KRÖNIKA: Inte ens i närheten av Spanien – Sverige ska vinna

Egentligen var det väl iingen som riktigt hade räknat med någon poäng i Sevilla, ingen kunde kräva någonting (mer än möjligen två passningar i rad, men det är en annan debatt, vi tar den längre ned).

Nu har Janne Andersson rest till St Petersburg med en helt annan kravbild; gör mål, vinn matchen, ta tre poäng.

Det är möjligt att Sverige kan komma undan med hur det “ser ut” den här gången också, men allt annat än en seger mot Slovakien kommer att vara en stor missräkning.

Jag såg slovakerna mot Polen och blev smått imponerad av hur de tog sig an Lewandowski och Co. 

Det var en taktisk triumf på många sätt, men vi såg också ett lag med spelare som kan göra skillnad i vilken match som helst.

Som försvarsjätten Milan Skriniar, centertanken Ondrej Duda och kantkluriga Robert Mak.

Samt en kille som joggat sig genom sex matcher i allsvenskan och som fungerar lite bättre i den här miljön än den som erbjöds i Rolle Nilssons IFK Göteborg.

Marek Hamsik smög omkring i tvåtakt även mot Polen, men när han fick bollen gav han sig själv tid att hitta riktigt bra lösningar.

Med det sagt, det är inte Brasilien det här, det är inte ens i närheten av Spanien.

Det är en match Sverige ska vinna.

Den här gången kommer Kristoffer Olsson och Albin Ekdal få väldigt mycket mer tid på sig att bygga ett snabbt svenskt anfallsspel, detsamma gäller varenda svensk försvarsspelare som bara såg en vägg av rött i Sevilla så snart de fick låna bollen.

Förstöra ena dagen, kreera den andra.

Sällan eller aldrig har väl "fotbollsmatcher lever sina egna liv" varit så påfallande som den här gången.

Det ska bli oerhört intressant att se hur den här matchen gestaltar sig. Å ena sidan är det lite läskigt med kraven, å andra mest spännande med förväntningar.

Hade vi tjatat färdig om debatten som florerade hejvilt efter Spanien?

Njae, inte riktigt.

Själv känner jag att det går att vara överlycklig över den extremt viktiga poäng som hämtades hem från Andalusien, samtidigt som det går att ifrågasätta hur den togs.

Jag är en smula överraskad över Janne Anderssons halvirriterade svar på frågorna efteråt, han brukar säga att han älskar att "prata fotboll".

Var det bra eller var det dåligt...ja, vad är "bra" och vad är "dåligt"?

Att vara i slutspelet i sig är bra, fråga valfri norrman vad de känner. Att ta en poäng mot Spanien i Sevilla är förbannat bra. 

Att inte kunna spela sig ur en enda situation i en match är förstås inte bra, det är dåligt. Att inte ha förmågan att ha ett eget spel överhuvudtaget är heller inte bra.

Jag gladdes åt hur Peter Wettergren passionerat drev en träning med svensk presspel i Göteborg inför matchen och avslutade med ett härligt eldigt snack med spelarna där han sa "vi ska mosa dom", "vi ska inte komma dit som några bönder".

Vi såg inte så mycket svenskt mosande, snarare ett gäng hårt arbetande gårdsdrängar.

Jag är övertygad om att förbundskapten Andersson var besviken över en hel del för det såg inte ut som han hade hoppats, men han hade ingen anledning att göra annat än att njuta av poängen.

Att folk överlag provocerades av det de såg genom TV-rutan, avsaknaden av eget spel och bytet av Alexander Isak måste Janne ha viss förståelse för.

Sen är det en annan sak att folk kan bli lika förbannade när Sverige försöker spela fotboll och går bort sig mot Portugal eller hittar något att gnälla på när vi vinner med 3-0.

Det får alla förbundskaptener leva med eftersom det alltid finns cirka tio miljoner människor som känner att de kan göra jobbet bättre.

I slutändan kommer vi sitta där och räkna poäng och då kommer den i Sevilla vara värd mycket, oavsett hur skämmig den anses vara i de finare fotbollskretsarna.

Men den är inte värd särskilt mycket om det inte blir tre mot Slovakien.

Och jag skiter nog i hur det ser ut när Sverige tar dom, för debatten om "rolig fotboll" kommer alltid att rasa och hur vi än har räknat genom åren så har fotbollens historia alltid varit som roligast när Sverige INTE har förlorat.

Ni som tycker det är "tråkigt" idag fanns inte med på 80-talet när Sverige inte ens gick till några slutspel eller körde 1-2, 1-2, 1-2 när vi väl gick dit.

Det var tråkigt, om något.