Två levande bevis på att det inte finns något facit

Samtidigt som vår tids största fotbollsspelare, Zlatan Ibrahimovic, landar i Milano så kommer det alltså till viss del i skymundan för att en hälften så gammal svensk, Dejan Kulusevski, skriver på för Juventus.

Bara en sån sak.

För svensk fotboll är det förstås ett fantastiskt kvitto när två svenskar dominerar mediebilden i fotbollstokiga Italien, om än bara för ett par dagar.

Men också levande och talande bevis att det finns olika vägar till framgång; det finns inget facit.

Det är väl sen Pär Zetterbergs och Jonny Rödlunds dagar vi har talat om huruvida väldigt unga svenska spelare ska dra iväg till utländska klubbar i tonåren för att nötas i akademier.

Bägge stack när de var 16 år.

Zetterberg blev "beviset" för att det var rätt väg, han blev en av Anderlechts största och landslagsman (om än klart "misshandlad" där, men det är en annan story).

Och Rödlund ansågs vara ett exempel på hur det kan gå åt helvete för att han inte lyckades ta en plats i Manchester United och betraktades sen som ett fiasko, även om han faktiskt fick en fotbollskarriär med bra utlandskontrakt som är få förunnat de flesta fotbollsspelare.

Detta var under en tid då det inte var särskilt vanligt att sticka iväg, framförallt mycket svårare innan alla gränser öppnades på ett helt annat sätt.

Sen dess har vi sett mängder av unga svenska spelare packa väskan, resa iväg med ett hyggligt akademikontrakt och stora förhoppningar om att snabbt nå ett a-lagskontrakt, berömmelse och de stora pengarna.

Några har lyckats just med det.

Andra har funnit lyckan, men någon annanstans och med rätt mycket mindre i plånboken än förväntat.

För de allra flesta - för så är det ju rent statistiskt - har prövningen blivit för påfrestande och de har fått resa hem utan vare sig kontrakt, pengar eller ens några förhoppningar; ett par säsonger i division 3 och sen har den fotbollskarriären varit över.

Det är så många att när jag går igenom namnen så slår det mig att de allra flesta har jag aldrig ens hört talas om.

Det kräver sin man och sin talang att göra det som Dejan Kulusevski gjort.

Eller Sebastian Larsson (via Arsenal), Andreas Isaksson (till Juve som 17-åring!), John Guidetti (Manchester City), Abin Ekdal (Juventus), och Victor Nilsson Lindelöf (Benfica) för att ta några färska exempel som lyckats hela vägen.

Så är Dejan Kulusevskis väg den rätta för att en dag sitta där med ett kontrakt med en av världens mäktigaste klubbar?

Är det till klubbarnas Primaveralag vi ska skicka våra bästa 16-åringar?

Ja. Och nej.

Det har varit rätt för Kulusevski. Det kan vara helt fel för någon annan.

Andra 16-åringar blir bättre av någonting helt annat, de allra flesta har vi inte en aning om hur det slutar.

När Sverige blev trea i U17-VM för några år sen så vann Valmir Berisha skytteligan. Före alla andra 17-åringar i världen.

Vi får gå till Transfermarkt för att hitta Berishas klubb, i Velez Mostar, nyss uppflyttat från Bosniens andraliga.

Förutsättningarna kan vara hur lovande som helst, men du vet sällan vilka vägar det tar.

I Italien har vi idag tolv svenska spelare mellan 16-21 år och vi vet såklart vem Kulusevski och Mattias Svanberg är, kanske även Svante Ingelsson som likt Dejan gått den "långa" vägen i Italien.

Mark Gogos? Nermin Karic? Nikolaj Möller? Omar Jemal? Adin Bukva?

Alla i ungefär samma åldersspann som Kulusevski. 

Gogos i Fiorentinas Primaveralag. Karic i Genoas, Möller i Bolognas U17, Jemal i Veronas Primavera och Bukva i AC Gozzano som spelar i Serie C.

I England har vi tretton svenskar i åldern 16-21, sju finns i Tyskland.

Du vet inte vem hälften är och det är inte säkert att du någonsin kommer höra talas om dom heller.

Det finns ingenting som säger att du går hela vägen för att du drar till Atalantas, Schalkes eller Derby Countys akademi, för det krävs mycket mer än så.

Det är ju inte så att förutsättningarna behöver försämras, för de är såklart väldigt bra i proffsklubbar ute i Europa.

Men alla är olika.

Tre av våra största: Zlatan, Fredrik Ljungberg och Henrik Larsson vandrade hela vägen till toppen via den svenska ligafotbollen.

Andra gick en annan väg.

För att den passade dom bäst.

Vissa har drillats som 9-åringar i Brommapojkarnas akademi (som Kulusevski), andra har lekt fotboll med Jonas Thern i Värnamo (som Viktor Claesson).

Även där finns det inga facit på vad som skapar en fotbollsstjärna.

Jag kan tycka att det är lite befriande att det fortfarande är så, att det finns olika vägar till framgång.

Dejan Kulusevski har funnit sin väg och oavsett hur det blir med speltid och framtid i Juventus så sitter han ändå där med sitt kontrakt i handen och för en dag eller två var han större än Zlatan.

Det är fantastiskt.

Men så enkelt som att flytta till Italien är det förstås inte, så som många vill tro.

Det kräver mycket mer än så.

Och Dejan Kulusevski har haft det som krävts.

De allra flesta har det inte.