Har fortfarande svårt att smälta hur det slutade i Malmö FF

En virtous och ett av Sveriges mest begåvade namn detta 2000-tal. Han har inte ställt upp på många intervjuer sedan han slutade med fotbollen.

Över tio år har gått sedan Tobias Grahn lade fotbollsskorna på hyllan. 

Ett decennium utanför rampljuset har det varit för ett namn som tidigare ständigt skapade rubriker – frivilligt eller ej.

Beslutet var ett medvetet val då han var trött på strålkastarljuset.

Det hela grundade sig i en “bad boy”-stämpel, som enligt honom själv kommer från hans ärlighet. I dag är han en framgångsrik affärsman inom fastighetsbranschen som tog vid när fotbollen försvann. 

Nu pratar han igen för första gången på väldigt längre och gör det för FD i en lång intervju och han har njutit av att vara bortglömd.
– Nej, det har varit skönt att ta ett steg tillbaka och fokusera på andra grejer som familjen och så, med ett normalt liv och normalt jobb, säger Tobias Grahn och fortsätter:
– Det var ju mycket diskussioner när jag var aktiv och jag var mycket i rampljuset, på gott och ont liksom. 
– När jag väl valde att sluta med fotbollen, så kände jag; “Nej, det där med media och hela det vill jag verkligen ta avstånd från”. Det var väldigt skönt.

Efter alla dessa år så medger nu 42-åringen att det åter finns ett sug att få känna pulsen inom fotbollen. Han har faktiskt övervägt att ta sig tillbaka i någon form.
– Jag provade på att bli agent, men var inte riktigt färdig med fotbollen helt och hållet i huvudet, så jag kände då att jag kanske hade velat hoppa in på planen och spela istället för att fokusera på min adept.
– Så att jag har ju övervägt att komma tillbaka i en tränarroll, men det har inte blivit av då jag har velat få tillbaka ett större sug. 
– Men det är absolut inte uteslutet att jag kanske kommer tillbaka som tränare någon dag.

Vad saknar du mest med fotbollen?
– Matcherna och allt det. Pulsen och adrenalinet och att spela tillsammans med ett lag. Gemenskapen i omklädningsrummet är speciell, fotbollen är inte som ett normalt jobb.
– Så det har man ju saknat och det vore väl nice att få komma tillbaka till den världen, men det får man se.

Vad är det som har stoppat dig från att ta ett tränarjobb?
– Du är ju beroende av att ditt lag ska prestera hela tiden och om du inte presterar så slutar det med att du får sparken eller få sluta av någon annan anledning efter ett och ett halvt år.
– Jag vet tränare som levererar och vinner guld ett år och som får sluta året efter. Det är bara att kolla på Malmö FF som tar guld och går till Champions League men byter tränare varje år ändå. 
– Det är en rätt instabil tillvaro, nu när man har småbarn. Så ska man flytta hela tiden och jag flyttade ganska mycket under min spelarkarriär. Och jag vet allt det där med att flytta runt och bli uppsagd. 
– Och om jag ska bli tränare så är det bara två-tre lag som jag hade velat bli tränare för. 

Vilka klubbar är det?
– Det är väl lagen som kan ta guld liksom. Då kommer man tillbaka till det att man var och är fortfarande en extrem vinnarskalle.
– Jag hade problem med det där att man inte ska spela om guldet. Hade inte klubben en mentalitet att vinna guldet så var det svårt för mig att hantera liksom. 
– Sen säger jag inte att det bara är aktuellt med Malmö FF eller Real Madrid om jag skulle komma tillbaka.
– Jag säger bara att det kommer krävas en lång väg att vandra för att bli tränare med tränarutbildningar och så.

Tobias Grahn tycker att det har gått överstyr med tränarruljansen i dagens fotboll.
– Nej, man har ju hört det där snacket från spelare; “nu har vi hört på samma röst i 24 månader, nu ska det bytas tränare”. Det är nästan som att det går per automatik, som att det är så det ska vara liksom.
– Klubbarna letar hela tiden anledningar om att byta tränare, även om man har en tränare som levererar resultat och funkar. 
– Nu har jag ju haft en paus i tio år, så det kanske är aktuellt att snöra på sig skorna nu, för att göra comeback i allsvenskan… nej skämt åsido, det hade väl varit kul att komma tillbaka till pulsen igen.

