Skildrar Bajen-supportrar i ny film: "Läktaren som gamla tidens kyrka"

Vilka är dagens Hammarbysupportrar? Vad har fotbollsläktaren för betydelse i dagens samhälle?  Frågor som filmskaparen Andreas Bjunér tar sig an i en kommande dokumentärfilm - just nu planeras "Projekt Bajenland", tredje filmen i en Hammarbytrilogi:  
– Jag ville göra en film som pekar på den brokighet som finns. Jag tror att det gäller de flesta klubbar men kanske i synnerhet på Hammarbys läktare, säger Bjunér. 

Andreas Bjunér har i två tidigare filmer - "Vi är bäst ändå" och "79’" -  skildrat två Hammarby-ikoner: Söderstadion och Kennedy Bakircioglu.
I "Vi är bäst ändå" tar han upp flytten från Söderstadion och känslorna kring det, medan "79’" fokuserar på Kennedys sista säsong i Hammarby och det klassiska målfirandet med ölen mot IFK Göteborg.  

"Projekt Bajenland" är arbetsnamnet på den tredje filmen, där Andreas Bjunér vill rikta fokus på Hammarbys supportrar och den demografiska förändring som skett på Södermalm. Och, inte minst, lyfta fram vad fotbollsläktaren betyder i ett alltmer fragmenterat samhälle.

Just nu pågår insamlingar via Swish och Kickstarter för att få in stöd för filmen. 
Hammarbysupportrar med olika bakgrunder och livsstilar kommer att skildras, och ämnet för filmen har fascinerat Bjunér ända sedan han började följa Hammarby som liten:
– Jag ville göra en film som pekar på den brokighet som finns. Jag tror att det gäller de flesta klubbar men kanske i synnerhet på Hammarbys läktare. För att Södermalm har gått igenom en sådan förändring. Så det som kanske var en arbetarklassklubb har blivit en mycket bredare klubb i dag. Många som bor på Söder kanske i dag kör stadsjeepar och har landat något toppjobb i Stockholm. Folk från hela landet flyttar till Söder för att dels bo där, men också för att göra karriär. Och det har också förändrat grunden i Hammarbys publik. Den gamla delen finns kvar och kanske har flyttat ut till de södra förorterna. Men många nya har tillkommit, säger han till FotbollDirekt.se.

– Och det som jag tycker är ganska fint med den här mixen är att det har blivit en plats där människor från alla samhällsklasser samlas under samma premisser. Ingen är värd mer än någon annan på fotbollsläktaren. Alla har sin röst som enda resurs. Och det spelar liksom ingen roll om du är vd på ett stort företag eller om du bor på gatan. På läktarna är vi alla samma.

Han fortsätter:
– På det sättet tycker jag att det påminner lite om den gamla tidens kyrka, vad den hade för betydelse. Vi har inte så många sådana platser längre, utan samhället har blivit mycket mer individuellt. Vi kanske har en historik i Sverige, och i andra delar av världen också, men kanske framför allt i de nordiska länderna... där vi har byggt samhället i hop. Ett kollektiv. Det gamla folkhemmet och föreningsrörelsen och så där. I dag har det kanske lutat lite mer åt ett internationellt sätt, även i Sverige. Att det handlar mycket om individen, mycket mer än om kollektivet.

– Men på läktarna så blir det ett kollektiv. En plats för folk att träffas på. Jag tror många som går på fotboll generellt märker det här, att det är enda stället där de kanske umgås med vissa typer människor, annars är vi väldigt fast i våra bubblor. Här spräcks bubblorna lite och vi umgås lite mer över klassgränserna. 

Andreas Bjunér har följt Hammarby sedan 1980-talet och han har bott på Södermalm de sista 20 åren. Han har kunnat följa förändringarna som skett de senaste decennierna: 
– Bara på den tiden jag har bott där har det hänt enormt mycket. Sedan har jag hört från min pappa och även från äldre släktingar som har bott kring Söder, om den enorma förändring som stadsdelen har gått igenom. 

