Det sista samtalet började som alla hundratals tidigare.
Han svarade på andra signalen.

Jag fick den 6 juli i år höra att han inte hade lång tid kvar.
Det var förra domarbasen Bosse Karlsson som levererade de sorgliga nyheterna i slutet av ett samtal som egentligen gällde något helt annat. Lars-Åke Lagrell hade flyttat till ett boende för människor med mycket kort tid kvar att leva. Sjukdomen hade vunnit. Nu tickade klockan snabbt.
Vi delade lite Lagrell-minnen, och jag konstaterade med ett skratt att tiderna har förändrats, inte minst när det kommer till tillgängligheten hos en svensk förbundsbas i svensk fotboll.
Att försöka nå dagens ledare - Karl-Erik Nilsson - på telefon, den chansen är ungefär lika stor som att du ställer dig på den egna balkongen och skriker efter honom.
Att få tag på Lars-Åke Lagrell, det var det enklaste samtal du kunde ringa.
Klockan åtta morgonen, eller någon timme efter midnatt då landslaget hade spelat och någon kontrovers dykt upp.
Det kvittade.
- Hej, Mathias.
- Ringer jag olämpligt?
- Nej, kom du bara, sa han med sin småländska dialekt som man älskade att härma.
Sen hade han all tid i världen att dryfta det som en Expressen-reporter ville dryfta.
Han var vänlig, men alltid kontrollerad i sina uttalanden. Begärde aldrig att få läsa ett citat. Han litade på mig och andra i min bransch, och vår respekt steg därför med varje telefonsamtal.
Han var smart.
Han var lojal.
Och Lars-Åke Lagrell ledde under 20 år svensk fotboll in i en ny tidsålder, där landslaget blomstrade och spelade mästerskap efter mästerskap, och han slöt de första riktigt tunga tv-avtalen - om än med ifrågasatta metoder där den omstridde norske agenten Rune Hauge ledde de lukrativa förhandlingarna åt Svenska Fotbollförbundet.
Lars-Åke var även mannen bakom Friends Arena, och han var stolt över att ha byggt ett nytt hem åt sporten och folkrörelsen som han älskade.
Vi behöver kanske inte gå in på hur arenan dränerat förbundet i just den här krönikan.

Så när Bosse Karlsson berättade att Lars-Åke inte hade lång tid kvar, frågade jag:
- Det vore fint att få tala med honom en gång till. Tror du det är okej?
- Försök du. Han kanske svarar på andra signalen som vanligt, skrattade Karlsson.
Och det gjorde Lars-Åke.
Efter andra signalen så hördes en tunn och lite skrovlig röst.
- Lars-Åke.
Jag presenterade mig och han mindes mycket väl vem jag var. Vi talade om att jag i dag jobbar på FotbollDirekt med bland andra Patrick Ekwall, och Lars-Åke konstaterade att Patrick alltid varit skicklig i sitt yrke men också “lite fåfäng”.
Han sa att han var på bättringsvägen, men det var inte svårt att genomskåda den osäkra lögnen. Kanske var det för att jag vant mig vid att Lars-Åke aldrig ljuger för mig. Han berättade inte alltid hela sanningen, men han ljög aldrig.
Han sa nu att han följde Jönköpings Södras matcher i Superettan, för “jag är tvungen eftersom min son Sebastian är klubbchef där och jag måste hålla på dem av det skälet”. Då frågade jag om han också följde allsvenskan och det blev en paus på några sekunder.
- Jag håller koll på det. Men allsvenskan, det man kan ju inte kalla det i år. Inte med matcher utan publik. Fotboll ska spelas inför publik. Nu fanns inget alternativ, men tittar du på det som fotbollsälskare så har det inte varit en riktig säsong, sa Lars-Åke.
Vi hade talats vid ett par minuter, och Lars-Åke förklarade att han började bli trött.
Jag vet inte varför, för jag kände ju till läget, men jag kunde helt enkelt inte strunta att fråga om han såg sig själv komma ut till arenorna igen.
- Det hoppas jag, svarade Lars-Åke.
Och sen slutade vi samtalet där vi började.
Med att prata om tillgängligheten.
Jag sa att tiderna har förändrats, att det är allmänt känt att det är snudd på omöjligt att få tag på hans efterföljare i dag, om man nu inte har en startsträcka på någon vecka eller så.
Lars-Åke var återigen tyst en stund, innan han avslutade:
- Det har ändrats en hel del. I engagemang.
Och så sammanfattade föreningsmänniskan Lars-Åke Lagrell sin livsgärning och sina metoder i ett ord: engagemang.
Han blev 80 år gammal och svensk fotboll är fattigare idag.