Tobias Grahn inledde annars sin karriär som 17-åring i Östers IF från 1997-1999, med en kort sejour i Portugal däremellan. Sedan bar det av till danska Lyngby och Vålerengen i Norge. Där blev han norsk mästare, samtidigt som andra klubbars ögon hade fångat hans fotbollskonster.

2004 bar flyttlasset tillbaka till Sverige igen och Malmö FF. 

Beslutet att flytta hem kom från att han inte kände sig rotad på fotbollsplanen i Norge. Grahn var väldigt allround och fick därför spela på flera positioner – så många att han tappade suget lite i Norge.
– Jag var väldigt komplett och hade precis det man skulle ha, man kunde egentligen sätta mig på vilken position som helst. Jag kunde spela forward, yttermittfältare, innermittfältare, du hade kunnat sätta ner mig som fucking mittback och jag hade gjort det bra.

Han fortsätter:

– Anledningen till att jag ville byta till Malmö var att jag hade en dialog med Tom Prahl i hans lägenhet. Då sade jag att jag bara skulle gå till Malmö FF om jag fick spela innermittfältare. 
– Det hade varit perfekt för mig då de spelade de 4-4-2 vid det tillfället, jag hade annars fler erbjudanden men valde Malmö.

Men det blev en allt annat än lätt i MFF heller, som då hade ett stjärntätt lag. Truppen bestod av stjärnnamn som Afonso Alves, Patrik “Bjärred” Andersson och nuvarande sportchef Daniel Andersson på mittfältet – tränare var Tom Prahl.

Den sistnämnda skulle visa sig bli orsaken till att Grahn både kom till – och lämnade klubben innan året var slut.
– Jag hade en incident med Tom Prahl och jag lämnade MFF mitt i en guldstrid – därför att Tom Prahl hade ljugit mig rakt upp i ansiktet. 
– Det köpte inte jag liksom, det har jag aldrig pallat ta. Han ljög mig rakt upp i ansiktet, jag var en 23-24-åring som ville ha en bra karriär. När en vuxen man står och ljuger en rakt upp i ansiktet så köpte jag inte det. 

Trots löftet från Tom Prahl så återgick det med tiden till gamla mönster för Tobias Grahn – efter skada på yttermittfältaren Andreas Yngvesson.
– Då hände det igen och jag kallades in på kontoret. “Jag vill att du spelar på kanten nu”, sade han till mig. 
– Då tänkte jag; “vad fan”. Det är inte det att jag inte tänkte göra det, klubbens och lagets bästa går ju före så klart, så jag ställde upp på det. 
– Sen bara fortsatte det, en match till, en match till… Yngvesson kom tillbaka och då kände jag att jag skulle tillbaka på innermittfältet, men så blev det inte.

Det dröjde sen inte länge innan Grahn fick nog.
– Det slutade med att jag sade att om jag inte får spela på min position, är det lika bra att jag lämnar.
– Jag tänker inte ha en tränare som ljuger mig rakt upp i ansiktet. Jag var med om samma sak i Vålerengen och det satt mig uppe i halsen.
– Jag tänkte inte vara en diskhandduk som man slänger runt i laget där det passar liksom. 

Tiden i Malmö FF blev därför en kort historia. 

Endast 21 spelade matcher säsongen i den himmelsblå tröjan. Minnet från tiden i MFF ser han med distans som ett förlorat år, trots att han var högst delaktig i att bärga SM-guldet.

Han bad då sin agent att se över alternativen för att få en flytt bort från MFF. Han kände att han var i en återvändsgränd.
– När jag tänker tillbaka mot tiden i Malmö nu, så kände jag mig mest bedragen och att min tid blev wasted där. Jag kunde lagt den tiden på annat, jag kände mig framförallt att Tom Prahl inte var en straight shooter. 
– Att han sade det han gjorde för att jag skulle komma och inte höll det var en “no-go” för mig. Hade det varit idag så kanske jag hade reagerat annorlunda, men där och då var min stubin väldigt kort, för att uttrycka mig milt liksom.
– Det här var troligtvis en av anledningarna till att den förre mittfältaren blev stämplad som “bad boy” av svensk media.

