Senaste nytt
Matchrapporter
Gick skilda vägar med HIF - nu i helt ny situation
– Man får ha lite is i magen, hoppas att det dyker upp någonting bra de kommande veckorna, antingen i Sverige eller utomlands, säger Eriksson.
Adam Eriksson, 30, kom till Helsingborgs IF från Falkenbergs FF inför säsongen 2016. Eriksson hade gjort två raka säsonger i allsvenskan som ordinarie vänsterback i FFF, och han tog direkt platsen också i HIF.
Men efter att degraderingen till superettan blev ett faktum i fjol så stod det klart att han skulle lämna Helsingborg efter fem år i klubben. Kontraktet gick ut. Nu är han Bosman och klubblös, för första gången i karriären.
– Det är klart, det är speciellt. Jag har aldrig varit i den här situationen innan, där jag inte haft någon klubb. Det är klart att det är annorlunda. Sedan får man ha respekt för att det är speciella tider. Det är många lag både i Sverige och utomlands som är försiktiga, som inte vet hur mycket de vågar satsa, som inte vet hur det blir med publik och inte publik, säger han till FotbollDirekt.se och fortsätter:
– Man får ta det som det är. Det är klart; ju längre det går... man vill ju börja spela fotboll igen såklart. Men någonstans är det ändå bättre att det blir rätt, man kan inte bara hoppa på vad som helst bara för att man känner att det måste komma igång med någonting. Man får ha lite is i magen, hoppas att det dyker upp någonting bra de kommande veckorna, antingen i Sverige eller utomlands.
Avslutet med HIF gick snabbt, berättar han. En fortsättning var inte aktuell.
– Jag hade ett samtal med Helsingborg direkt efter att vi åkte ur. Det var egentligen aldrig aktuellt att det skulle bli en fortsättning där, av olika anledningar. Framför allt det ekonomiska. De kände att de inte hade råd att behålla alla spelare. Då är det såklart enklast med de som har utgående kontrakt. Det är svårare med dem som har kontrakt, det får man respektera. Det blir en annan budget i superettan, så det blir svårt att behålla hela truppen. Man får banta ner den och sedan lyfta upp yngre spelare.
– Så beskedet jag fick från HIF var att det inte fanns någon plats helt enkelt. Och att det inte hade några sportsliga grunder utan ekonomiska grunder. Det får man respektera.
Samtidigt är han tydlig med att han helst spelar på allsvensk nivå:
– Det är klart man vill spela så högt upp som möjligt. Jag kände förra gången vi åkte ner, det är en jäkla omställning. Man har spelat i allsvenskan några år, och sedan ner, det är inte den vägen man vill gå. Sedan när man var tillbaka upp i allsvenskan, det är där man vill spela, på den nivån.
– Det är väldigt stor skillnad på allting (allsvenskan och superettan). Hur det uppmärksammas, intresset, lagen, arenorna. Det är väldigt stor skillnad. Jag har spelat fem säsonger i allsvenskan, och känner att jag klarar av den nivån. Man vill gärna spela på så hög nivå som möjligt.
Utlandet, hur ser man på det?
– Det har varit en målsättning såklart, ända sedan man började spela i allsvenskan. Det tror jag väl alla svenska spelare har, en dröm om det. Det har varit nära många gånger, speciellt efter säsongen 2016 så var det ganska mycket intresse utomlands. Då hade jag fortfarande två år kvar på kontraktet med HIF. Så det blev ingenting den gången, vilket var lite synd.
– Men det är klart att det finns en ambition om att göra det också. Sedan ska det kännas rätt. Jag har tackat nej till några alternativ utomlands nu i år, pga att det inte riktigt känts helt hundra. Ska man flytta iväg någonstans så ska det kännas bra för helheten, inte flytta bara för att.
Vad känner du är viktigast för dig när det gäller ny klubb?
– Det är någonstans helheten. Det ska passa bra, det ska vara en klubb och en stad som känns bra. Det ska vara en helhet som verkligen funkar. De alternativen som har varit, som känts halvbra, det har varit länder i Europa som inte känts helt hundra. Där man känt att "det är inte riktigt det här man hoppats på om man vill utomlands". Sedan har det funnits några andra alternativ utomlands som känts desto roligare och bättre. Där det kanske inte riktigt gått ända fram, det har varit diskussioner och det förs fortfarande diskussioner. Men det har inte blivit något konkret än. Det är lite synd, för det har känts mer som länder som det hade varit väldigt roligt att spela i. Medan några länder har inte riktigt känts bra med helheten, det sociala och allt runtomkring. Så det är en helhetsbild, att man känner att det ska fungera både på och utanför fotbollsplanen.
Hur håller du igång just nu?
– Jag tränar på, fem-sex dagar i veckan. Så just den fysiska biten är inga problem. Jag är i bättre fysisk form än jag har varit på länge. Jag kör tre-fyra löppass i veckan, så där känner jag mig väldigt bra. Sedan är det klart att det var ett tag sedan man spelade fotboll nu, så det kanske hade tagit någon vecka att komma in i själva fotbollen igen. Samtidigt, det där brukar gå rätt fort, innan man är tillbaka i det. Det viktigaste är att jag kan hålla en bra fysisk form, så man är redo att gå rätt in i matchspel.
Försäsongen är snart över officiellt i Sverige då cupen drar i gång kommande helg. Samtidigt har många transferfönster fortsatt öppna utomlands. Eriksson medger att det är en tuff situation, men är ändå hoppfull:
– Det är många länder ute i Europa där fönstret har öppet fortfarande, och Sverige och Norge har öppet till sista mars. Så det är mycket som kan hända, det känns som att det är många lag som fortfarande inte spikat sina trupper. Så man får se vad som händer.
– Sedan är det också det att som vänsterback som jag är... det krävs att det finns klubbar därute som behöver en vänsterback. Det är inte direkt så att man tar in en extra, som man kanske kan göra med en extra anfallare. Utan det krävs att det finns klubbar som söker vänsterback. Och det vet man aldrig, det är olika från fönster till fönster, hur många som gör det. Så det gäller att ha lite flyt med det, att det finns klubbar som letar på den positionen man spelar på. Jag hoppas att det dyker upp något.
