PÅ FD: ”Det här är ett misslyckande för både Bajen och Djurgården”

BLOGG – JOHAN VELAGIC – FRÅN U17-EM:

BAKU. AIK och BP levererar bra till U17-landslaget. Men Djurgården och Hammarby lyser med sin sin frånvaro. Varför misslyckas Bajen och Djurgården – trots hårda tidiga akademisatsningar?

Stockholm har fyra killar representerade i P99-landslaget som är nere i Baku för att spela U17-EM.
Nebiyou Perry från AIK och Emre Erdogdu från BP är två. De andra två är de tidigare BP-talangerna Joseph Colley och Joel Asoro som nu spelar i Chelsea respektive Sunderland.

Dessutom skulle både Alexander Isak från AIK och Oscar Krusnell från Sunderland (tidigare AIK) också funnits med om de inte tvingades lämna återbud.
Totalt sex unga lovande spelare från Stockholm, men inte en enda från varken Djurgården eller Hammarby.

BP:s adelsmärke är att just plocka fram unga talanger till sitt eget a-lag för att sedan ta nästa steg i en större klubb. Alternativt att bli ungdomsproffs. Ekdal, Guidetti, Nordfeldt, Bahoui, Tibbling och Augustinsson är några som har gått genom BP:s välkända akademi på senare år.

Att BP alltid spelar med ett väldigt ungt a-lag och ger sina spelare chansen är även det klubbens signum. En titt på de tre allsvenska klubbarna och det är egentligen bara AIK som släpper fram sina egna talanger i a-laget.

Djurgårdens unga egna spelare som kommit fram på sistone är lätträknade. Emil Bergström och Simon Tibbling är två exempel men båda med förflutet i BP.
I årets trupp ingår en trio unga Stockholmskillar i a-laget: Jacob Une-Larsson, Jesper Karlström och Besard Sabovic. Samtliga hämtades även dem från, juste, BP. Medan Kerim Mrabti kom från Sirius. Annars är det mest unga importer som gäller för klubben.

Hammarby skulle jag vilja påstå är snäppet sämre.
Visst finns både en Dusan Jajic och en Isac Lidberg nära till hands, men annars ser det oroväckande tomt ut.

Oliver Silverholt, Måns Söderqvist och Melker Hallberg är egentligen de enda svenska unga spelarna som får speltid i klubben. Samtliga har fått sin fotbollsutbildning på andra håll i Sverige.
På 2010-talet är det egentligen bara Linus Hallenius (Genoa) och Emil Johansson (Groningen efter en sväng i Molde) de svenska spelare som lyckats ta sig vidare till större utländska klubbar. Hallenius är tillbaka i allsvenskan (nu Helsingborg) och Johansson har flyttat hem till Värmland igen och spelar för Degerfors.

Inget ont om Viktor Nordin, men det är nog inte till Sandviken i division 2 man hoppas skicka vidare sina talanger. Ett tungt underbetyg åt Hammarbys ungdomsakademi som tidigt, tidigt nivåindelar sina pojklagsspelare – till vilken nytta är lätt att fråga sig…?

Nej, det här är inte tillräckligt för vare sig Djurgården eller Hammarby. Ett misslyckande.

I AIK å andra sidan kryllar det av talanger. Främst Stockholmskillar, toppat med lite inplockade talanger från både Sverige och övriga världen. Eller vad sägs som denna uppställning:

Linnér – Väisänen, Sonko-Sundberg (utlånad), Ofori (kom till AIK som vänsterback)
Eliasson, Gravius, Salétros, Affane, Isak, Strandberg.

Det är egentligen bara en högerback som saknas.
Annars hade AIK kunnat ställa ett väldigt kompetent lag på benen där den äldsta spelaren är Väisänen på 21 vårar.
Och då lämnas spelare som Kpozo samt utlånade Mansiamina och Nikolic utanför. Visst är laget kryddat med spelare från övriga Sverige och världen, men det är många från Stockholm med. Alexander Isak kanske det starkast lysande exemplet då han inte har representerat någon annan klubb än just AIK.

Sammanfattningsvis är både BP och AIK betydligt bättre på att plocka upp spelare till sina A-lag och ge dem förtroende där än vad Djurgården och Hammarby är. Vilket kan leda till att en ung spelare föredrar att spela i en klubb där han vet om att unga spelare får chansen? Att steget upp till A-laget inte känns omöjligt. Förmodligen är det känslan.

FÖLJ FOTBOLLDIREKT FÖR DE SENASTE NYHETERNA OM SVENSK FOTBOLL!
– TWITTER
– FACEBOOK
– INSTAGRAM
ELITEFOOTBALL – Sveriges bästa statistik-databas för svensk fotboll