Du sågs av många som just en bad boy, kände du dig som det?
– Nej, det var lite där som jag tog steget tillbaka från rampljuset. Jag var ju ung, men “bad boy” – nej. Jag klarade bara inte av bullshit liksom. 
– Det har alltid varit väldigt raka rör från mig. Det är inte alltid accepterat eller uppskattat att det är raka rör. 

Han förtydligar och stryker under följande: 
– Man vill gärna gå och snacka skit om varandra. När man har förlorat en match och tränaren står i omklädningsrummet, sitter alla som nickedockor. 
– Sedan när tränaren lämnar rummet, står spelarna med dolkarna och skyller över allt på tränaren, det har aldrig legat i mitt DNA.
– Jag var rak och ärlig och samtidigt väldigt självkritisk mot mig själv. Om det är att vara en “bad boy”, det vet jag inte… en “straight shooter” skulle jag hellre säga, både mot spelare och tränare.

Orsaken till alla skriverier tycker han själv är orättvisa. Under en sådan lång karriär upplever han att media har varit alldeles för långsinta och nästan skapat en myt om honom som person.
– Det är just den grejen att jag lämnade Malmö FF, som hängde med i tio år i svensk media och hur folk såg på mig. Det var inte något som symboliserade mig, utan det var Tobias Grahn "bad boy” som stack när det och det hände. 

– Det spelade ingen roll att jag hade framgång efter framgång i tre olika klubbar efteråt. Jag öste in poäng och blev “Man of the match” jag vet inte hur många gånger. 
– Sen när det dyker upp en incident sju år senare som inte är positiv, då gräver man fram det gamla igen. Då tänker man; jag har spelat fotboll i 15 år och det har hänt två grejer under den tiden som ska få sätta ett epitet på mig. 

Grahn ifrågasätter även medias bild av vad en “bad boy” betyder.
– En “bad boy” för mig är någon som inte kommer till träningar i tid, som dyker upp fem kilo överviktig, ute och super på kvällarna. I mitt fall så var det inte många som slog mig när det gäller professionalism.
– Skulle jag fråga någon om varför jag ses som en “bad boy”, så kommer det oftast ner till att jag hade någon argumentation med någon tränare… jojo, är det det som stämplar mig till en “bad boy” så får det vara så liksom.

När så tiden i MFF definitivt var över, hamnade Tobias Grahn i Danmark igen. 

Den här sejouren var ett mellansteg till att nå en stor dröm som han haft sedan året han spelade fotboll i Portugal.

62 matcher och 16 mål i Danmarks högstaliga gjorde att klubbar från Europa hörde av sig till hans agent vintern 2007. 

Valet föll till slut på Spanien och La Liga-klubben Gimnástic Tarragona. Han hade fått en förkärlek till landet under sin korta tid i Portugal, samt att han haft en pojkdröm om att spela i spanska högstaserien.

Tarragona var dock tung jumbo i La Liga, med hela nio poäng upp till säker mark. 

Men det spelade mindre roll, för det fanns en större plan med det hela.
– Jag kom ner där i Spanien i februari efter en fin tid i Odense i Danmark. Jag hade erbjudande från flera engelska klubbar och från flera tyska klubbar. 
– Då kände jag med min agent vid det tillfället, jag hade spelat bra i Europacupen den hösten i Odense. Om jag hade fortsatt spela som jag gjort mot lag som Parma och Heerenveen då jag sprang runt och gjorde lite som jag ville. 
– Då sade vi att om jag kommer ner och fortsätter så, skit samma var vi ligger i tabellen, så kan jag sen spela i en toppklubb i Spanien ett halvår senare liksom. Tron på mig själv har jag alltid haft i min karriär om vi säger så.
– Jag kände att; “jag får väl åka ner och sparka in tre-fyra mål och sen gå till en bättre klubb i Spanien”, det var min gameplan liksom. 

Det hela kunde heller inte börjat bättre. Mål i debuten efter bara tre minuter. Men sen vände allt…

– Sen spelade vi mot Valencia hemma och då springer jag på bollen från sidan, då ryker baklåret på mig.
– Jag blev borta sex veckor med en bristning i baklåret.

