EKWALL på premiär: Aldrig har allsvenskan sett en friare roll än Östersund-stjärnans

SOLNA: Så stora förväntningar, så mycket hopp, drömmar och bilder av glädje, ett skott i krysset eller en ny stjärna som tänds.

Skulle AIK:s nya flytande, vajande knattedribbler, Saku Ylätupa, infria alla förväntningar, var Östersunds Alex Ferguson-favorit, Ravel Morrisson, den bästa spelaren vi aldrig riktigt fått se, kunde AIK-Östersund sätta någon sorts prägel på allsvenska 2019?

Det blev 0-0.

Några sylvassa hörnor/frisparkar från Sebastian Larsson, en handssistuation, en nick i stolpen, tre hundra närkamper, upp och ned, hit och dit; en premiär.

Världens bästa sämsta älskade fotbollsliga är äntligen här igen.

Så ståtlig, så stolt, så pulserande, spännande, underhållande och alldeles, alldeles underbar.

Det är här, i vår närhet, där sagor blir på riktigt.

Vi väntar ihjäl oss under evigheter av mörka månader i en försäsong som är längre än någon annanstans i världen och där vi till slut längtar med sådan innerlighet att en frostig match på en sidobana blir till ett fyrverkeri av känslor bara för att vi väljer att kalla den Svenska Cupen.

Men nu är vi där. Och här.

Nu skulle vi se AIK visa varför AIK blev svenska mästare förra året.

Och det var väl precis det de gjorde.

Här togs det inga onödiga risker, här släpptes det inte en jävel över bron.

Jämfört med premiären förra året (2-0 mot Dalkurd) så hade Rikard Norling fått byta ut halva sin startelva, vilket knappast är sensationellt i dessa fotbollstider, men det var samma AIK som det varit de senaste två åren.

I stort sett omöjliga att besegra, nästan omöjliga att göra mål på.

Skillnaden var att AIK inte vann den här matchen på en retur som Henok Goitom petade in. Eller nåt.

AIK var inte skarpa nog.

Och det som var Solnalagets absolut giftigaste vapen var de frisparkar och hörnor som Sebastian Larsson piskade in med stor precision.

Någon som känner igen sig?

Norling hade petat Goitom till förmån för anfallsduon Elyounoussi/Obasi med Ylätupa som droppande forward, vilket förstås skapade såväl rubriker som frågor efteråt.

Obasi var väldigt stark, tydligt på uppåtgående i form. Elyounoussi direkt misslyckad. Och Ylätupa blixtrade till understundom, han har en god förmåga att glida förbi sina motståndare med bollen klistrad vid fötterna, men det var låååångt mellan gångerna.

Norling erkände efteråt att det var ett jobbigt val. Möjligen kände han att det inte blev riktigt som han hade önskat. Det ramlade ned bollar i straffområdet efter Larsson-inlägg som hade varit mumma för Goitoms snabba tanke och finess.

Jag tyckte AIK saknade ett effektivare kantspel, nu blev det istället trångt, trångt i mitten när det fanns hav av möjligheter att ta sin bakom ÖFK:s trubbiga yttre försvarsspelare.

Mest intressant; nye försvarsspelaren, Karol Mets, som andades trygghet och pondus med mycket känsla i vänsterfoten, syntes inte minst på en crossboll till Daniel Sundgren i första halvlek. Årets Robin Jansson?

Östersund?

Ja, mest intressant var det förstås att se Ravel Morrisson, ett av allsvenskans mest omtalade nyförvärv.

Skulle han ens starta?

Jodå. Som forward, ytter, central mittfältare och mittback. På en gång.

Allsvenskan har sällan eller aldrig sett en friare roll.

Det är tydligt att Ravel Morrisson har status nog i ryggen för att köra sitt race.

Men.

Fysiskt sett är han inte ens i närheten av att lösa spel på EN position.

Enligt Östersunds tränare, Ian Burchnall, är Morrisson långt borta från ”fit enough” eftersom han i princip bara fick spela fotbollstennis under sina sista sex månader i Lazio.

Nu fick han spela ändå eftersom killen har en förmåga att blixtra till ibland och på så vis kan avgöra en match.

Mot AIK syntes inget av den magin.

Kommer Burchnall ha power nog att välja bort sin superstjärna om han inte snabbt blir bättre fysiskt? Nog för att allsvenskan inte är Premier League – men det krävs lite mer än en ”bra fot” för att lyckas. Om man inte gör som oftast El Kabir: nämligen mål.

Det andra omskrivna engelska nyförvärvet från England, Charlie Colkett, var mera lyckad och växte in i matchen med fin blick för spelet och riktigt bra passningar.

Alhaji Gero gjorde sitt jobb och hade också en nick i stolpen.

Några ord också om nyförvärvet Thomas Isherwood som fick göra sin allsvenska debut som ytterback och som gav upphov till en hel del uppmärksamhet. Dels för sin längd, sin okomplicerade spelstil (kan lätt vinna varningsligan i år) men också för att han inte ”kunde” kasta inkast.

I en värld där man hade gått strikt efter en regelbok hade inget av Isherwoods inkast godkänts.

Han har sannolikt alltid varit central spelare, som back och mittfältare och därför ”aldrig” fått ta inkast. Nu höll han bollen vid pannan ungefär och duttade iväg. Väldigt speciellt.

I övrigt fick alltså ÖFK mest försvara sig – det här var väldigt lite av det Potter-Östersund vi vant oss vid – och då försvann betydelsefulla offensiva pjäser spelare som Aiesh och Tekie.

Å andra sidan mötte de regerande mästarna på Friends och åkte tillbaka till Jämtland med en poäng.

Slutsats?

Att de sällan – eller aldrig – går att dra några efter en premiär.

Aldrig har en allsvensk säsong avgjorts i den första omgången.

Men vi är igång. Äntligen.