Måste ha alternativ för att ifrågasätta Janne Andersson

Inte ett missat mästerskap utan frågan om förbundskaptenen ska få sparken eller inte.
Och jag köper att vi måste se över hur vi på bästa sätt kan maxa de talangfulla spelare vi har.
Men vad ser vi för alternativ till Janne Andersson idag, för om han ska gå måste ju någon annan vara bättre; vem är det?

LYSSNA PATRICK EKWALL NÄR HAN BERÄTTAR SIN SENASTE KRÖNIKA ! 
 

Det som störde mig allra mest var att vi mötte en motståndare som inte direkt var skräckinjagande.

För det var ju inte så att Polen vände upp och ned på Sverige på sin hemmaplan, Robert Lewandovski tryckte inte in tre sjuka mål i krysset, han slog in en straff.

Om allt vore som det var för nåt år sen så hade Sverige inte haft några problem att lösa en VM-plats.

Men nu är det ju inte så längre.

Sverige har varit tandlöst på bortaplan det senaste året och som jag påpekat sen länge så kunde lotten om hemmafavör bli avgörande.

Det blev den nog.

För jag tror Sverige hade vunnit på Friends mot det här motståndet.

Men problemet kvarstår.

Janne Andersson får inte ut vad många hoppas han ska få av ett knippe unga lovande spelare.

Det går att tycka vad man vill om “bra spel i första halvlek”, men det biter inte tillräckligt bra.

Med Alexander Isak, Robin Quaison, Dejan Kulusevski och Emil Forsberg på plan samtidigt så finns det mer att kräva av ett anfallsspel. För så galet många målchanser skapades inte, det var inte direkt något fyrverkeri vi bjöds på.

Problemet som pinpointas att Sverige kört fast i ett grådassigt 4-4-2, att det blir förutsägbart, enkelspårigt, ut med bollen till Foppa på kanten och hoppas han kan trolla, försök få en kantig Dejan Kulusevski att vända in och skjuta med vänstern eller tro att Alexander Isak hittat tillbaka till den form som gjorde att han kunde bomba in bollar från 30 meter.

Jag kan köpa det.

Själv satt jag och saknade – och här kommer ett rött skynke för alla förbundskaptener på Twitter – Marcus Berg.

En tyngd längst fram, en kompass i spelet och en smartness i straffområdet.

Nu sprang Robin Quaison återigen helt i det blå som startspelare, ibland undrade jag om han ens var med?

Det behövde ju inte nödvändigtvis vara Quaisons fel, kanske är det som med smärta i ryggen, att den kommer från ett problem i en helt annan del av kroppen.

Idag har vi ett stort knippe spelare i landslaget som egentligen aldrig växt upp med 4-4-2 eller som aldrig spelar det systemet i sina klubblag.

Ser vi till den startelva Sverige hade igår så spelar EN enda spelare i klubblag med 4-4-2-system. När han väl får spela. Men Kristoffer Olsson startar sällan i Anderlecht.

Alla andra opererar i helt andra system och gemensamt för de flesta är att det är med tre centrala mittfältare.

Jag säger inte att svenska spelare inte kan anpassa sig till det hederliga “svenska” 4-4-2, men jag ser flera spelare som hämmas av det.

Såväl Jesper Karlsson, Emil Forsberg, Dejan Kulusevski, Anthony Elanga till exempel,  blir malplace som kantspelare i 4-4-2. Och där ser jag fyra spelare som vi bör kunna få ut mycket av i en framtida landslagsoffensiv.

Så här tror jag: Janne Andersson måste tänka om och jobba lite mer flexibelt. Det behöver inte betyda att han ger upp sina grundprinciper, men jag tror vi behöver ett system som plockar ut det bästa av de spelare som vi har just nu.

Då måste det vara nödvändigt att anpassa sig.

Jag tror inte att ett framgångsrikt framtidskoncept är att alltid vara en man mindre på centralt mittfält, att hålla spelartyper som Jesper Karlsson och Anthony Elanga utanför laget eller låta Kulusevski köra fast som kantspringare med stora defensiva uppgifter.

Det är något som absolut borde diskuteras på kansliet i Solna.

Berg och Sebastian Larsson är inte med längre. Albin Ekdal har ständiga skadeproblem. De ÄR 4-4-2, men nya spännande framtidsnamn är inte det.

Jag tror det blir viktigt att vara öppen för hur de nya spelarna vill spela eller hur de utnyttjas på bästa sätt.

Sen innebär det inte alltid att spelsystemet är nyckeln till framgång, jag tror på flexibilitet och att anpassa systemet till spelarna, inte spelarna till systemet.

Danmark gjorde ett lyckat systemskifte när de valde att inte förlänga Åge Hareides avtal och ersatte honom med Kasper Hjulmand, som hade en annan modernare vision.

Det har slagit väl ut och jag förstår kollega Olof Lundhs infallsvinkel. utifrån den rockaden.

Men Danmark hade Hjulmand. 

Vad har vi?

Ska vi ifrågasätta huruvida Janne Andersson är rätt eller fel man som svensk förbundskapten – vilket i sig är uppfriskande och viktigt – så måste vi ha ett givet alternativ, något som är bättre. Och som ser lite annorlunda på hur fotboll ska spelas.

Ge mig gärna det namnet här och nu (om vi utgår från en svensk tränare, vilket jag tror SvFF gör i sitt val).

Poya Asbaghi? Henrik Rydström? Jimmy Thelin? Kim Bergstrand?

Tja, kanske det. Någon gång.

Men jag har svårt att tro att någon av dom är redo för det här uppdraget just nu.

Jag tycker att Janne Andersson ska sitta kvar som svensk förbundskapten, men han behöver sannolikt inse att tiderna förändras och att hans fotbollsfilosofi också måste göra det.

Då var då, nu är nu.

Som han själv brukar hänvisa till.