ALLSVENSKANS HISTORIA: Kenta talar ut om Bajen-myten – och samarbetet med brorsan: ”Det var telepati”

ALLSVENSKANS HISTORIA – DEL 6:
”Mr Hammarby” fyller 70 år. FD tog ett snack med Kenneth ”Kenta” Ohlsson om karriären i Bajen, att spela med brorsan Billy, Nacka Skoglund och klubbens enorma utveckling. Kenta pekar ut vad han saknar i dag – ger en känga åt bristen på egna produkter, säger att han hoppas på guld – men tror att AIK tar det till slut. Han pratar också om en tid där Bajen var bäst i Sverige och stoltheten över att ha varit med och skapat myten om klubben. 
– Det dröjde till mina sista år som spelare innan jag fick uppleva bra år klubben. 1982 då var vi faktiskt klart bäst i Sverige, säger han till FotbollDirekt.se.

Namn: Kenneth ”Kenta” Ohlsson
Ålder: 70 år den 7 september
Bor: Hammarby Sjöstad, Stockholm
Position: Central mittfältare
Moderklubb: Hammarby
Klubbar: Hammarby (1966-1983), huvudtränare i klubben 1989-1992
Meriter: 341 matcher i Hammarby, flest i klubbens historia. 1 A-landskamp
Gör i dag: Lycklig pensionär

Tidigare i Allsvenskans Historia på FD:

Del 1: MFF-hjälten Håkan Lindman: Kan inte sätta mig huk längre – gör för ont”
Del 2: Stefan Rehn och Blåvitt och Djurgården: ”Han har betytt allt”
Del 3: Leif ”Foppa” Forsberg: ”Jag är fortfarande större än Emil”
Del 4: Steve Galloway: ”Folk flinar åt mitt namn – aldrig brytt mig om pengar”
Del 5: Kalle Corneliusson: ”Kändes som världens största kvadrat mot Barcelona”

– Hallå, det är Kenta!

Vi har avtalat telefontid en vardagseftermiddag efter en lång promenad med några pensionärspolare.

– Hur jag trivs som pensionär? Utmärkt måste jag säga. Det är femte året sen jag slutade jobba som idrottslärare (Gubbängsskolan) och jag har faktiskt en hel del att göra på dagarna. Vi är ett gammalt fotbollsgäng som samlas en gång i veckan och går ett par timmar. Inte så många hammarbyare faktiskt men djurgårdarna Lelle Wass och Tommy Davidsson är med där bland annat. I dag gick vi från Gullmarsplan via Årsta, Söder Mälarstrand, Slussen, Långholmen och så tar vi en fika och snackar. Sen har man ett par kompisar som spelar golf.

Det har gått 52 år sen Kenta Ohlsson debuterade för Hammarbys A-lag. En Bajenkarriär som skulle sträcka sig i 18 säsonger och sluta på otroliga 341 matcher – flest i klubbens historia. Att den finlirande mittfältaren med den känsliga högerfoten fått smeknamnet ”Mr Hammarby” är han väl värd. Han var med om att nästan vinna SM-guld 1982, spela i Europa med Bajen och framförallt bygga klubbens stämpel som ett lirarnas lag med sambafotboll och klacksparkar. Olikt stjärnorna i dag så var han sin klubb trogen från den första till sista seniormatchen i karriären.

Men trots att han jämförs med legendarer som Nacka Skoglund, Ronnie Hellström och Kennedy Bakircioglu har Kenta aldrig haft några problem att behålla ödmjukheten. Han har aldrig sett sig själv som en stjärna.

– Jag har nog aldrig sett min egen storhet på det sättet. Det händer fortfarande att folk kommer fram till mig när jag är uppe på matcherna. Framförallt den äldre generationens supportrar som kanske sett mig spela. Än i dag kan jag känna mig lite obekväm och genant när folk kommer fram och hyllar mig för jag kände mig aldrig som en stjärna och har alltid varit lite dålig på att ta beröm. Men det är otroligt roligt så klart!

Allt började på 50-talet i Stockholmsförorten Bagarmossen som ligger söder om stan.

– Det var egentligen helt slumpmässigt att det blev Hammarby, det hade lika gärna kunnat bli AIK eller Djurgården. Jag lekte med en kille i ”Bagis” som hette Lasse Nyström och hans pappa Olle Nyström var Sveriges första MC-polis och spelade som innerback i Bajen. Så han brukade ta med oss till Råsunda på derbyn när vi var 8-9 år gamla. På den vägen blev jag hammarbyare och började spela i klubben.

17 år gammal år 1966 debuterade Kenta för Hammarbys A-lag. Men han gjorde inte bara seniormatcher i fotboll utan även i hockey – där Kenta var ett stort löfte och var uttagen till tv-pucken – och en match i bandyns högstadivision.

