”Invalidiserad är ett hemskt ord, men jag blev ju det när det kommer till fotbollen”

FOTBOLLDIREKT –  ALLSVENSKANS HISTORIA – DEL 1.

Malmö FF vann allsvenskan fem år i rad under Roy Hodgsons ledning. En spelare som var oerhört viktig under den här perioden var Håkan Lindman. Anfallaren stod i skuggan av namn som Mats Magnusson, Lasse Larsson, Stefan Schwarz, Jonas Thern och Martin Dahlin – men var kritisk för MFF:s guld 1988 och var mannen som sänkte storklubben Inter i Europacupen 1989. Tyvärr blev karriären alldeles för kort och än i dag har 56-åringen svåra knäproblem.

– Det gick inte att köra vidare som det var, det gjorde för ont. Invalidiserad är ett hemskt ord. Men jag blev ju det när det kommer till fotbollen. säger han till FotbollDirekt.se.

Namn: Håkan Lindman
Ålder: 56
Bor: Göteborg
Position: Anfallare
Klubbar: Gais, Karlstads BK, Malmö FF, Anderlecht, Malmö FF (1979-1990)
Meriter: Fyra allsvenska seriesegrar med Malmö FF (1986-1989), två slutspelssegrar (SM-guld) 1986, 1988. Cupguld 1986, 1989.
– Gjorde totalt 204 matcher och 65 mål i MFF-tröjan. 86 matcher och 33 mål i allsvenskan.
Gör idag: Jobbar på bemanningsbolaget Adelej med bland andra Pontus Kåmark. Seniortränare i division 6-klubben Fässbergs IF.

(Denna intervju med Håkan Lindman är tidigare publicerad på FD)

Håkan Lindman är sedan många år tillbaka där det en gång började. I Göteborg. Men det var inte i den grönsvarta Gais-tröjan som den hårt arbetande anfallaren gjorde sig ett stort namn. Det var i Malmö FF.

Efter att Bob Houghton satt en oerhört lyckosam engelsk prägel på Malmö FF(1974-1980) – med bland annat en finalförlust i Europacupen mot Nottingham 1979 – så körde MFF fast under Keith Blunt och Tord Grips ledning. Roy Hodgson kom till Malmö FF inför säsongen 1985 och såg till att göra “Di Blåe” lika dominanta, om inte mer, som klubben är i dag.

Malmö FF vann allsvenskan fem år i rad (1985-1989) under Hodgsons ledning samt två mästerskap (1986 och 1988) – då allsvenskan avgjordes i ett slutspel på den tiden. 1989 gick man inte hela vägen i slutspelet, men stod för en sensationell skräll mot dåtidens världslag Inter i Europacupen.

LÄS MER: PREMIÄR PÅ FD – SATSAR PÅ LEGENDARLÄSNING

En spelare som var oerhört viktig för MFF – men som kanske inte drog åt sig de allra största rubrikerna och heller inte hade någon lång utlandskarriär – var anfallaren Håkan Lindman.

Efter ett par år som stöttespelare för Gais valde Lindman att lämna klubben, då han känt att andra spelare fått bättre förutsättningar.

– Jag ville flytta på mig, eftersom Gais värvade spelare som jag tyckte var sämre än jag. De fick helt andra villkor och när sedan Gais inte ens kunde fixa en lägenhet till mig, så fick det vara, säger Lindman i boken 100 MFF-ARE, som citerats av SvenskaFans.com reportage om Lindman 2014.

Sagt och gjort. Lindman lämnade Göteborg och stack till Karlstad för att kvala till divison 2 och när klubben sedan tog steget upp till tvåan fick Lindman ett erbjudande han inte kunde tacka nej till. Tord Grip hade haft Lindman i pojklandslaget och även Roy Hodgson gillade det han såg. Lindman kom till en allsvensk storklubb och fick spela med stjärnor som Ingemar Erlandsson, Hasse Borg, Janne Möller – och på topp konkurrerade han med Björn Nilsson, Lasse Larsson och Benficalegendaren Mats Magnusson.

– Det var ju helt fantastiskt att komma till MFF som vunnit allsvenskan (grundserien) 1985 och som hade Roy Hodgson som tränare. Nästan alla spelade i något landslag och jag minns att jag kände mig lite som kusinen från landet. Vi var inte många som inte var från Skåne. Det var väl jag, Jonas Thern, Hasse Borg och kanske någon till, säger han till FotbollDirekt.se.

Under Lindmans första säsong (1986) vann MFF serien, slutspelet och svenska cupen. Men konkurrensen var mördande svår och han fick mest husera i reservlagssammanhang.

