PÅ FD: “Moralpanik kring fotbollen – alla som skriker lite kallas huliganer”

Tommy Deogan är författare och föreläsare och känd för sitt arbete mot våld. I dag skriver han en gästkrönika hos FotbollDirekt. Tommy Deogan är kritisk till hur fotbollen och klubbarna uppmanas ta ansvaret för våldet utanför arenorna. Och medias rapportering som han menar underblåser en moralpanik som demoniserar fotbollen och dess anhängare.
– Det har blivit så att alla som skriker lite är “huliganer”. Det är en sådan masshysteri, säger han till FotbollDirekt.se.

Tommy Deogan är känd för sitt engagemang och arbete mot våld, författare till böckerna ”Blodsbröder” och ”Män av Våld – Om Svenska Huliganer”. Han är också lillebror till Tony Deogan, som 2002 blev misshandlad till döds i ett slagsmål mellan huliganfirmor. Allmänt sett som Sveriges första dödsfall gällande idrottsrelaterat våld.

Sedan ett par år tillbaka är Tommy Deogan politiker i Centerpartiet, och i det arbetet vill han bland annat lyfta frågorna om det idrottsrelaterade våldet och fotbollens ansvar. I dag på FotbollDirekt så skriver han en gästkrönika där han starkt kritiserar rapporteringen kring händelserna i samband med fotbollsmatcher, som nu senast i samband med Hammarby-AIK på Tele2 Arena.

– Jag känner att det har blivit en total moralpanik och fokus på helt fel saker. Det har blivit så att alla som skriker lite är “huliganer”. Det är en sådan masshysteri. Trots att varje helg i Stockholm, det skriks sådana här saker. Jag känner jättemånga som aldrig varit på en fotbollsmatch, men de är livrädda för att gå på fotboll. De tror att deras barn ska få en Kalashnikov riktad mot sig om de tar med dem på match, säger Tommy Deogan till FotbollDirekt.se.

– Nu har jag skrivit böcker och föreläst om de här sakerna, och man kommer till en gräns där man känner att jag kan inte göra så mycket mer på de plattformarna. Ett naturligt steg var att gå in i politiken. Jag vill dels kunna bidra till att öka kunskapen. Men också bidra till ett politiskt klimat där det inte blir moralpanik kring minsta lilla.

Sedan du gått in i politiken, hur upplever du att man politikerhåll närmar sig de här frågorna?

– Man märker att okunskapen och rädslan för att stöta sig med de här krafterna, den är enorm. Det finns en lamhet på grund av okunskap, och då blir det pekpinnar mot fotbollen. Det blir den enkla vägen ut. Vi gör det väldigt lätt för oss, vi vill gärna se fotbollen som en ond sak i samhället. Men på 1 maj när AFA slår sönder halva Stockholm, det är ingen som ställer Vänsterpartiet till svars för det. Precis som att krogar inte ställs till svars för våld bland berusade besökare.

– Björn Erikssons utredning som kom för några år sedan satte fokus på vad som faktiskt måste göras. Men den var för obekväm, och då tar regeringen fram en ny utredning där man vill få fram ett resultat som passar bättre in på vad man vill höra. Den nya utredningen lägger skulden på hejaramsor, att folk står upp och hoppar under matcherna. Man undrar, är det ett skämt eller?

Just språkbruket på arenorna hamnade i fokus i söndags, när AIK-supportrar sjung “Låt han dö” när Hammarbys Erik Israelsson låg kvar på planen medvetslös efter sitt 1-0-mål. Något som fått stor uppmärksamhet i medierna. Tommy Deogan menar att det hela fått alltför stora proportioner och att det skymmer de verkliga problemen.

– “Låt han dö”, du hör den ramsan på vilka matcher som helst när en spelare ramlar. Sedan är jag den förste att hålla med om, att när han ligger där och uppenbarligen är allvarligt skadad… i den kontexten så låter det väldigt illa. Men samtidigt, snacka om att ta saker och ting ur sitt sammanhang.

Men kan du förstå alla dem som känner avsmak inför ramsan, när spelaren ifråga verkligen ser ut att riskera att dö? 

– Absolut, men det är fortfarande en ramsa. En ramsa man hört sedan man var åtta år och började gå på fotboll själv. Står man där, det är derby, mitt i matchen… man säger saker i affekt. Det hade varit en annan sak om någon hade tagit sig ner från läktaren, in på planen och gett sig på spelaren i fråga. Han faller i en duell, och så fort någon ramlar i allsvenskan så sjunger supportrar den ramsan. Det ursäktar ingenting, det var illa tajmat, omdömeslöst. Men återigen, vad är faran?