– Det var dåligt med ungdomar som spelade på den tiden så jag fick spela i alla sporter. Det gick ju att kombinera på ett annat sätt på den tiden eftersom säsongerna var mer uppdelade. Fotboll var inte alls något man höll på med på vinterhalvåret. Jag kan skryta med 15 minuters spel för Hammarbys bandylag. Lagledaren ringde en dag och frågade om jag kunde ställa upp för de hade så många skador. Jag var tveksam men åkte med de stora grabbarna. Som enda avbytare dröjde det till sista kvarten innan jag fick hoppa in. Jag rörde aldrig bollen!

680512, Div 2 Svealand, Hammarby – Brage, 5-3: Jubel i Hammarby efter mŒål. Fr, v Lars-Ove Holmberg, Rolf Andersson, Lars Hellberg, Lars Lundqvist, Kenneth Ohlsson och Tom Turesson. (Bildbyrån)

– Hockey spelade jag däremot i flera år tills att det inte gick att kombinera längre. Konstigt nog blev jag skyttekung tre år utan att jag ens kunde åka skridskor! Jag vet inte hur jag bar mig åt. Jag stod mest framför målet och petade in puckar, det var sällan några vackra mål. Till slut blev jag tvungen att välja och då blev det fotbollen som jag älskade.

När Kenta Ohlsson debuterade för A-laget var Hammarby en klubb som dansade på linjen mellan Allsvenskan och division 2, dåtidens Superettan.

– Debuten glömmer jag aldrig. Vi skulle möta Sundbyberg i division 2 1966 och fick bara 0-0. Vi kryssade någon match till som vi var tippade att vinna och någon var tvungen att få skulden, då blev det jag som var yngst. Jag spelade inte förrän på hösten igen. Men efter det var jag i stort sett startspelare resten av min karriär.

Höjdpunkten i Kentas karriär var odiskutabelt säsongen 1982. Med klacksparkar på planen och orkestrar på läktarna spelade Bajen till sig en andraplats i Allsvenskan innan slutspelet väntade.

– Tyvärr fick jag mest kämpa för att överleva i Allsvenskan med klubben och vi åkte upp och ner i divisionerna ett par gånger. Men mina sista år blev också de bästa. Mellan 1981-1983 hade vi ett helt otroligt lag och vi var faktiskt klart bäst i Sverige. Många av spelarna i det laget blev landslagsspelare som Putte Ramberg och Uffe Eriksson. Ja, det var tre-fyra stycken som fick lira med landslaget tror jag.

– Sen spelade vi en otroligt kul fotboll som folk tyckte var attraktiv att titta på. Vi gjorde Hammarby känt för att spela en fotboll som publiken älskade att titta på. Den känslan tog vi med oss ut i landet och än i dag kan man ju stöta på folk från till exempel Malmö, men som håller på Bajen. Det är otroligt.

670615 Allsvenskan, Hammarby РDjurgΌrden, 2-1: Kenneth Ohlsson hoppar upp i famnen pΌ Rolf Andersson, Hammarby efter ett mΌl

Det var sambafotboll och orkestrar på läktarna?

– På den tiden avgjordes serien i ett slutspel med hemma- och bortamöten. Vi mötte Örgryte i kvartsfinalen och jag minns att de tyckte att det var skitjobbigt att spela med musiken i bakgrunden. Det var faktiskt ett jävla liv på motståndarna. I dag är det ju helt normalt med trummor och sång på läktarna men det var inte lika populärt då.

Örgryte slogs tillbaka och Elfsborg likaså. I finalen väntade ett IFK Göteborg som med spelare som Thomas Wernersson, Glenn Strömberg, Glenn Schiller, Glenn Hysén och Dan Corneliusson åkte på en chockförlust hemma på Ullevi (1-2) i den första av två SM-finaler.

– Det är den där jävla sambalåten som dom höll på med på läktarn. I ett, i ett. Till sist föll man ju in i deras rytm, sa Glenn Hysén och syftade på bandet Hägersten Hot Heaven som höll låda på Bajenläktaren under matchens gång.

Trots guldläget inför returen på Söderstadion lyckades IFK Göteborg vända på steken. En stökig uppladdning stjälpte Hammarby, menar Kenta.

– Vi åkte på eget grepp. Det märktes att vi aldrig varit i dessa sammanhang tidigare för det var ingen ordning alls den veckan. Vår tränare Bengt Persson försökte samla truppen men vi var antingen på Åhlens och skrev autografer eller med på tv. Laget var helt splittrat sista dagarna och vi var inte förberedda mentalt. Så blev det att vi torskade med 1-3 i finalen. Det var synd, för det var den bästa elvan som varit i Bajen. Med all respekt för de som vann 2001 men spelmässigt och tekniskt så var den elvan jag spelade i bättre i mina ögon. Vi borde ha fått vinna det året.