– “Masse” (Mats Magnusson), Lasse och Nilsson höll alla till i a-landslaget där och då. Det var inte lätt för mig att slå mig in.

Mats Magnusson dribblar med AIK:s Sven Dahlkvist.

Lindman hade fått göra några minuter innan hemmamatchen mot Norrköping den 29 maj. Den match där MFF-fansen för första gången fick se vad Lindman gick för på allvar.

– Det var ju rätt fräckt. Min första match från start och jag lyckades göra alla tre mål. Då kom jag rätt på det kan man säga och kände alltid fansens stöd därefter. Det roliga var att matchen efteråt, då fick jag sitta på bänken (skratt). Men det var så det var, konkurrensen var helt otrolig i MFF på den tiden.

– Till skillnad mot i dag så spelade de flesta a-landslagsmän hemma i Sverige på den tiden. Ändå är det mer folk på läktarna numera, vilket ju är en fantastisk utveckling av intresset för sporten. Visst, det var en del folk när vi mötte IFK Göteborg. Men många matcher hade vi kanske 4 000 åskådare på läktarna. Då var det många gånger 8-10 landslagsmän på planen.

MFF spelade hem såväl allsvenskan som slutspelet. I finalen besegrades AIK med 5-3 sammanlagt. Men Lindman spelade inte en minut i slutspelet. Totalt blev det elva allsvenska matcher och fyra mål under sin första säsong. Men det skulle lossna året efter när Magnusson gick till Benfica.

– Jag spelade på mitten och så det Masse och Lasse (Larsson) på topp. Sedan gick Magnusson till Benfica där på sommaren.

Äntligen fick Lindman chansen på riktigt i sin bästa position. Tillsammans med skyttekungen Lasse Larsson (19 mål) bildade han ett fruktat anfallspar som var med om att föra MFF till ännu en allsvensk serieseger och en SM-final. Larsson gick dock sönder i semin mot Öster och MFF föll i finalen mot Blåvitt – på färre gjorda mål på bortaplan. Lindman gjorde 1-0 till MFF som ökade på till 2-0. Klubben var svenska mästare fram till den 83:e minuten när Blåvitts Tord Holmgren reducerade till 2-1.

– Den var inte vass den förlusten. Nej, usch.

Håkan Lindman jublar mot Brage.

Vid det här laget var Lindman ändå en respekterad spelare i MFF som gjorde mål både i viktiga matcher i Sverige och i Europacupspelet. Många av han gamla lagkamrater och tränare beskrev Lidman som en spelare som gjorde andra bättre. Något han själv håller med om.

– Jag förstod spelet väldigt tidigt. Jag var stark och bra på huvudet och jag jobbade hårt för laget. För min del var det lika roligt att spela fram som att göra mål. Nej, någon diva var jag inte. Sedan lärde jag mig att bli “skåning” i min mentalitet på planen. För där behövde man vara tuff.

Den fina höstsäsongen gav Lindman en biljett till proffslivet och belgiska storklubben Anderlecht. MFF kom överens med Anderlecht om ett lån på fem månader.

– Ett snäpp uppåt såklart. Det var en storklubb i Europa på den tiden. Jag har för mig att jag kostade för mycket pengar så det fick bli ett lån i stället för en permanent övergång. Jo, så var det. Eftersom jag inte var (och aldrig blev) någon tongivande a-landslagsman tyckte de att MFF krävde för stora summor.

Lindman fick en fin start och gjorde mål redan i sin andra match. Men efter en tid fick tränaren George Leekens sparken och Lindman förpassades till bänken. Inför säsongen 1988 var Lindman tillbaka i Malmö.

– Det var synd, för jag hade gärna fortsatt i Belgien. Samtidigt grät jag inte över att komma tillbaka till MFF heller.

Anderlecht: Håkan Lindman skriver autograf till en supporter.

Lasse Larsson var långtidsskadad och MFF beslutade sig för att ge en 20-årig Martin Dahlin chansen bredvid Lindman. Hur det gick? Martin Dahlin vann skytteligan (17 mål), Lindman var som bäst när det gällde – med tre slutspelsmål på fyra matcher – och MFF vann guldet efter en totalkross av Djurgården på Malmö Stadion med 7-3 (!).