Det var en extrem tuff smäll för Tobias Grahn.

Väl tillbaka på fotbollsplanen hittade han åter rätt efter två-tre matcher. Men så var olyckan framme igen.
– Sen känner jag att jag börjar hitta rätt igen och så ryker baklåret en gång till på mig. Det var inte så farligt, var bara borta två-tre veckor. 

Han fick trots alla motgångar en bra avslutning i Spanien. 

I säsongens sista match hann Grahn bli frisk och fick chansen mot FC Barcelona. Där ställdes han mot världsstjärnor som Andres Iniesta, Ronaldinho och Leo Messi. Det blev storförlust för svenskens Gimnástic, men Grahn fick tröstmåla i slutet till 1-4.

Hur skulle du sammanfatta din tid i Spanien?

– Jag kommer ihåg så klart att jag gjorde mål mot Barcelona och i min debut, men det jag tar med mig är hur jag kände när jag spelade matcher då det var världens bästa liga, enligt mig. 
– Jag kände att jag kunde spela precis likadant som jag gjorde i de andra ligorna, jag hade en väldigt hög nivå när jag var i toppform. 
– Men det är klart att jag hade hoppats på att det skulle slå på ett annat sätt, hade jag inte skadat mig så hade jag kanske kommit upp och spelat i en bättre spansk klubb än vad Tarragona var där. 
– Då hade det gått enligt plan, men så var det ibland i min karriär. Man hade hoppats på att det skulle gå ett håll och så gick det ett annat håll. 

När sommaren kom och Gimnástic hade åkt ur La Liga bar det av på lån till tyska Hertha Berlin. 

2008 återvände han till Norden igen – först till danska Randers i två år. 2010 vände han hem till Sverige och Mjällby AIF. Det blev andra klubben i allsvenskan för den då 30-årige mittfältaren.

Han bekräftar dock att det kunde ha blivit fler säsonger i allsvenskan om han velat. 

AIK ska nämligen konkret ha uppvaktat honom vid ett par tillfällen.

– Men AIK var ju en häftig klubb. Råsunda var det på den tiden och supportrarna och sådär. Men det har varit ett par gånger då det har varit aktuellt, men jag vill inte gå in på årtal. 
– Men nästan alla toppklubbarna i Skandinavien var ju intresserade när jag spelade som bäst, det har jag skriftliga bevis på, av bud som har kommit. Men många utav de har inte blivit offentliga.

Kan du berätta om några erbjudanden du fått som media inte hört om?

– Jag hade ju massor av erbjudanden i min karriär. Jag vet inte vart jag ska starta… herregud, jag hade säkert hundratals som min agent tog emot. 
– Jag hade ett par erbjudanden från FCK som jag tackade nej till. Det kanske jag inte skulle gjort liksom. Det fanns ett par avvägningar i min karriär som jag kanske inte skulle ha gjort. 

Vilka tänker du på då?
– Det är bland annat en situation som när jag gick till Odense från Ålborg, då blev jag erbjuden ett femårskontrakt med FCK, men tackade nej. 
– Jag hade då spelat i Sverige, Danmark och Norge. Jag kände att jag hade bevisat mig i alla de tre länderna, att jag borde kunna spela på en högre nivå, vilket jag kände och visade att jag kunde.
– Då kände jag att; “nej, att signa ett femårsavtal med FCK när jag är runt 25 år och spela där tills jag är 30-31”. 

I FC Köpenhamn har det spelat flertalet svenska landslagsspelare. När Grahn blev erbjuden kontrakt den här tiden så spelade bland annat Tobias Linderoth och Marcus Allbäck i klubben. På den här tiden vann FCK ligan i princip varje år och spelade ständigt i Champions League.

Hade 42-åringen valt FCK istället för Odense, är han säker att hans landslagskarriär varit betydligt större.
– Vi hade ett par andra svenskar som spelade i FCK på den tiden, som var fast inventarier i landslaget. Ser jag tillbaka och hade tagit det erbjudandet så hade jag kanske haft 100 landskamper under bältet. 
– Det hade varit svårt att gå förbi mig på den tiden från landslagets håll, vi hade ju två andra svenskar där och jag hade överglänst de i varje match.