– Idag är det verkligen inte en plats för arbetarklassen, utan det är övre medelklass framför allt som har råd att bo på Södermalm. Vilket såklart färgar av sig även på Hammarby, eftersom det alltid varit laget från Söder. Sedan är det ju väldigt fint att det gamla också finns kvar. Man kan säga att Bajenland har växt lite på det sättet. När folk har tvingats flytta söderut till förorterna så har också intresset för Bajen växt ut lite. 

Filmen ska inte handla om något ute på planen, det är supportrarna du vill skildra? 
– Filmen handlar egentligen om vilka människorna är när de inte är på fotboll. Sedan kommer vi bygga upp det kring veckan inför en derbymatch eller något liknande. Att vi alla laddar upp för matchen på vårt eget sätt. Lever vårt vanliga liv. Någon kanske tigger pengar, någon annan gör någon storaffär. Men det gäller inte bara ekonomiska skillnader, utan det kan vara kulturella skillnader. Eller vem vi tycker om, vem vi älskar kan också skilja sig. Jag tycker om med fotboll att det mer och mer är människor från alla typer av grupper som kommer till läktarna. Att det också blir en förflyttning, att det blir socialt accepterat. Så fotbollen är på det sättet en väldigt bra brygga till att de här mötena kan äga rum. Samtidigt som folk lever sina vanliga liv i det här samhället.

Fotbollsläktaren har alltid förenat människor... men blir det här extra tydligt med den samhällsutveckling som skett vid sidan om fotbollen? 
– Exakt. Jag tror att det skapas möjligheter. Att vi inte blir så isolerade utifrån vem vi är, utan att där är vi på samma villkor helt och hållet. Och det är egentligen ingen som vet; man kanske sitter tio supportrar runt ett bord inför en match, ett gäng människor som kanske aldrig hade träffats. Och vem vet, det kanske kan skapa en hjälpande hand åt någon. Det känns som att fotbollssupportrar också, när det handlar om samma klubbtillhörighet framför allt men också överlag, ger varandra lite hjälpande händer. Supporterrörelsen är en grupp som stöttar varandra över laggränserna. Sedan finns det även det här stödet bland supportrar för varje klubb. 

– Jag ser Hammarby som något mycket mer än ett fotbollslag. Och det tror jag supportrar till andra klubbar gör också. För min del är det ju Hammarby som ligger mig närmast om hjärtat, det jag är engagerad i. Och också det jag har mest kunskap om. Det är som att man har bedrivit research kring det här i 35 år (skratt). På det sättet känner man sig väldigt trygg i det. 

Det finns också en annan målsättning med filmen; Att människor som inte följer fotboll ska få en annan bild av supporterskapet än den de kanske serverats genom media. 
– Det här är en film som inte riktar sig mot Hammarbysupportrar, eller fotbollssupportrar. Utan det här är en film som ska rikta sig mot alla. Vi vill nå ut brett. Och också kanske öka förståelsen för hur det ser ut på fotbollsläktarna. För det är en mediabild som till viss del är sann men också väldigt skev om man bara drar på det negativa som händer kring fotbollen. 

– Jag jobbade tidigare med integration av nyanlända, och har också tagit med många på Hammarbymatcher. Och det har också varit ett sätt för dem att komma in i samhället. Få nya kontakter den vägen. Jag tror man måste se den delen av fotbollen också, som något väldigt viktigt. Den delen av supporterskapet. Det öppnar dörrar som aldrig hade öppnats annars.

Det finns också en medialogik, bra saker är inte det som blir nyheterna. En sådan här film skulle kunna visa på det som är bra?
– Det är lite målsättningen med det. Att folk ska få se den andra sidan också av supportervärlden. Sedan finns ju de här lite mörkare krafterna om vi kan kalla dem så, det ska man inte förneka heller. Men det är som ett litet minisamhälle på läktarna. Det finns både bra och dåliga saker. Sedan kanske de mörka krafterna hörs mer än de lite mjukare krafterna. Jag skulle ändå säga att de senare är i klar majoritet. Och den bilden tror jag inte folk som inte är insatta i fotbollen har.