Säsongen därpå skulle Hammarby spela i Cupvinnarcupen.

– Vi gled igenom de två första omgångarna galant. Sen slarvade vi bort det mot finska Haka. Det var ren underskattning, vi tänkte att finnar inte kan spela fotboll. Vinst där och vi hade fått Juventus i nästa omgång så det var lite surt. Jämfört med Blåvitt som hade otroliga framgångar med sitt 4-4-2 med press på bollhållaren, som var nytt på den tiden, så var vårt spel inte lika anpassat för att göra resultat i Europa. Jag avslutade faktiskt min karriär efter den matchen 35 år gammal.

– Klart att det inte var kul att avsluta med förlust, men så blev det. Jag hade bestämt mig för att sluta året innan egentligen men när vi kvalade in till Europa blev jag sugen på att spela ett år till. Som tur var hade jag en utbildning som idrottslärare och övergången till att jobba civilt blev inte alls så jobbig. Jag hade jobbat deltid hela karriären för man tjänade ju inga jättepengar som fotbollsspelare på den tiden. Arbete på dagarna och fotboll på kvällarna. Det var rätt slitsamt emellanåt.

– Vi hade väl 500 kronor för vinst och 300 för oavgjort. Ingenting om vi förlorade. Sen lyckades vi förhandla fram en bonus på tio öre per åskådare om vi hade över 7000 på Söderstadion. Då blev det några hundringar extra, säger han och skrattar. Samtidigt var klubben bättre på att hjälpa till med boende och studier på den tiden. Jag behövde aldrig ta studielån vilket var uppskattat.

Du hade ett fantastiskt samarbete på planen med din bror Billy som än i dag gjort flest mål i klubbens historia (98 allsvenska mål). Hur var det att spela ihop?

– Vi hade radarkontakt. Jag var framspelaren, han var målgöraren. Vi visste precis var vi hade varandra. Billy vann skytteligan två säsonger och jag matade nog fram hälften av passningarna till honom. Vi hade telepati på planen. Sen var han fem år yngre än mig så det var faktiskt först i A-laget som vi började umgås på ett annat sätt.

1980: Hammarbyträning där Kenta och Billy Ohlsson poserar

Du var en av lagets absolut bästa spelare i många, många år. Men det blev bara en landskamp?

– Nej, det blev inte mer än så. Det är väl preskriberat vid det här laget men det är väl så att jag inte var förbundskaptenen Åby Ericsons favorit. Av någon anledning var han inte så förtjust i mig och jag vet inte varför. Jag tyckte många gånger att jag borde varit med i truppen men jag fick aldrig chansen. Min enda riktiga landskamp (utöver vintermatcher) var hemma mot Tyskland inför VM i Argentina 1978.

– Jag fick mycket stöd av media på den tiden som undrade varför jag inte var med, varför är Kenta inte uttagen? Jag blev verkligen uppbackad. Men Åby gillade att ta ut stora block av spelare från lag som gick bra, det var Malmö FF och Åtvidaberg på den tiden. Det var hans filosofi.

Efter spelarkarriären blev Kenta tränare. Till att börja med i Spånga men 1989 tog han över Hammarby. Det började bra, sen fick klubben ekonomiska problem och legendaren fick till slut nog.

– Tyvärr kom jag in i en period där ekonomin var usel. Vi var nära konkurs och det var inte tal om att värva spelare utan man fick försöka flytta upp juniorer och hoppas att de skulle färga. Jag tog faktiskt upp laget direkt 1989 men vi slutade sist året efteråt. Jag blev kvar i fyra år innan jag sa upp mig själv i stort sätt. Hammarby har alltid varit korrekta mot mig, men det är ju ingen klubb som ska spela i division 2.
– Det var psykiskt jäkligt tungt när resultaten gick emot. Och även om jag var älskad av fansen som spelare så var de inte glada när det gick dåligt för laget. Jag kunde få brev hem och sådär där de undrade vad vi håller på med. Det var inte okej att Hammarby inte spelade i Allsvenskan och då är ingen större än klubben.

Hur ser du på utvecklingen som klubben haft – framförallt de sista åren – med nya arena, god ekonomi och en bra chans på SM-guld?

– Helt fantastisk såklart. Publiken har ju alltid varit stor men inte på det här sättet. Vi har erövrat Södermalm och hela Söderort. Klubben har blivit mycket mer professionell än den var på min tid. I dag är nästan alla heltidsanställda och inte som förr när de jobbade i andra företag och hjälpte till så mycket de hann med på sidan om. Jag hoppas bara att man sparar pengar inför framtiden för det kanske inte alltid är så här goda tider, säger Kenta och vill ge lite kritik åt bristen på egna produkter i A-laget.

