”Jag kan inte föreställa mig hur det är – ger en röst åt så många”

Okej, jag vet att tanken var att jag här skulle ha fokus på fotbollen i Nordamerika, jag hade en helt annan plan för veckans inlägg. Men det här känns för viktigt att inte skriva om. Simon Thern. Modiga Simon Thern.

Intervjun i NT nådde mig inte förrän det blivit natt borta i Sverige och när jag läste Simons ord fick jag den där hemska känslan av att någon tar strypgrepp på mitt hjärta. Även om ångest är en av de mest naturligaste upplevelserna i människans historia är den en av de obehagligaste känslorna jag vet. Och att dessutom prata om sin ångest, att ens erkänna och förstå den är ofta svårt inledningsvis, det formas liksom en ny del av ditt inre om du måste lära dig att förhålla dig till. 

För en helt vanlig person, som jag och kanske du, kan det vara svårt nog att prata om bullret i bröstet. När någon frågar hur du mår brister du gång på gång ut i gråt, och du längtar efter dagen du kan svara ”jag mår bra” utan att ljuga.

Lägg till lite rampljus och utmaningen blir ännu större.

Jag kan inte föreställa mig hur det är att vara en offentlig person och i synnerhet i de stunder man inte mår bra.
Addera till sist sportens krydda, med alla förväntningar och prestationskrav den innebär.
Det behövs ett enormt mod, och en styrka som kanske är tillfälligt utmattad, för att prata öppet om vad man går igenom inför lagkamrater, tränare och supportrar.
Därför försöker jag, varje gång jag ser en elitidrottare öppna upp sig om psykisk ohälsa, lyfta detta i de kanaler jag har tillgång till.

Det Simon gör med sin öppenhet är att visa att en psykisk svacka är precis lika hämmande och verklig som en fysisk skada. Om man inte mår bra i bröstet är det svårt att må bra i benen.
Vi matas med information om att den psykiska ohälsan bland unga växer så behovet av förebilder och initiativ till öppenhet har aldrig varit större.

När Simon berättar att han inte kunnat vara fotbollsspelare på grund av sin ångest ger han en röst åt alla de barn och unga som också har en orkan i själen som får dem ur balans.
Han ger en röst åt alla män som inte vågar säga till sin chef varför han kom för sent, till alla pojkar som harklar sönder halsen för att de lärt sig att inte gråta och till alla atleter som, för att de sysslar med sin passion och livsdröm, inte tror att de inte har rätt att må dåligt. För det förtjänar Simon Thern största möjliga tacksamhet och respekt.