– Visst, det ser vidrigt ut när man ser det. Men ingen av de här 1 000 personerna eller hur många det nu var, ingen av dem vill att han ska dö. Jag kan lova dig, majoriteten av de som sjöng det där, de ångrar sig efteråt. Men allt beror på vad vi väljer att fokusera på att se som en stor grej. Har vi ingenting att ta på från en sådan här stor match, då söker vi efter saker att rubricera som “Skandalderbyt”. Det man borde fokusera på, det är att motståndarsupportrar skickar blommor till spelaren på sjukhuset.

Tror du att de hade gjort samma sak om det inte varit så att ramsorna skrikits under matchen?

– Absolut, jag är helt säker på det. Och det känns lite orättvist, för de positiva krafterna är fler. Supportrar som sitter tillsammans och laddar för match på uteställen, de har matchtröjor men är ändå kompisar… sådant här syns aldrig i rapporteringen. De allra flesta som går på fotboll skulle aldrig få för sig att ta till våld eller skrika sådana här saker på läktarna. Sedan finns det självklart de som faller för grupptryck, de som inte klarar av alkohol och så vidare.

Tommy Deogan menar att det blir ett slags medial rundgång – enskilda händelser i eller i samband med fotbollsmatcher får stor mediauppmärksamhet, oftast för stor uppmärksamhet i förhållande till händelsens egentliga betydelse. Därefter så faller händelsen i glömska till nästa gång någonting sker, och då är det dags igen. Medan det arbete som sker däremellan är det viktiga. Han anser också att vi i Sverige lever i en trygghetszon där minsta lilla får oss att hoppa till.

Du skriver om att det är “Bullerbyn” i Sverige, hur resonerar du?

– Det är så med mycket i Sverige, vi är liksom frikopplade från resten av världen. Nån smäller av ett knallskott och har ett lags halsduk på sig, och det blir rubriker som “Här dör fotbollen”. Det här sker gång på gång, det går i cykler. Och det är för att vi aldrig går till botten med problemen.

– Går det ett antal människor i klunga på Sergels Torg och sjunger högt, det räcker med fyra pers, då blir folk uppskrämda direkt. Vi är väldigt naiva i vår syn på hur saker och ting ska vara. Och när verkligen slår till, då blir vi väldigt chockade, det blir liksom att “så här ska det inte vara i Bullerbyn”. Så här: Människor riskerar sina liv när de slåss, det är ett problem. Allmänheten riskerar hamna i kläm när personer slåss, det är ett problem. Att vi har personer som skriker “hora” på en fotbollsläktare, det är också ett problem, men det kan inte vara vårt största problem.

Fotboll engagerar väldigt många, och fotbollsarenan är samtidigt en teater där fokus blir extremt tydligt. Tusentals människor på plats och åter tusentals tv-tittare kan följa ett skeende i realtid, som i söndags. Medan vad som sker ute på stan är mer svårbevakat och uppstår ofta utan förvarning… det är ju en del i att det blir medialt uppmärksammat när något väl händer på arenorna?

– Det är klart att det är så. Men samtidigt, går vi tillbaka 10-15 år sedan, de största problemen då fanns inne på arenan. Vi har inte de problemen inne på arenorna nu. Efter derbyt nu så var det någon som sa att “vi måste ställa supporterklubbarna till svars”. Men om supporterklubbarna har en samling innan matchen där allt går lugnt till, och sedan spårar några individer ur på tunnelbanan långt senare… ska verkligen supporterklubben hållas ansvarig för det? Jag försvarar inte att någon skriker “hora”, men man kommer aldrig åt de verkliga problemen om man varje gång vänder sig mot fotbollen.

Tommy Deogan säger att det ändå finns vissa delar i klubbarnas arbete som kan bli bättre.

– Det är tre saker som jag ser klubbarna måste förändra: 1. Sluta vika er för destruktiva krafter. 2. Är det så att klubbar vill ha en nolltolerans, som man säger framför tv-kamerorna… ha då det, fullt ut. Man får välja väg, pratar man om nolltolerans så får man i så fall verkställa det man säger. 3. Klubbarna kan inte stå till svars för vad individer gör eller skriker i deras namn. Men det som klubbarna kan göra gentemot de här individerna, det är att ställa dem till svars. Det är som om någon som är gäst i mitt hem beter sig illa. Jag kan inte stå till svars för att den här personen gör det, men jag kan säga till den här individen att han eller hon inte får komma in i mitt hem igen.

– Med det sagt, en sådan här sak som med ramsorna i derbyt, det faller inte in under sådant som supportrar ska stängas av för. Vi måste kunna se proportionerna.

MISSA INTE!

– Allt om Allsvenskan – Gå till FotbollDirekts Allsvenskan-sida

FÖLJ FOTBOLLDIREKT FÖR DE SENASTE NYHETERNA OM SVENSK FOTBOLL!

– TWITTER
– FACEBOOK
– INSTAGRAM

ELITEFOOTBALL – Sveriges bästa statistik-databas för svensk fotboll