– Det är jag negativ till. Jag var med och startade upp Hammarbys akademi och jobbade där i många år. Jag vet att vi har en av Sveriges bästa verksamheter men det är alldeles för få, nästan ingen, som får chansen i seniorlaget. Jag träffade några spelare som jag hade för ett par år sen. De hade gått ut gymnasiet precis men ingen hade fortsatt att satsa på fotbollen. Det är fyra spelare som jag tror hade kunnat bli bra om man trott på dom hela vägen. Jag tycker att Bajen köper in för mycket spelare utifrån i stället för att satsa på sina egna, säger Kenta som i dag inte har någon aktiv roll i Bajen mer än att han ställer upp på olika event när klubben hör av sig.

Förresten, jag antar att du har en hedersplats på läktaren när Hammarby spelar?

– Jag är klubbens enda hedersmedlem efter att jag fick diplom förra året (första gången priset delades ut). Någon egen plats har jag inte men det är bara att jag skickar ett sms så kommer jag och familjen in på matcherna utan problem. Vi är lite dåliga på att ta hand om och hålla våra gamla spelare i Sverige och även i Hammarby. Jag vet att många andra gamla spelare får köpa sina egna biljetter till matcherna, och med en så stor arena borde Bajen kunna ha en del av läktaren vigd åt gamla spelare. När jag är på Bajen nu så sitter jag inte med mina tidigare lagkamrater och vänner, vi är alla utspridda.

– Djurgården vet jag har en sektion för gamla lirare där de bara anmäler sig att de ska komma. Det är på samma arena så det borde gå att lösa även om vi har mer publik än vad Djurgården har. Det är lite tråkigt som det är nu.

Har du någon favoritspelare i dagens upplaga?

– Junior på mittfältet tycker jag om. Jag har träffat BP-ledare som inte kan förstå hur bra han blivit i Hammarby. Han spelade bara bakåt och platsade knappt, säger dom. Sen är jag förtjust i den långhåriga dansken.

Björn Paulsen?

– Ja, precis. Han spelar hjärtat och är en riktig kämpe. Sen är det klart att Hamad är en stor fotbollsspelare som är rolig att titta på när han är på humör.

En av klubbens allra största spelare gör sin sista säsong också.

– Kennedy ja. Jag tycker det är helt rätt av klubben att ge honom ett fint avsked. Publiken älskar när han kommer in i slutet på matcherna, så att ge honom det här sista året på kontraktet var ett snyggt avslut från klubben måste jag säga.

Du nämns som en av de största genom tiderna i Hammarby, men vem är störst för dig?

– När man gjort omröstningar kring det där så är det ju jag, Ronnie, Kennedy bakom Nacka Skoglund. Det är inget snack om att det är Nacka. Jag menar med hela sitt liv, VM 58, han är en legend och var en fantastisk människa. En stor personlighet på alla sätt.

Ni spelade ihop?

– Ja, under två års tid. Jag var 17 och han var 36. Det var enormt stort att se honom på träningsplanen och i matcher. Tyvärr var jag för ung för att hänga med på krogen efter matcherna, jag fick snällt gå hem och lägga mig, haha.

670606 Hammarby – Gais: Lennart Skoglund, Hammarby till vänster

Tror du Hammarby vinner guldet i år?

– Ser man på gnagarna så vinner dom med 1-0, 1-0, 1-0 och det är så man vinner ett SM-guld. Skitmatcherna vinns. Jag tror det blir svårt att nå ikapp AIK men däremot tror jag Hammarby slutar på andra eller tredjeplats. Och det är var det ju ingen som trodde inför säsongen. Jag hoppas man kan hänga kvar i toppen många år framöver och fortsätta spela rolig fotboll.

Vad är du mest stolt över i din karriär?

– Höjdpunkten är nog finalmötena mot IFK Göteborg 1982. Att ha chans på SM-guld var häftigt och även om vi förlorade något man är stolt över. Sen har jag varit med och vunnit många viktiga matcher i kampen om att undvika nedflyttning och för uppflyttning. Men 1982 sticker ut helt klart.

– Sen är det klart att ha varit med om att sätta en sambastämpel på Hammarby är stort. Det bara hände för vi hade spelare som gillade att slå tunnlar och klacksparkar. Det var viktigare att spela snyggt än att vinna och det var inget lag i Sverige som var i närheten av oss. Det kanske inte var effektivt alla gånger men publiken älskade oss.

– Vi skapade myten om Hammarby och jag är otroligt stolt över att något vi gjorde fortfarande sitter så djupt rotat i väggarna. Jag hoppas att det fortsätter.