Minns skumma perioden med Paolo Di Canio – “Jag skiter i det, vad är det som händer?”
Inställningen har aldrig varit några problem. Det är sällan Sebastian Larsson, 34, gör en svag träning eller hamnar i tjafs med medspelare eller ledare. Sen finns ju den skumma perioden med Paolo di Canio i Sunderland. – Dag tre så tappade jag det: “Jag skiter i det. Vad är det som händer?”, säger Larsson som i en stor intervju inför allvaret även berättar om AIK:s bagage som måste skakas loss, känslorna inför sista resan med landslaget – och Z-frågan som redan bubblat upp.
Det första man hör när man pratar Sebastian Larsson med en ledare i AIK är “vilken jävla kanonkille det är”.
Det andra är mycket sannolikt, “killen gör ju inte en enda dålig träning”.
Och studerar man ett träningspass så är det lätt att förstå va man menar med det. Fokus, hårt jobb och …, ja, mer hårt jobb.
Är det en medfödd inställning, eller något den svenska landslagsmittfältaren tvingats lära sig under tuffa år i Premier League?
- Med all säkerhet finns det i bakhuvudet, att när man tränar så tränar man. Varför kasta bort en träningsdag på att inte försöka göra sitt bästa, säger Larsson och tittar mig i ögonen.
- Självklart, under min karriär så har det funnits träningar där jag varit kass av olika anledningar och blivit frustrerad. Mycket på grund av den spelare jag är, och hur viktigt jag tycker att det är med min lägstanivå.
- Jag tror att det är annorlunda med en “flair”-spelare. Som ska göra de små och svåra grejerna hela tiden. Då tror jag det är lättare att vara upp-och-ned.
Kan du bli frustrerad om du ser lagkamrater som inte försöker på träningar?
- Ja, absolut. Då tycker jag man ska få höra det. Man behöver inte skrika “din jävla idiot”, men det måste finnas en viss standard i träning vad gäller inställning. Inställning är ändå det enklaste… ... och det svåraste..
- Ja, jo. Konstigt nog är det så. Alltså, teknik kan du jobba på, och skott kan du jobba på. Men det borde vara lättare att bestämma sig för en bra inställning.
Har du skrikit “din jävla idiot” till någon? Eller, vad är det värsta du sagt?
- Njae, eller det har jag säkert gjort. Men då har man hamnat i någon form av dispyt med någon. Jag skulle inte skrika det bara bara för att någon inte jobbar, men visst kan man ryta ifrån om någon inte ger allt. Det borde vara en grund för alla, åtminstone på den här nivån.
Har du fått höra det då? På grund av inställning?
- Väldigt sällan.
Sebastian Larsson lutar sig tillbaka, funderar lite och fortsätter:
- Det var en period där väldigt mycket skumt hände, det var en kort period i Sunderland när vi hade Paolo di Canio som manager. Jag gick från att starta varje match till att inte ha en aning om vad som hände. Jag fick inte ens träna på min position från den ena dagen till den andra, och jag fick inga svar.
- Dag tre så tappade jag det: “Jag skiter i det. Vad är det som händer”? Då fick man höra det av tränarteamet. Men då fanns det annat involverat än ren inställning.
2020 är säsongen AIK ger sig ut på en redan mycket omskriven ny resa. Med ett offensivt och förhoppningsvis svårläst 3-4-3 ska man ta upp kampen om SM-guldet med Malmö FF, Djurgården, Hammarby och IFK Norrköping.
Är det en nystart även för dig, Sebastian?
- Ja, definitivt. Det är inte så att jag vid min ålder försöker vara en annan fotbollsspelare, absolut inte, men jag försöker precis som alla andra att hitta min roll i det här nya. Hur ska jag få ut det bästa av mitt spel i det sättet vi vill spela på nu?
- Och det känns spontant att det kan vara en position som kan vara rolig och som jag kan trivas väldigt bra i.
- Sen trivs du bara riktigt bra om det går bra för laget och du vinner fotbollsmatcher.
Vad är den stora utmaningen när ni nu sjösätter en ny taktik på allvar med Svenska Cupen och sedan allsvenskan?
- Det har varit från början och är fortfarande att skaka loss bagaget. Det har varit sekvenser, som vi visste det skulle bli, när X antal spelare försöker vara mer aggressiva och framåtlutade, och så är det ett osynligt snöre som drar tillbaka ett visst antal spelare. Då blir det inte bra. Då funkar det inte.