Några eller något som stack ut?
– Jag gjorde ju sådana här vägskälsgrejer som FCK till exempel. 
– I slutet där när jag var i Mjällby så hade jag ju Elfsborg, jag hade erbjudanden från Red Bull i USA med Hasse Backe (Red Bull New York) som jag nobbade och gick till Örebro istället. 
– Men det var helt sjukt – New York eller Örebro liksom, vänta här nu(skratt). Nej, men skämt åsido, jag hade ju barn då och kände att det inte var tillräckligt bra för att flytta till andra sidan jordklotet.

Tobias Grahn är säker på att hans karriär hade blivit betydligt längre om han inte hade valt att gå till ÖSK.
– Den sista tiden i Örebro som slaktade mig lite. Annars hade jag kanske kunnat fortsätta i sex-sju år till som Anders Svensson. 
– Jag slutade egentligen vid ett tillfälle där jag fortfarande var väldigt snabb och stark. I Mjällby tyckte jag att det var okej. Men det tredje året i Örebro, där var det bara skador och förluster. 
– Även om det rent fotbollsmässigt fanns många år kvar i kroppen, så kände jag där att; “nej, det får vara nog nu”. Jag hade ju fastighetsbranschen som jag ville göra karriär i, jag hade stora planer inom det. 
– Då kände jag att det inte var värt det att springa runt och försöka hålla Örebro kvar. Hade jag inte fått ett kontrakt där med Malmö FF, så kände jag att det inte var värt att fortsätta.

Ville du någonsin spela i någon av Stockholmsklubbarna ?

– Jag har aldrig haft någon förkärlek för Stockholm, men alltså jag hade inga problem med de klubbarna. 

– När jag spelade en premiär för Mjällby så hade jag ju lite problem med AIK-klacken. Sen var inte jag världens mest populära spelare i AIK efter den premiären. 

Vem är din allsvenska favorit i dag?

– Jag bor i Köpenhamn och har kontor i Malmö så det är ju de jag följer mest. Sen är en god vän Jeffrey Aubynn som är i Malmö. 

– Så är det något lag jag vill att det ska gå bra för så är det Malmö FF. Det är nära att åka och kolla på MFF och så är det kul att följa de i Champions League.

Vem var såhär i efterhand den bästa spelaren du mött?

– Jag mötte ju Barcelona när jag var i Spanien. Då var det ett mittfält med Messi, Xavi, Iniesta och Ronaldinho, skapliga spelare där, och Eto’o som anfallare. 

– Men jag har aldrig känt såhär att… jag har känt det en gång att det har varit så mycket kvalitet och det var inte ens mot Barcelona. Den enda gången är mot Zlatan, som jag spelade mot i ungdomsåren. 

– När jag kom upp till U21 och mötte Zlatan för första gången… jag kommer ihåg det tydligt, han var redan då 1.90 lång, sköt som en häst med båda fötterna och där sade jag direkt för första gången, och det kan du fråga mina föräldrar om; “han kommer gå hur långt som helst”. 

– Zlatan hade allt – han hade size:n, tyngden, tekniken och hade farten, det var därför han blev en världsstjärna.

Vad var det som du såg där och då?

– Det var få som hade alla ingredienser, spelförståelsen. Det hade ju Xavi och Iniesta, jo jo, de var duktiga spelare som kunde flytta boll och kombinationsspela. Men du kan inte sätta de i samma fack som Zlatan.

– Zlatan hade kunnat spela på vilket innermittfält som helst i Europa och han hade spelat grymt bra fotboll och kunnat leverera överallt. Du kan ju inte sätta upp Xavi i anfallet i Barca för att göra 25 mål, eller Iniesta… och det säger väldigt mycket om vad jag tycker är en duktig fotbollsspelare.

– Du ska kunna ha drivet med bollen i båda riktningarna, du ska vara snabb och dynamisk, du ska ha bra teknik, du ska ha bra avslut och kunna göra dina assist och mål varje säsong. Det är för mig en bra innermittfältare, du ska inte bara springa runt och passa bollen till höger och vänster hela tiden och springa runt och vara finurlig. Det är ingen bra mittfältare för mig. 

FOTNOT: Denna intervju publicerades för första gången på FotbollDirekt förra året. 

TV: