LÅNGLÄSNING: Håkan Söderstjerna: ”Jag är tacksam – inte många hade satsat på en enarmad”

ALLSVENSKANS HISTORIA – DEL 8
En spelare som stack ut. Med sin irrationella spelstil, balans och med sitt hjärta för Landskrona BoIS. Men också för hur han såg ut. Håkan Söderstjerna blev allsvensk stjärna trots att han saknade en arm.

Namn: Håkan Söderstjerna
Ålder: 43 år
Bor: Landskrona
Position: Mittfältare
Moderklubb: Landskrona BoIS
Klubbar: Landskrona BoIS (94-96), Fremad Amager (96-97), Tiong Bahru United (97), Fremad Amager (98-99), Landskrona BoIS (00-02), Fredrikstad (03-04), Landskrona BoIS
Gör i dag: Jobbar på bank

Del 1: MFF-hjälten Håkan Lindman: Kan inte sätta mig huk längre – gör för ont”
Del 2: Stefan Rehn och Blåvitt och Djurgården: ”Han har betytt allt”
Del 3: Leif ”Foppa” Forsberg: ”Jag är fortfarande större än Emil”
Del 4: Steve Galloway: ”Folk flinar åt mitt namn – aldrig brytt mig om pengar”
Del 5: Kalle Corneliusson: ”Kändes som världens största kvadrat mot Barcelona”
Del 6: Kenta Olsson om Bajen-myten och samarbetet med brorsan: ”Telepati” 
Del 7: Gunnar Heidar Thorvaldsson: Om kärlek till ”Peking” och sina fisksnacks

November 2007 sätter skadorna stopp för Håkan Söderstjerna. Han väljer att avsluta karriären – blott 32 år gammal.

– Han har varit en av BoIS största profiler genom tiderna och vi vill tacka honom så mycket för hans år i klubben, sa BoIS sportchef Mats Aronsson i en hyllning på klubbens hemsida.

Söderstjernas snabbhet, dribblingar och balans gjorde honom till en uppskattad profil i BoIS, danska Fremad Amager och norska Fredrikstad. Han fick klubbar som Malmö FF att vilja ha honom – men BoIS sa nej. Totalt blev det tre treåriga sejourer i Landskronas a-lag där han flera gånger om blev matchhjälte i derbyna mot Helsingborg.

Många spelare väljer att stanna inom fotbollen efter karriären. Men för Söderstjerna, som fortfarande bor kvar i Landskrona, var det aldrig aktuellt.

– I dag är det väldigt lite fotboll. Nästan ingen alls. Jag hjälper till lite i yngsta dotterns lag, det är allt. Jag fick ett jobb direkt efter karriären och har valt att satsa på det civila sen dess. Det var aldrig aktuellt att bli kvar i någon ledarroll eller så, säger han till FotbollDirekt.se.

Var du less? 

– Jag var less på alla skador. Det var mer det. Sen hade jag nog en ambition att testa livet utanför fotboll och föreningsliv. Jag har inget emot fotbollen så, den har gett mig allt, och jag är tacksam för alla ideella ledare som varit med sen jag var liten. Jag pluggade ekonomi och juridik på distans sista åren av min karriär och var klar när jag la skorna på hyllan. Sen dess har jag jag jobbat på bank. Jag fyller 44 år i år och hade ändå 14 år som professionell fotbollsspelare och nu nästan elva år inom bank. Det är jag tacksam för.

Söderstjerna växte upp i det lilla samhället Teckomatorp, drygt två mål från Landskrona, och började tidigt spela fotboll i Teckomatorps SK. En klubb som fostrat spelare som den förre landslagsmannen Andreas Jakobsson och Max Svensson som spelar i Helsingborg. Håkans pappa Christer Söderstjerna spelade även han fotboll i Landskrona BoIS så fotbollen var tidigt en naturlig del av Håkans uppväxt.

– Pappa spelade i allsvenskan med BoIS men bröt benet och fick lägga av i rätt ung ålder. Så fotbollen fanns absolut där liksom brottningen. Den här jag mycket att tacka för vad gäller min balans och styrka. Jag tror att jag haft en större utmaning med fotbollen om jag inte hållit på med brottning.

När förstod du att du skulle kunna leva på fotbollen? 

– Det förstod jag nästan aldrig. Det var inte självklart att jag skulle bli fotbollsspelare, jag var aldrig en av de mest ansedda i ungdomsåren, utan jag blommade senare. Jag var 18 år och BoIS låg i allsvenskan säsongen 1994. A-laget hade mycket skador och det plockades upp en efter en från juniorerna. Jag var sur för att jag inte var bland de första men till slut fick jag min chans. Sedan dess blev jag kvar i laget.