En pusselbit, en inte så liten sådan, saknas just nu för att kunna göra filmen fullständig: Det är tomma läktare efter pandemin, och innan det är normalläge igen går inte det som är matchrelaterat att filma. Men förhoppningen är att kunna filma under 2022, och att filmen har premiär i början på 2023.
– Jag tror att det är realistiskt. Vi kommer spela in en pilot under sommaren när vi ska söka stöd av Filminstitutet och Konstnärsnämnden och andra ställen. Vi vill ju satsa på riktigt den här gången. De tidigare Bajenfilmerna jag gjort, det har varit lite lågbudget. Och det har varit skönt på det sättet att man får styra över allt. Men eftersom jag vill nå ut bredare med den här, så måste det till något annat. 

– Det absolut roligaste jobbet är nästan nu, det är att hitta rätt karaktärer. Och det börjar falla på plats ganska bra tycker jag.

Den här typen av dokumentärfilm, som skildrar supporterskapet... har jag rätt om jag säger att det inte gjorts så mycket sådan film, åtminstone inte i Sverige?
– Nej, det har inte gjorts så mycket. Det var "Blådårar" 1 och 2 som Fredrik Gertten gjorde, sedan gjorde jag "Vi är bäst ändå". Sedan finns den förmodligen första supporterfilmen som gjorts i Sverige: Bajen (1970) av bland annat Janne Halldoff. Men en film på det här sättet, med den här typen av berättande, det har jag inte sett någonstans i världen när det kommer till fotbollsfilm. 

– Däremot finns det en italiensk film, "Sacro GRA", som handlar om människor som bor kring ringleden i Rom. Det har på något sätt varit min förebildsfilm. Jag såg den på Stockholms filmfestival för många år sedan. Och då kom tanken om något liknande kring Hammarbysupportrar. Så det är en av dem, jag har fyra filmer som jag har lite som förebildsfilmer till det här projektet. Och det är framför allt den som jag tycker... den visar att man kan ha med många karaktärer, och ändå få en historia som håller ihop. 

Handlar den om Roma- eller Lazio-supportrar? 
– Nej, den är inte alls fotbollskopplad. Utan det är bara människor som bor kring ringleden i Rom, från olika samhällsklasser. Inga jämförelser i övrigt, men det är bara inspiration för mig. När jag såg den så tänkte jag att så här många olika typer av människor finns det även på våra läktare. 

– Och jag har inte sett den typen av film i Sverige så skarpt. Det finns en som heter "Händelser vid Slussen" av Johan Palmgren, som handlar om de som verkade kring Slussen inför ombyggnaden, och även hemlösa som bodde där och så, hur de drabbades av ombyggnaden. Den är väl det närmsta, och den har jag också med som en av de filmerna jag tittat på för att få inspiration.

När Andreas Bjunér är klar med den kommande filmen så har han täckt upp de saker han vill skildra med Hammarby.

Det här tänker du som en avslutning på trilogin?
– Ja, då känner jag att jag har kommit åt de tre saker som har betytt mest för mig med Bajen. Dels är det Söderstadion som jag började gå på som liten och som alltid fanns där. Det blev en stor sorg när den skulle försvinna, det var ändå något som... oavsett vad som hände i livet så fanns Söderstadion där. Hammarby finns kvar, men Söderstadion försvann. Och det ville jag bearbeta på något sätt, så då gjorde jag en film. 

– Det andra är Kennedy och hans betydelse. Han har varit med hela mitt vuxna liv. Så det var en annorlunda känsla när han lade skorna på hyllan. Och ett väldigt speciellt sätt han fick avsluta på. 

– Och så nu är det den här brokigheten som jag alltid har fascinerats av. Och supportrarna i sig. För mig har det handlat mycket mer om det än om fotbollen egentligen. 

Kickstarterkampanjen för "Projekt Bajenland hittar du HÄR.

Filmprojektets hemsida HÄR.

Andreas Bjunérs tidigare filmer i trilogin; (kortversion av "Vi är bäst ändå")