Hur ser du på din kontraktssituation förresten?
- Jag har det här kvar, ett plus ett år. Sådan koll har jag.
Du lägger av i landslaget efter EM, kan det också bli sista året som fotbollsspelare överhuvudtaget?
- Alltså, det var likadant med landslaget när man fick frågan efter VM (2018). Jag ville köra vidare, men det fattade jag redan då att tvåårscykeln till EM blir sista svängen med landslaget.
- Men jag tänker inte på datum och tid. Jag tror helt ärligt att när jag börjar tänka så, då är det början till slutet. Och jag är extremt bekväm i att nu är det den här säsongen, nu är fokus här. Det som händer sedan, det sköter sig självt under säsongen.
- Jag tror varken jag eller klubben har någon stress över det. Jag är inte 23 år och jagar ett nytt äventyr någon annanstans, jag har kommit hem och trivs väldigt bra.
Du tänker inte ens på “plus ett”-året?
- Nej, inte hittills i alla fall. Och det är inte negativt, jag känner mig jättetrygg där jag är. Om det är ett, två eller tre år kvar, vem vet?
- Jag har inga känslor i dag, som man förstått kan hända när man kommer upp i åren, att man känner sig i fysiskt sämre form, börjar få jobbigt med att hänga med under en försäsong och så. Dit har jag inte kommit, och det är jag väldigt tacksam över.
Rikard Norling har sagt att AIK kanske inte har en guldtrupp i år, utan mer på sikt. Hur ser du på det?
- Ja, hur ser jag på det? Jag vill jättegärna vara med och vinna igen. Självklart. Frågar du vem som helst så vill alla vinna i år. AIK är en stor förening, vi vann för två år sedan och firandet är i färskt minne. Det vill man ju göra igen. - Men det gäller att få alla bitar att klaffa och jag fattar att det är en större osäkerhet i år. Tidigare år har det varit en tydlig och inarbetad struktur, och nu försöker vi något nytt. En del nya spelare har kommit in med lite mindre erfarenhet från den allsvenskan nivån. Vi hoppas att det bli positivt, men jag förstår att det finns ett större frågetecken kring laget än vad det gjort på några år.
Till sommaren väntar alltså den sista resan med förbundskapten Janne Andersson landslag. EM-slutspelet bli det sista Sebastian Larsson gör i blågult, där han hittills samlat ihop till mäktiga 118 landskamper.
Infinner sig några sentimentala känslor då?
- Inte ännu så länge, det känns mest naturligt. Och först och främst så måste jag ju se till att vara med i EM, i truppen, för att få uppleva det igen. Det är nummer ett.
- Sen, med all säkerhet, när man förhoppningsvis är i EM och spelar och det drar ihop sig - då kommer man säkert att tänka och bli emotionell. Jag var med i truppen första gången 2007, så det är en lång tid. Många upplevelser.
Tänker du på EM när du ser Alexander Isak ösa in mål i Spanien, Robin Quaison dra in ett hattrick i Bundesliga - eller Dejan Kulusevski gå som tåget i Italien. Är det tillåtet att ha tankar som: “Fan, den här killen måste ju starta i EM!”
- Jag är nog inte riktigt på den nivån, att jag sitter och tänker på sådant. Det tror jag mer är en grej för folk utanför, och det är naturligt.
- Men det undgår mig inte, framgångarna. Det jag tänker är att det är fantastiskt kul för svensk fotboll. Man har varit med i x antal cykler nu, där en generation lämnar och man funderar vad som ska hända nu. Så, pang, så kommer det nya spelare. Och inte minst nu, med några spelare som exploderat på den allra högsta nivån.
- Svensk fotboll har förhoppningsvis många roliga mästerskap att se fram emot den närmaste tiden, även efter detta EM.
När börjar Z-frågan dyka upp inför EM då?
- Har inte den dykt upp redan?
Den bubblar där.
- Jo, men så är det och det är naturligt. Vår störste spelare genom tiderna kommer tillbaka till europeisk fotboll och gör mål.
- För mig, det är säkert ett tråkigt svar, men det blir ju en ickefråga. Det var Zlatans eget beslut att sluta 2016.
Det första man hör när man pratar Sebastian Larsson med en ledare i AIK är “vilken jävla kanonkille det är”.
