Dokument: The Flowers of Manchester, pt II

Den 6 februari 1958 var sorgens dag. Ett av världens bästa fotbollslag, Manchester United FC, störtade med sitt flygplan och nästan halva laget omkom. En hel nation var i sorg och laget som hade varit så dominant var plötsligt ödelagt. Idag är det 56 år sedan olyckan. Det här är berättelsen i en artikelserie på tre delar.

Texten skrevs ursprungligen som ett skolarbete 2010 och har tidigare publicerats på andra plattformar. Det är den typ av berättelse som helt enkelt förtjänar att återberättas, år efter år.

Del 1: Bakgrund
Del 2: Olyckan
Del 3: Reaktioner och efterspel.

Olyckan

6 februari, 1958
Det är dagen efter att Manchester United eliminerat Röda Stjärnan från Europacupen. På löpsedlarna kunde den 17 man starka truppen som rest ner till Jugoslavien läsa journalisternas hyllningar. Manchester United hade imponerat stort och sågs som ett allvarligt hot mot suveränen Real Madrid i denna turnering. Lagets chartrade flygplan från Nikola Tesla-flygplatsen i Belgrad avgick programenligt och mellanlandade i München (precis som på nerresan). Det supermoderna Airspeed Ambassador skulle tankas. Man hade valt att chartra ett plan eftersom hemresan från Dukla Prag-mötet i Tjeckoslovakien resulterat i grova förseningar och en nästan missad ligamatch. Redan då var det vädret som hade ställt till det. Reseledaren Bela Miklos fruktade ett liknande scenario då vädret knappast förbättrats sedan Prag-besöket. Nerresan till Balkanhalvöns huvudstad hade gått bra men inte smärtfritt på grund av ovädret. Faktum var att tillståndet låg just precis på den miniminivå som flygoperatören godkände piloter att landa i.

Kaptenen James Thain var mannen som flög ner planet till Belgrad. Dennes tidigare styrman, Kenneth Rayment, hade i uppgift att flyga hem planet. Ombord på »Lord Burghley« fanns 38 passagerare samt 6 ur besättningen. Majoriteten av passagerarna var spelare, personal och journalister, men ombord fanns även en jugoslavisk diplomat samt en höggravid kvinna.

13:15 Planet landar i ett ovädrets München, Västtyskland, för att tanka. Detta sker en timme efter utsatt tid eftersom Johnny Berry tappat bort sitt pass.

14:19 Efter att ha tankat fick Rayment kontrolltornets godkännande att starta.

14:31 Kapten Thain la märke till att allt inte stod rätt till och starten avbröts. Man beslutade att göra ett nytt försök därefter, men återigen avbröts detta. Orsaken var en alldeles för kraftfull blandning i motorerna vilket fick dem att rusa. Detta var inte första gången som just denna typ av plan råkade ut för en sådan incident.

14:33 Samtliga passagerare ombads stiga av planet och förflytta sig tillbaka in i Münchens flygplats. Gårdagens snöoväder som sakta börjat försvinna fick nu en pånyttfödelse då snöflingorna formligen haglade ner över Västtysklands största flygplats. En flight var där och då obefintlig, tycktes det. Passagerarna hade vid det här läget mer eller mindre börjat förflytta sig mot hotellet och Duncan Edwards hade skickat »alla flighter inställda, kommer hem imorgon« via telegram till sin värdinna.

14:48 Efter bara en kvart ombads 38 förvirrade passagerare att mot alla odds återvända till planet. Kapten Thain hade hittat en lösning, en aning osäker sådan, men som skulle kunna fungera. Banan var så pass lång så att planet skulle kunna komma upp i den hastighet som krävdes. Känslan när passagerarna gick ombord var oviss. Ingen visste riktigt hur det skulle gå. Den goda stämningen var som bortblåst. Liam Whelan, 22, sägs ha utbrustit: »Detta kan vara döden, men jag känner mig redo«. Flera av de yngre spelarna i laget förflyttade sig innan start längre bakåt i planet i tron att det skulle vara säkrare.

14:56 De båda kaptenerna påbörjade det tredje startförsöket.

14:59 Planet ställer sig i vänteläge.

15:03 Airspeed AS.57 Ambassador påbörjar ett tredje försök att lämna Munich-Riem Airport i det dåvarande Västtyskland. Piloterna hade blivit informerade att hålla noga koll på instrumenten. Kapten Rayment började långsamt och accelererade successivt. På den dyblöta och snötäckta banan stegrade planet i hastighet. Från början var det kontrollerat, men sedan förlorade piloterna kontrollen helt. Planet hade passerat ”V1” vilket menas med den hastighet som är tillräckligt hög för att planet inte ska vara säkert för ett avbrytande av starten. »Kristus, vi kommer inte att göra det«, skrek kapten Rayment och blickade mot Thain. Planet gled av banan, genom staketet som avgränsar flygplatsen och ut på vägen. Flygplanet avslutade sin skräckfärd genom att krascha in i ett hus varpå den ena vingen slets av. Vid den här tidpunkten trodde många att det värsta var över. Men i samband med kollisionen och den avbrutna vingen kolliderade planet med en lastbil ute på gatan. Den nytankade lastbilen var fullastad med däck och exploderade i ett nafs. Explosionen ledde till att planet fattade eld.

15:05 Flygplanet hade alltså glidit genom Münchens oväder, förbi staket och vägen och kraschat i en stor villa. Inte nog med det, planet fattade eld efter en kollision med en lastbil. Samtliga passagerare var nere för räkning. Efter kollisionen med lastbilen drog kapten Thain slutsatsen att explosionsrisken var stor. Han gav order till sin besättning att evakuera området. Flygvärdinnorna var de första, som genom ett nödutgångsfönster i pentryt lämnade kalabaliken bakom sig. Thain var sedan på tur att hoppa ut genom det fönster flygvärdinnorna tidigare använt. På marken såg han hur eldslågorna bredde ut sig under styrbords vinge. En vinge som hade en tank på 2300 liter bränsle. Den skräckslagna kaptenen agerade på gentlemannavis och klättrade tillbaka in i cockpiten för att hämta två handhållna brandsläckare. Thain befann sig nu ensam i cockpiten sedan Kenneth Rayment lyckats ta sig ut och skanderade ut till kvarvarande passagerare i kabinen att försöka hålla sig så långt ifrån vingen som möjligt.

Väl inne i kabinen hade flera sett livets ljus slockna. Målvakten Harry Gregg hade varit en hårsmån ifrån att somna bort för gott men lyckades återfå medvetandet. Med blodet rinnandes ner ifrån sitt huvud lyfte Gregg flertalet medvetslösa ut ur det brinnande flygplanet.

»Vi var alla sådana vänner. Och nu var de plötsligt döda. Jag tänker på detta varje dag i mitt liv«, berättade Sir Bobby Charlton ett halvt sekel senare.

För 23 personer kostade olyckan deras liv. Somliga avled direkt – andra i efterhand som en följd av skadorna:

Kenneth Rayment: Mannen som flög ner planet till Belgrad lyckades inte överleva skadorna och avled tre veckor senare på sjukhus med svåra hjärnskador.

Tom Cable: Flygvärden avled direkt.

Alf Clarke: Manchester Evening Chronicle

Geoff Bent: Den lovande försvarsspelaren avled 25 år gammal.

Roger Byrne: Rutinerad med nästan 250 matcher för United. Avled 28 år gammal och skulle vid hemkomsten ha fått beskedet att han skulle bli pappa.

Eddie Colman: En lokal pojke som växte upp i trakten och gick igenom varenda ungdomslag för att sedan nå A-laget. Var den yngste att dö i München.

Duncan Edwards: Världens nästa storspelare, var det tänkt. Avled, 21 år gammal, 15 dagar efter olyckan på sjukhuset i München.

Mark Jones: Centerhalv med över 100 matcher för klubben. Avled 24 år gammal.

David Pegg: Doncaster-födde Pegg, 22, hade redan hunnit debutera för det engelska landslaget och spelat över 100 matcher för United.

Tommy Taylor: En fysiskt stark fotbollsspelare som avled direkt i samband med kraschen. Var för tillfället förlovad och avled 26 år gammal.

Billy Whelan: Irländsk anfallare som avled 22 år gammal. Sägs ha sagt: »If this is the end, then I’m ready for it«, före starten.

Walter Crickmer: Klubbens sekreterare som skapat den berömda ungdomsakademien och varit verksam i klubben i 32 år avled i München.

Tom Curry: En före detta professionell fotbollsspelare som var hjälptränare i klubben. »Storbritanniens bästa tränare« enligt Matt Busby. Avled 63 år gammal.

Bert Whalley: Hjälptränare med förflutet som spelare i klubben. Dog 45 år gammal med mer än ett halvt liv involverat i Manchester United.

Donny Davies: Manchester Guardian

George Follows: Daily Herald

Tom Jackson: Manchester Evening News

Archie Ledbrooke: Daily Mirror

Henry Rose: Daily Express

Frank Swift: News of the World (förövrigt en av Englands mest kända målvakter någonsin)

Eric Thompson: Daily Mail

Bela Miklos: Reseledaren som ordnade det chartrade planet.

Willie Satinoff: Nära vän till Matt Busby som reste ner som supporter.

»England’s finest football team it’s record truly great,
It’s proud success mocked by this cruel turn of fate.
Eight men will never play again who met disaster there,
The flowers of English football, the flowers of Manchester.«