Klart Guldbollen ska leva vidare - priset är inte problemet

Landslagets kapten, Andreas Granqvist, fick fart på galadagen när han menade att Guldbollen borde läggas ned.

För att fotboll är en lagsport.

Jo, tack…men fotbollens problem med individualister handlar inte om vem som får priser för att de anses bäst.

Granqvist och Co kan se sig om vart de än är och de ser fotbollsspelande kollegor varje dag som tänker mer på sig själva än de någonsin tänkt på laget.

1946 delades första Guldbollen ut, Gunnar Gren fick den,

Sen dess har vi sett alla Sveriges stora spelare höja den skinande bollen i luften.

Och genom åren har priset fått större tyngd, säkert i takt med välbevakade direktsända TV-galor.

Det var annorlunda förut. På alla sätt.

Jag minns 70-, 80- och 90-talets guldbollar och de hade inte riktigt samma elektriska status. Vinnarna spreds medvetet, de bästa fick max två.

Och alla respekterade vinnarna. Det fanns inga hån i samma utsträckning, inga spelare som tjurade ihop, inga förbundskaptener som anklagades för jäv, inga agenter som blev förbannade.

Men idag är känslan att lite för många är sig själv närmast.

Det gäller på såväl som utanför plan.

Så problematiken är inte den prestigefyllda Guldbollen – som vi såklart ska ha kvar. Problemet är heller inte priser till de som anses bäst på olika positioner.

Det stora problemet är inte att priser pinpointar specifika spelare i lagsporten fotboll,

Utan att fotbollsspelare i allt större utsträckning inte vill eller kan bete sig som lagspelare.

Fotbollsgalan, fotbollens TV-sända firmafest som så många älskat att håna.

Jag brukar säga att man alltid upplever det annorlunda på plats än man gör när man väl är där.

Det har dessutom alltid varit en omöjligt projekt att rådda ihop där Svenska Fotbollförbundet, sändande TV-kanal och anlitade produktionsbolaget alla vill vara med och bestämma.

Jag beskrev det utförligt i ett helt kapitel i min bok “Vill du, så kan du” och min “favorit” var när TV4:s Pelle Porseryd tvingade in Anna Kindberg Batra i en ministudio jag fick leda eftersom “studion handlade för mycket om fotboll”.

Moderaternas dåvarande partiledare inledde med att säga att hon inte förstod vad hon hade där att göra för hon “kunde inget om fotboll”, men hon ville å andra sidan gärna vara med och flasha lite på bäst sändningstid.

Fotbollstittarna undrade vad fan hon gjorde där, Porseryd tyckte det var kanon.

Det har alltid varit en omöjlig kamp för att få alla bestämmande krafter nöjda.

Därför har det också blivit en hel del klavertramp med smått omöjliga humorinslag och ibland fler musiker på scen än företrädare för fotbollen.

Numera har jag suttit hemma och sett några galor och det slog mig mitt i årets gala att det var första gången sen sociala mediers inträde som reaktionerna varit så få.

Jag vet inte riktigt om det var bra eller dåligt.

Men tydligt är att galan var mer avskalad än någonsin med biosittning istället för middagsbordens vita dukar, med herrlandslaget i myspysoveraller och vita tubsockar i plasttofflor på länk från en upphottad källare i Larnaca, med färre lustifikationer (ni som tyckte Daniel Norbergs var jobbig har inte sett många fotbollsgalor) och musiker som vill promota skivor.

Jag har inga problem med det, eftersom fotbollen kan stå för sig själva som underhållning och för att det är fotbollens gala, inte någon annans.

Det var fint att se Svennis ta emot Fotbollskanalens Hederspris, spännande att höra Caroline Segers stringenta tal.

Och värdigt med Tommy Körberg som tyngd bakom hyllningen till Lennart Johansson.

Det enda som blev lite pajigt var förstås reaktionerna från Cypern där vinnarna inte direkt såg överlyckliga ut för sina utmärkelser, men det måste ha känts väldigt udda att låtsas vara på galahumör i träningsoverall.

Jag har full förståelse för att landslaget valde bort Hovet i Stockholm för läger på Cypern inför Rumänien-matchen, men det hade gått att anstränga sig med civila kläder - nu fick vi se våra bästa spelare ta emot landets största priser i urtvättad luvtröja.

Priserna?

Ja, inga konstigheter egentligen.

Allt som väntat, även om Guldbollen likaväl kunde hamnat i händerna på Robin Olsen.

Nu gick den till Victor Nilson Lindelöf back to back, vilket innebär att en mittback fått priset tre år i rad.

Det, om något, säger en del om att fotboll är en lagsport och att vi kan uppskatta någon som är en del av laget och inte bara är jaget.