Hösten 1994 möter Landskrona rivalen Helsingborg. Söderstjerna fick chansen och i andra halvlek vände han ut och in på VM-backen Roland Nilsson och skickade in segermålet för Landskrona.

Debutåret 1994

Söderstjerna uppmärksammas nationellt för sin succé och många undrar hur han klarat att bli så bra med ett uppenbart handikapp. Söderstjerna föddes med bara en arm och fick leva med att svara på frågor om det och höra motståndarsupportrar försöka få honom ur balans. Men Håkan hade stor självdistans och tog det med en klackspark.

– När jag var mitt i det så hade ingen tanke på hur andra såg på mig. Det är nog mer efteråt man har reflekterat över det. Danskar är ju rätt öppna så när jag spelade där (Fremad Amager) var det folk som undrade varför jag inte spelade i någon större klubb och om det beredde på att jag bara hade en arm. Men jag har aldrig tänkt på det och aldrig använt det som något negativt. Tvärt om.

Har du fått höra taskiga saker från motståndare genom åren?

– Väldigt lite. Kanske från någon instabil själ i ungdomsåren. Men jag lärde mig att gilla situationen. Jag var ingen jättetalang men hade en enorm tävlingsinstinkt och tog för mig. Andra hade nog respekt för det.

Hörde du något från andra supportrar på läktarna då? 

– Haha, där finns många stories. Alltså, jag har alltid haft stor distans till mig själv och har inga problem med att folk skojar med eller om mig. Det var mer andra som undrade hur jag tog det. Jag minns en gång när vi mötte Helsingborg och deras klack sjöng ”Små grodorna”. Då bytte de ut texten till ”små boisare, små boisare är lustiga att se. Ej armar, ej armar, ej armar hava de”.

– Det var ju fantastiskt kul på ett sätt. Jag har fått höra väldigt lite när det gäller armen. När jag tänker tillbaka så var det nog mycket för att jag hade idrotten och alltid kunde hävda mig genom den. Det var inga barn som mobbade mig och det hade nog att göra med att jag var bra på idrott.

Hade du till och med någon fördel av ditt handikapp? 

– Jag har tänkt lite på det. Och nej, det var aldrig någon ledare som sa att jag inte behövde göra saker. Jag hade inga fördelar på så sätt utan alla såg mig som en vanlig individ. Där är jag tacksam till mina föräldrar som inte curlade mig på något sätt. När jag skulle ut och leka med kompisarna var jag tvungen att träna på att knyta skorna själv. Till slut lärde jag mig det. Mina föräldrar var hårda mot mig på det sättet, att jag skulle klara av det andra barn klarade av, och inget daltande. Med en annan inställning så hade jag säkert klarat av mindre saker själv.

Danske Thorben Storm ledde laget och profiler i laget var Landskronasonen Jocke Nilsson (ex Malmö FF och Sporting Gijon), Greger Andrijevski och Andreas Jakobsson – senare i Helsingborg, Hansa Rostock, Bröndby, Southampton och svenska landslaget. Säsongen slutade dock med nedflyttning och ekonomin körd i botten.

För Söderstjernas del hade det varit en lärorik debutsäsong med mestadels spel från start i en roll på yttermittfältet.

Vilken tid var din bästa i BoIS? 

– Den bästa tiden var när vi ledde allsvenskan inför uppehållet 2002. Vi hade fantastiska människor och spelare i laget. Gruppen var helt otrolig. När det blev VM i Japan och Sydkorea där så ledde vi serien och allt var verkligen toppen. Vi var bra 2000 med Reine Almqvist också men gick inte upp den gången. 2002 hade vi spelare som Alexander Farnerud, Danijel Milovanovic och Daniel Nannskog. Tyvärr drabbades vi hårt av skador på hösten och föll tillbaka i tabellen.

Det var landslagssnack om dig på den tiden?

– Klart att man hörde lite om det och satt och hoppades. Men det blev aldrig av. Om jag grämer mig? Nja, men det är klart att jag hade velat representera mitt land någon gång. Det hade varit kul. Jag var ju varken med i Skånelaget eller något landslag på ungdomssidan.

Hur var det att spela i BoIS på den här tiden när fotbollen var stekhet i stan?

– Jag fick äran att representera tre bra klubbar (BoIS, Fremad Amager och Fredrikstad) med fantastiska supportrar. Jag har alltid fått mycket kärlek och det var extra stort att åka till hemmamatcherna i Landskrona för man visste vad det betydde för invånarna. Det gick alltid att känna på stämningen långt innan match och man fick alltid kärlek på stan. Oavsett hur det hade gått. Visst var det stort att kunna beröra så många människor. Det är jag stolt över.

– Vi kunde ha mellan 6000 – 11 000 åskådare ibland.

Superettan 2000. Söderstjerna i närkamp med Zlatan Ibrahimovic.

Förutom en kort sejour i Singapore så var Söderstjernas utlandskarriär till stora delar väldigt lyckad. Han blev högt ansedd i danska Fremad Amager och hann visa sitt värde i norska Fredrikstad, tills skadorna tog över.

– Man kan väl säga att Danmark var en fantastisk tid. Köpenhamn en trevlig stad och jag har även många fina minnen från Fredrikstad även om det inte blev riktigt som jag hoppats. Jag var med och tog upp dem i Tippeligan och vi hade alltid fullsatt. En by som brinner för sin klubb och som har stolta traditioner.

– Men det var där jag blev skadad. Och det är väl det enda som grämer mig från min karriär, för jag passade väldigt bra i norsk fotboll, men jag fick inte ut mitt max på grund av skador. Jag kunde inte göra mig rättvisa.

Söderstjerna fick en muskelskada i baksidan av skinkan. En skada som aldrig blev riktigt bra.

–  Nästan hela muskeln gick av och jag fick aldrig grepp om den efter det. Jag levde på min balans och den hämmade mig rejält. Jag känner av den än i dag. Hela tiden trodde jag att jag skulle bli återställd och jobbade för det. Det gick att spela vidare i en-två säsonger men jag hade inte samma kraft.

Söderstjerna återvände till BoIS inför säsongen 2005 efter två år i Norge. Att han ens lämnade BoIS efter säsongen 2003 var långt ifrån skrivet i sten. Han och den dåvarande ledningen var oense om villkoren för en förlängning och skildes inte som bästa vänner.

– Det var som det var i klubben på den tiden. Men man är alltid två om saken och jag kunde kanske gjort något annorlunda också. Jag vill inte hänga ut någon.

Men ni skildes inte åt som vänner?

– Nej, så var det ju. Men det var inte hela klubben jag var oense med. Det var enskilda människor. Men att spelare inte kommer överens med klubben om kontraktsvillkoren är väl inte första gången i fotbollshistorien.

Hur är din relation med BoIS i dag? 

– Jag har klubben att tacka för hur mycket som helst. Det ska inte några individer få förstöra. I det större perspektivet så är jag tacksam. Det är inte många som hade satsat på en enarmad spelare. BoIS har varit fantastiskt duktiga på att släppa fram unga spelare genom åren och jag är glad att jag fick äran.

– Det händer att jag går på matcherna men inte så ofta. Man hoppas att de bygger upp en elitförening igen.

2019 är Landskrona BoIS återigen en division 1-förening. Förra säsongen kantades av en maktkamp i styrelserummet och ekonomiska problem. Trots en lovande start på säsongen så slutade det med nedflyttning. Sejouren i superettan blev bara ettårig.

– Det är trist att se utifrån hur allt skötts. Samtidigt är det svårt att tycka till när man inte har insyn i allt. Men det är bara att konstatera att det är tråkigt att se.

Skadar det varumärket?

– Jo, men det tror jag absolut. När man jagar spelare så väljer de mycket utifrån varumärket. 2000 kunde vi dra nytta av BoIS varumärke för att vi satsade på unga spelare och spelade en trevlig fotboll. Då var det lättare att skaffa bra spelare till klubben. Då var det inte självklart för en ungdomsspelare att välja Malmö FF eller Helsingborg. Vi hade ett helt annat varumärke då och kunde ta bra spelare. Så är det inte i dag.

2005 var senast Landskrona lirade i allsvenskan. När kan vi räkna med BoIS i allsvenskan igen?

– Många saker ska falla på plats så det är väldigt svårt att säga. Det krävs en bra organisation och lite tur. Jag tycker inte att man ska sätta press på klubben att titta uppåt vare sig i år eller nästa år. BoIS behöver tid för att bygga upp något fint igen. Jag tyckte att man hade en fin grund med laget som gick upp från division 1 sist men det ville sig inte. Nu får man börja om.

– Det positiva är att det finns en hel del spelare i laget som gått igenom ungdomssektionen. Den är det uppenbarligen inget fel på. Många spelare i laget är fostrade i BoIS och förhoppningsvis får vi utslag av det om ett par år.

Den som vill se Söderstjerna tävla framöver behöver inte leta på fotbollsplanen. Han har på ”ålderns dagar” hittat passionen för en annan sport.

– Det var mycket tennis förut. Men nu är det bara padel. Det är en stor passion för mig som så många andra. Innesporten just nu! Tävlingsmoment är viktigt för mig och det får man gott om i padel. Jag spelar ungefär tre gånger i veckan sen ett år tillbaka och spelade den första a-turneringen i Sverige nyligen. Det var kul att möta de bästa. Jag är inte där ännu men jag lärde mig mycket.