EKWALL: Världens längsta smekmånad är över för Janne

Ett väldigt underligt byte gör förstås ingen förbundskapten och vi måste hejda oss när många nu börjar ropar efter en ny.

Men även Janne Andersson måste förstås kritiseras när det finns en anledning.

Och vi kan konstatera att världens längsta smekmånad nu är över.

Jag har poängterat det tusen gånger och kan göra det igen, vi har tio miljoner förbundskaptener i det här landet med ungefär lika många åsikter; en enda kan vara det i slutändan och han måste ta besluten.

Janne Andersson är – och har varit – det perfekta valet för tjänsten. 

På alla sätt.

Ingen har hanterat yrkesrollen så lugnt och balanserat, med så stor förståelse för alla inblandade, från spelare, ledare, pampar till supportrar och mediapack.

Framgångarna på planen har dessutom varit smått sensationella under den här tiden, för det är lätt att glömma var svensk landslagsfotboll stod när Erik Hamrén lämnade och fixstjärnan Zlatan Ibrahimovic åkte i en Volvo till Rosengård och vinkade farväl.

I min värld är Janne Andersson en perfekt förbundskapten i jämförelse med vad vi har haft och vad som skulle vara alternativ.

Men även Janne gör förstås fel, vi gör alla det.

Och nu har han hamnat i ett läge där vindar börjar blåsa lite snålare och där enskilda beslut – som det här Forsberg-bytet, till exempel – kommer att förfölja honom framöver. Eftersom det är så det fungerar. Och eftersom det förstås var ett väldigt udda beslut.

Efter de här senaste kvalmatcherna med noll poäng och noll mål så talar vi allt mer intensivt om Janne Anderssons matchcoachning. 
Vad det nu är, eftersom coachning handlar om väldigt mycket mer om enstaka byten.

Men om vi nöjer oss med Jannes förmåga att hitta nya grepp UNDER en match för att förändra en matchbild. Eller snarare om modet att göra det.

Där är han svag.

Vilket grundar sig i en styrka.

För förbundskaptenens filosofi bygger ju på metodik, trygghet och stenhård tro på en spelidé. Den filosofin har tagit detta Sverige till höjder som spelarmaterialet förmodligen inte borde räcka till.

Men när metodiken krackelerar en aning, när det gäller att snabbt ändra kurs för en desperation eller fingertoppskänsla för att chansa en aning så är det tydligt att Janne Andersson inte har det mod som krävs. Han vägrar släppa sin linje där; är varmkorv gott så är det tamejfan alltid gott, även om den kanske kokt lite för länge.

Han har själv sagt att han i princip aldrig byter ut spelare i paus (hellre sju minuter in i andra). Det är förstås både på gott och ont, vi måste vara noga med att poängtera det. Men säger såklart att han helst inte ruckar på sin idé, även om den visar sig vara åt helvete.

Jag tror att det omdiskuterade bytet på Emil Forsberg handlar om det.

Janne Andersson hade bestämt sig för sin plan A och då ingick det bytet. Punkt slut. Forsberg ut, Svanberg in vid 0-0 med halvtimmen kvar.

För han kan inte ha utgått från vad Forsberg uträttat under matchen, där han var Sveriges enda riktiga hot mot Spanien.

Började han vackla en aning bakåt? 
Kanske det, men då får det vackla lite bakåt – Sverige behövde vinna matchen, Sverige behövde någon som kunde göra något på egen hand.

Där och då anser jag att Sverige måste ta chansen med risk för att det kanske uppstår en och annan spansk chans på Forsbergs kant. Och där och då tänker Janne Andersson inte så och jag tycker det är en brist.

Det är klart att Emil Forsberg ska vara på planen under varenda sekund av de 90 minuter Sverige har på sig att jaga ett mål i det läget mot Spanien.

Sett till hur han hade sett ut under matchen och det är ju det som blir det väsentliga i den specifika matchcoachningen, inte vad som bestämts innan matchen spelades.

Det fanns många andra alternativ, plocka ut Emil Krafth som hade skadeproblem, testa 3-4-3 på slutet, plocka ut Claesson som varit olycklig på sin kant, ut med en av innermittfältarna och låt Forsberg härja där, chansa, våga, ös på, desperation för att sätta tryck på en motståndare som kände att det började brännas. 

Istället för 4-4-2 in absurdum och täcka upp med “friska ben” på en kant.

Det är tydligt att det börjar blåsa kring Janne Andersson nu, så som det kan storma kring en förbundskapten, och det dröjde väldigt mycket längre än det brukar göra.

Världens längsta smekmånad är över.

Så kan det gå efter ett byte, men såklart också efter två förluster.

Ändå får vi inte glömma att Sverige fortfarande har chansen att nå VM vi play off och eftersom vi glömmer lätt kan allt vara glömt i mars.

Jag tror också att Janne Andersson brottas med bekymmer som per automatik kan komma med Zlatan Ibrahimovic. 

Det finns inget som säger att det var fel att ta med honom igen och jag har inga problem med hur han matchades här.

Men det är noll mål på fyra landskamper sen återkomsten, varav två matcher mot Georgien och en mot Kosovo.

Och tre varningar, en för snack och en för en smått idiotisk attack vid en hörna igår.

Svenska spelare kan med all rätta ifrågasätta varför varningar lever vidare till play off, men också varför en varningsdrabbad 40-åring väljer att göra det han gjorde i en helt meningslös attack på en hörna.

Självklart skapar det en “problematik” i slutändan, som inte kommer med någon annan karaktär.

Janne Andersson är den förbundskapten som sannolikt är bäst lämpad för jobbet, oavsett vilket.

Men nu går han in i en ny fas, för första gången som en aning ifrågasatt.

Det ska bli intressant att se hur han tacklar det.