, vilket jag är säker på att den interna planen och förhoppningen är, så behöver spelet kugga i snabbt.
Ser jag en väg ut ur det här?
Ja.
Hur då?
Jag menar, allt det du behöver för att utmana om guldet finns ju där. En stjärnspäckad trupp, kloka tränare och en tydlig linje.
Men det är tydligt att Hammarbys individuellt så skickliga spelare saknar kicken och inspirationen man får av sina fans, att det är svårt att producera det lyxiga adrenalinet på egen hand. Så kanske behöver Stefan Billborn och Joachim Björklund vara mer “hands on” under matcherna.
Jag vet att Björklund står vid sidlinjen och både skriker och vevar med armarna emellanåt, medan Billborn observerar, analyserar och antecknar från bänken.
Det är en bra kombination.
Så här, det är givet att spelarna själva har det största ansvaret i sina prestationer.
Men i dessa märkliga tider med tomma läktare kanske man som tränare får göra det där lilla extra, hjälpa till att skapa en motivation som sätter extra fart på spelarna.
