Pengar är inte allt – det bevisades tydligt 2019

Malmö FF sitter på en halv miljard kronor efter ett antal framgångsrika år i europaspelet, det har varit (och är) ett imponerande bygge som alla allsvenska klubbar avundas när de vänder och vrider på varenda liten slant inför varje säsong.

Det är ute i Europa som du hämtar hem de riktigt stora cashen, det är där du har en rimlig möjlighet att under relativ kort tid skapa ett överlägset kapital.

AIK har försökt, IFK Norrköping har gjort det och årets mästare, Djurgården, reste till Ukraina för ett drygt år sen och åkte ut direkt mot ett gäng som vunnit sin Europa League-plats i ett lotteri.

Det är bara Östersund som en gång gjort vad Malmö lyckats med under 10-talet,  den smått osannolika framgången som Graham Potter hade när han tog ett lag som han fyndat på reahyllorna till en sextondelsfinal mot Arsenal.

Och tongångarna har varit tydliga i takt med att MFF skapat sin ekonomiska överlägsenhet.

Alla har talat om hur Malmö FF skulle rusa ifrån alla andra i allsvenskan enligt devisen “rikast är bäst”.

Men så enkelt är det inte alltid. 

Under 2019 har det blivit väldigt tydligt att det viktigaste inte alltid är att du har mest pengar.

Utan vad du gör med dom du har.

Malmö FF missade det allsvenska guldet för andra året i rad, under de två år då det ekonomiska avståndet till näst rikast varit större än någonsin.

Det går att diskutera varför och argumentera kring det faktum att det “bara” skiljde en poäng till vinnande Djurgården. Samt att laget också tagit sig till Europa via en förhållandevis gynnsam lottning/ranking.

Och det har sannerligan gjorts på sociala medier, det har varit en enda stor tröttsam sörja av diffusa uträkningar, listor, bortförklaringar, medaljräkningar, underlagsanalyser och allt du kan tänka dig via fans till olika lag som INTE vann.

Så här: allsvenskan är en tävling över 30 omgångar. I den tävlingen tog Djurgården flest poäng 2019 och just den tävlingen vann därför Djurgården för att de uppenbarligen var bäst i samma tävling som alla andra tävlade i. 

Allt annat är oväsentligt.

Om det nu var missade straffar (där den mot Djurgården var en tokfilmning som inte föranledde MFF-ordförande eller klubbtidningen Sydsvenskan att skrika högt om VAR, det kom långt senare när det drabbade egna laget) som var en anledning så är det ju så. Att slå straffar i mål är också en del av tävlingen. Som tusentals andra moment.

Sanningen är ju att Malmö FF inte borde stå och falla med en missad straff eller sex. 

Så mycket bättre än alla andra “borde” de ha varit sett till alla tänkbar förutsättningar.

Istället är det ju så MFF och Daniel Andersson misslyckats under två år i rad med att förvalta den ekonomiska överlägsenheten till ett lag som är MYCKET bättre än alla andra.

Istället ett lag som “bara” är ungefär lika bra som tre andra.

Pengar är en sak, vad du lyckas åstadkomma med sedlarna en helt annan.

Som i Östersund.

De hämtade in 70 miljoner via Europa League och ytterligare ett gäng miljoner tack vare försäljningar.

Ett år senare fick de sälja halsdukar för att undvika en konkurs och sitter fortfarande i ett väldigt prekärt läge.

Men för att ta roligare exempel: Mjällby och Varberg.

Mjällby AIF var på ruinens brant, fick licens beviljad med ett nödrop när de gick och vann division 1 och sen sprang rakt igenom Superettan. Det är inget de lyckats med tack vare en fet plånbok. Ändå var de bäst.

Varbergs Bois hade tillsammans med Frej de absolut lägsta intäkterna i Superettan 2018 och har inte levt med något annat annat än en fattigmansbudget 2019.

Men tränaren Jocke Persson brydde sig inte så mycket om det och nästa år spelas det allsvensk fotboll på Påskbergsvallen.

Jag vet att det finns de som inte uppskattar att allsvenskan nästa år består av mindre klubbar som Mjällby, Varberg och Falkenberg.

De som helst vill att allsvenskan ska stängas och tio stora etablerade lag ska möta varandra. Alltid.

En liga för de allra rikaste.

Men inte nödvändigtvis de som är bäst.