KRÖNIKA: Frågan är om det här verkligen är värt dubbla löner?

Hammarby slickar såren efter en heroisk insats i Europa som slutade i djup besvikelse.

Nu måste Milos Milojevic få spelarna att helt skifta fokus och försöka rädda upp ännu en allsvensk säsong på väg mot medelmåttighet.

Den kanske tuffaste utmaningen för Bajens nye tränare som resultatmässigt så här långt bara är marginellt vassare än sparkade företrädaren Stefan Billborn.

Är det värt att sparka och byta tränare mitt i säsongen?

Jag tror det gjorts mängder av forskning på det området genom åren och det återkommande svaret är typ: njae.

Det kan ju bli en fullträff, men mycket talar för att det kommer bli ungefär som tidigare. Precis som FotbollDirekts genomgång av de fyra allsvenska klubbar som bytte tränare efter åtta allsvenska omgångar 2021 visar.

Andreas Alm lämnade för Odense och Danmark efter åtta omgångar då hans Häcken på ett nästan chockerande sätt parkerade som jumbo i tabellen.

Per-Mathias Högmo har kommit in och gjort ungefär exakt det han gjorde med Djurgården 2013, lyft laget placeringsmässigt med en tydlig taktik och riskminimering.

“Messias” Högmo är så bra på det han gör att han skulle kunna göra en karriär som enbart tränarkonsult, det vill säga ta hutlöst betalt för att rädda kvar klubbar som tappar riktning och fotfäste under säsongen. Han börjar få ihop ett svettigt cv i alla fall.

Örebros tränarskifte var ju odramatisk och egentligen en ren befordran av Axel Kjäll som blev fotbollschef i ÖSK. 

Mer kittlande är då Hammarby och IFK Göteborg.

Låt mig börja med Bajen.

Man ska vara försiktig med att dra några slutsater efter åtta matcher, men eftersom åtta matcher var allt Stefan Billborn fick 2021 så är det ändå vad man kan jämföra med så här långt,

Milos Milojevic kom in med en helt annan tränarkultur, en (för media) skön men säkert också (internt) obekväm “jag-säger-som-det-är”-attityd. Hammarby ville stöpa om den sportsliga verksamheten, men ser man det på kort sikt så har det inte gett önskat resultat.

Visst, Milojevic har tagit någon poäng mer än Billborn gjorde över sina åtta matcher, Milojevic har sett till att Bajen klättrat ett par placeringar – men samtidigt har laget halkat hopplöst (?) efter täten på allsvenskan.

Nu återstår nästan halva säsongen, det ska sägas – och vi får se om det var värt att betala ut dubbla löner under året för det tränarbytet.

Men så här långt? Not so much.

Och att komma nära ett gruppspel i Europa, hur fantastiska vändningar man än stått för mot Cukaricki och Basel, det är trots allt “bara” att komma nära. Med Bajens löner i organisationen (bara Malmö FF betalar mer), så ska det inte vara något supersensationellt att nå dit. 

Det är helt enkelt nästa trappsteg, och det steget bör tas inom kort.

Frågan är bara om man ens får chansen 2022.

Blåvitt, till sist.

Så här, jag tycker inte synd om Mikael Stahre. Att träna IFK Göteborg är ett av svensk fotbolls allra bästa jobb. Att slippa norska Sarpsborg och komma närmare familjen i Göteborg är givetvis dubbel jackpot.

Men instrumenten han fått att lira med bildar knappast någon internationell filharmonisk orkester tillsammans.

Kort sammanfattat: Blåvitts spelarmaterial är svagt. Inte minst i de bakre regionerna.

Kunde man ändå gjort det bättre under Stahres åtta matcher vid rodret? Inget snack om det, och det är jag säker på att tränaren själv också skulle hålla med om.

Men den här säsongen lär handla om att överleva, hålla sig borta från de nedre strecken för att 2022 sikta snett uppåt igen.

Och då måste man möblera om, inte bara i spelartruppen och på planen, utan även på kontoret.

Räkna med att klubbdirektören Håkan Mild kommer att ta ett stadigt tag om ledarskapet, göra allt för att återinföra de traditionella blåvita värderingarna i alla delar av verksamheten.

Han hämtades tillbaka till IFK Göteborg för just detta.

Och för att vinna matcher och titlar.