– Det var ett generationsskifte där efter 86/87 när nya spelare som Dahlin, Schwarz kom in. Stommen i VM 94-laget. Det var unga spelare som verkligen ville något. Jag minns att jag var lite sliten efter att ha spelat hela vintern i Belgien och hela sommaren i Sverige. Vi började med att spela 0-0 borta mot Djurgården, där jag tyckte att vi hade lite tur som klarade krysset. 7-3 var grymma siffror i en final. Det var verkligen proppen ur. Jag tror jag gjorde mål efter 40 sekunder och tänkte, vad var det som just hände?

Året därpå blev Malmö FF Sveriges första proffsklubb. Innan dess hade spelarna jobbat på förmiddagen för att sedan gå till träningarna på eftermiddagen. Lindman tror att han tjänade någonstans mellan 200-300 000 kronor per år. Summor som flertalet allsvenska stjärnor i dag kan plocka ut varje månad. Men det var ett stort kliv för spelarna då. Samma spelare som skulle bli världskända efter Europacupmatchen mot Inter. MFF fick tuffast möjliga lottning i den första omgången, som inleddes hemma på Malmö Stadion. 20 033 åskådare var på plats och fick se Joakim Nilssons frispark knoppas in av Håkan Lindman.

– Inter var Europas kanske bästa lag och att få göra mål på Walter Zenga var nog det fräckaste jag gjort i min karriär.

I returen var San Siro fyllt med 55 000 åskådare när Leif Engqvist skallade in 1-1 som blev slutresultatet. MFF hade slagit ut självaste Inter.

– SM-guldet 1988 var givetvis häftigt också. Men jag undrar om inte det är mitt bästa minne, målet mot Inter. När vi slog dem var det som att vi tappade respekten inför bortamatchen. Det är nog lite som Östersund i dag. När man fått prova sina vingar mot större klubbar och gör bra ifrån sig, då kan spärrarna släppa och skillnaden behöver inte vara så stor som vi försöker få det till.

Matchhjälten Håkan Lindman efter sitt mål mot Inter 1989.

Hur viktig var Roy Hodgson under den här tiden?

– Otroligt betydelsefull. Han lyckades entusiasmera oss och utbilda oss både som spelare och människor. Jag såg att han tog över Crystal Palace precis. Om han behöver en konbärare får han gärna höra av sig (skratt).

1989 blev slutet på Hodgson-eran då han valde att gå vidare i karriären. Bob Houghton kom tillbaka till MFF efter tio år, men laget hade dränerats på spelare. Roger Ljung och Jonas Thern hade blivit utlandsproffs och på sommaren försvann även Stefan Schwarz och Joakim Nilsson. MFF slutade på en sjätteplats och årets sista match skulle bli Lindmans sista i MFF-tröjan. Knäna gav upp och vid blott 30 års ålder hade han gjort sitt som fotbollsspelare.

– Ledbrosket i ena knät gick sönder och en månad senare gick det sönder i mitt andra knä. Förslitningsskador kallas det väl. Nu har jag knäproteser inlagda.

Var det bittert att inte kunna ta sig tillbaka?

– Det är klart att min karriär blev alldeles för kort. Det var jättetråkigt. Samtidigt får man vara realist. Det gick inte att köra vidare som det var, det gjorde för ont. Invalidiserad är ett hemskt ord. Men jag blev ju det när det kommer till fotbollen. Självklart hade jag velat avsluta karriären på egna villkor.

Hur är det ställt med knäna i dag?

– Det är väl inte helt hundra. Jag har ingen smärta på dagarna på det sättet. Men jag kan inte gå ned på huk och har svårt att ta mig upp när jag suttit länge. Men det är inga större problem, det finns många som har det värre.

Om du hade vetat om vilka problem du skulle få efter karriären, hade du ändå valt att göra om allt igen?

– Jag har funderat på det och är osäker. Jag är tveksam om jag hade gjort det om jag vetat om vilka men jag skulle få. Samtidigt har jag träffat många fantastiska människor och fått resa till otroliga platser. Men det är klart att man hellre hade velat vara helt frisk när man lägger av sin karriär om man får välja.

Avancemang mot Inter i Europacupen och inte minst två SM-guld och fyra raka allsvenska seriesegrar. Hur var det att spela i MFF under den här tiden? 

– MFF ligger mig otroligt varmt om hjärtat och jag följer klubben än i dag. Vi var stora då men klubben är ännu större i dag. Det är med stolthet jag säger att jag spelat i Himmelsblått. Jag kanske inte går runt och skryter om det på stan, men om någon frågar så (skratt).

– Nej, men jag är jäkligt stolt över att ha spelat i MFF och varit med om framgången på 80-talet. Skåningarna tog jag till mitt hjärta och jag vet att många gjorde samma sak för mig.