Det andra är mycket sannolikt, “killen gör ju inte en enda dålig träning”.
Och studerar man ett träningspass så är det lätt att förstå va man menar med det. Fokus, hårt jobb och …, ja, mer hårt jobb.
Är det en medfödd inställning, eller något den svenska landslagsmittfältaren tvingats lära sig under tuffa år i Premier League?
- Med all säkerhet finns det i bakhuvudet, att när man tränar så tränar man. Varför kasta bort en träningsdag på att inte försöka göra sitt bästa, säger Larsson och tittar mig i ögonen.
- Självklart, under min karriär så har det funnits träningar där jag varit kass av olika anledningar och blivit frustrerad. Mycket på grund av den spelare jag är, och hur viktigt jag tycker att det är med min lägstanivå.
- Jag tror att det är annorlunda med en “flair”-spelare. Som ska göra de små och svåra grejerna hela tiden. Då tror jag det är lättare att vara upp-och-ned.
Kan du bli frustrerad om du ser lagkamrater som inte försöker på träningar?
- Ja, absolut. Då tycker jag man ska få höra det. Man behöver inte skrika “din jävla idiot”, men det måste finnas en viss standard i träning vad gäller inställning. Inställning är ändå det enklaste… ... och det svåraste..
- Ja, jo. Konstigt nog är det så. Alltså, teknik kan du jobba på, och skott kan du jobba på. Men det borde vara lättare att bestämma sig för en bra inställning.
Har du skrikit “din jävla idiot” till någon? Eller, vad är det värsta du sagt?
- Njae, eller det har jag säkert gjort. Men då har man hamnat i någon form av dispyt med någon. Jag skulle inte skrika det bara bara för att någon inte jobbar, men visst kan man ryta ifrån om någon inte ger allt. Det borde vara en grund för alla, åtminstone på den här nivån.
Har du fått höra det då? På grund av inställning?
- Väldigt sällan.
Sebastian Larsson lutar sig tillbaka, funderar lite och fortsätter:
- Det var en period där väldigt mycket skumt hände, det var en kort period i Sunderland när vi hade Paolo di Canio som manager. Jag gick från att starta varje match till att inte ha en aning om vad som hände. Jag fick inte ens träna på min position från den ena dagen till den andra, och jag fick inga svar.
- Dag tre så tappade jag det: “Jag skiter i det. Vad är det som händer”? Då fick man höra det av tränarteamet. Men då fanns det annat involverat än ren inställning.
2020 är säsongen AIK ger sig ut på en redan mycket omskriven ny resa. Med ett offensivt och förhoppningsvis svårläst 3-4-3 ska man ta upp kampen om SM-guldet med Malmö FF, Djurgården, Hammarby och IFK Norrköping.
Är det en nystart även för dig, Sebastian?
- Ja, definitivt. Det är inte så att jag vid min ålder försöker vara en annan fotbollsspelare, absolut inte, men jag försöker precis som alla andra att hitta min roll i det här nya. Hur ska jag få ut det bästa av mitt spel i det sättet vi vill spela på nu?
- Och det känns spontant att det kan vara en position som kan vara rolig och som jag kan trivas väldigt bra i.
- Sen trivs du bara riktigt bra om det går bra för laget och du vinner fotbollsmatcher.
Vad är den stora utmaningen när ni nu sjösätter en ny taktik på allvar med Svenska Cupen och sedan allsvenskan?
- Det har varit från början och är fortfarande att skaka loss bagaget. Det har varit sekvenser, som vi visste det skulle bli, när X antal spelare försöker vara mer aggressiva och framåtlutade, och så är det ett osynligt snöre som drar tillbaka ett visst antal spelare. Då blir det inte bra. Då funkar det inte.
Hur ser du på din kontraktssituation förresten?
- Jag har det här kvar, ett plus ett år. Sådan koll har jag.
Du lägger av i landslaget efter EM, kan det också bli sista året som fotbollsspelare överhuvudtaget?
- Alltså, det var likadant med landslaget när man fick frågan efter VM (2018). Jag ville köra vidare, men det fattade jag redan då att tvåårscykeln till EM blir sista svängen med landslaget.
- Men jag tänker inte på datum och tid. Jag tror helt ärligt att när jag börjar tänka så, då är det början till slutet. Och jag är extremt bekväm i att nu är det den här säsongen, nu är fokus här. Det som händer sedan, det sköter sig självt under säsongen.
- Jag tror varken jag eller klubben har någon stress över det. Jag är inte 23 år och jagar ett nytt äventyr någon annanstans, jag har kommit hem och trivs väldigt bra.
Du tänker inte ens på “plus ett”-året?
- Nej, inte hittills i alla fall. Och det är inte negativt, jag känner mig jättetrygg där jag är. Om det är ett, två eller tre år kvar, vem vet?
- Jag har inga känslor i dag, som man förstått kan hända när man kommer upp i åren, att man känner sig i fysiskt sämre form, börjar få jobbigt med att hänga med under en försäsong och så. Dit har jag inte kommit, och det är jag väldigt tacksam över.
Rikard Norling har sagt att AIK kanske inte har en guldtrupp i år, utan mer på sikt. Hur ser du på det?
- Ja, hur ser jag på det? Jag vill jättegärna vara med och vinna igen. Självklart. Frågar du vem som helst så vill alla vinna i år. AIK är en stor förening, vi vann för två år sedan och firandet är i färskt minne. Det vill man ju göra igen. - Men det gäller att få alla bitar att klaffa och jag fattar att det är en större osäkerhet i år. Tidigare år har det varit en tydlig och inarbetad struktur, och nu försöker vi något nytt. En del nya spelare har kommit in med lite mindre erfarenhet från den allsvenskan nivån. Vi hoppas att det bli positivt, men jag förstår att det finns ett större frågetecken kring laget än vad det gjort på några år.
Till sommaren väntar alltså den sista resan med förbundskapten Janne Andersson landslag. EM-slutspelet bli det sista Sebastian Larsson gör i blågult, där han hittills samlat ihop till mäktiga 118 landskamper.
Infinner sig några sentimentala känslor då?
- Inte ännu så länge, det känns mest naturligt. Och först och främst så måste jag ju se till att vara med i EM, i truppen, för att få uppleva det igen. Det är nummer ett.
- Sen, med all säkerhet, när man förhoppningsvis är i EM och spelar och det drar ihop sig - då kommer man säkert att tänka och bli emotionell. Jag var med i truppen första gången 2007, så det är en lång tid. Många upplevelser.
Tänker du på EM när du ser Alexander Isak ösa in mål i Spanien, Robin Quaison dra in ett hattrick i Bundesliga - eller Dejan Kulusevski gå som tåget i Italien. Är det tillåtet att ha tankar som: “Fan, den här killen måste ju starta i EM!”
- Jag är nog inte riktigt på den nivån, att jag sitter och tänker på sådant. Det tror jag mer är en grej för folk utanför, och det är naturligt.
- Men det undgår mig inte, framgångarna. Det jag tänker är att det är fantastiskt kul för svensk fotboll. Man har varit med i x antal cykler nu, där en generation lämnar och man funderar vad som ska hända nu. Så, pang, så kommer det nya spelare. Och inte minst nu, med några spelare som exploderat på den allra högsta nivån.
- Svensk fotboll har förhoppningsvis många roliga mästerskap att se fram emot den närmaste tiden, även efter detta EM.
När börjar Z-frågan dyka upp inför EM då?
- Har inte den dykt upp redan?
Den bubblar där.
- Jo, men så är det och det är naturligt. Vår störste spelare genom tiderna kommer tillbaka till europeisk fotboll och gör mål.
- För mig, det är säkert ett tråkigt svar, men det blir ju en ickefråga. Det var Zlatans eget beslut att sluta 2016.
Men inför senaste VM så spelade han på det mycket, en eventuell comeback?
- Jo, absolut. Så är det.
Skulle du gärna se att det undveks inför det här mästerskapet?
- Alltså, personligen spelar det ingen roll.
Men det var ju spelare som brydde sig, Andreas Granqvist till exempel?
- Ja, det kanske det var. Jag kan ju bara prata för mig själv, och jag var inte den som fick frågorna konstant. Frågar du Janne eller Peter (Wettergren), som sitter och planerar och vet att det är en spelare inte är tillgänglig, så kan det eventuellt bli en störning för dem. Personligen så spelar det ingen större roll.
- Och det är inte det sista vi har hört om det här, snarare tvärtom.
Den här artikeln handlar om:
