Sagan om Färöarna, som att vara mitt en film om en ring

Jag mindes det från 2012, det var än mer tydligt när vi landade här idag på den omtalade flygplatsen belagd över ett gäng klippor med det upprört böljande havet under oändliga stup.

Solen sken vackert den här gången och landskapet blev tydligare, så grönt och trolskt, som i en saga om en ring.

Det blev än mer filmiskt när vi under vår taxiresa körde rakt in i ett långt begravningståg, för man gör så här, om någon avlider då visar hela byn sin respekt och går på jordfästningen.

Och vi pratade förstås fotboll och jag nämnde Torkil Nielsen, han som gjorde målet mot Österrike i den klassiska matchen 1990, och chauffören pekade på ett svart hus vid en fotbollsplan och där bodde förstås Torkil.

Som för övrigt, på äldre dagar, hunnit bli färöisk mästare i schack.

Alla vet vem alla är här. Och vad de gör. Eller inte gör längre.

Taxichauffören visste såklart också vem det var som skulle begravas.

För dom är inte så många.

Det bor 52.000 på Färöarna.

Och de har alltså ett fotbollslandslag som för inte särskilt längesen kunde besegra Grekland i två kvalmatcher, som gjorde mål mot Spanien senast och som 2012 pressade ett Zlatan-Sverige till en riktig rysare.

Det är som om att Skövde med omnejd skulle göra något liknande.

Utan att behöva ha stora delar av invånarna kämpandes i den tuffa fiskeindustrin, utan att folk boende runt på olika öar där den enda möjligheten att ta sig till civilisation är på båt över stormande vatten.

Men fotbollslandet är som alla andra fotbollsländer.

Det är svårt att bli riktigt nöjd.

Nu kritiseras den mångårige förbundskaptenen, Danmarks gamle EM-hjälte Lars Olsen, för att inte satsa på nya unga spelare, att han håller fast vid de gamla.

Känns det igen?

Efter ett par år med lite sämre resultat kräver delar av färöisk media att den unge lovande Meinhard Olsen ska få chansen. Han har hittills bara fått några få minuter och många vill se mer av killen som numera spelar i norska Kristiansund.

Färöarna vill också bygga nytt och landet fortsätter att skapa hyggliga fotbollsspelare i stark konkurrens med handbollen.

Det otroliga är att de faktiskt får fram spelare som håller hygglig klass och ett landslag som kan vara riktigt svårt att besegra. 

“Det finns inga dåliga motståndare längre”, brukar det heta och det är ju en lögn.

Klart det finns.

Och egentligen borde ju Färöarna vara ett blåbärslag.

All tänkbar rim och reson säger det.

Men det finns en gnista, stolthet, arbetsmoral och bergfast vilja hos de här människorna som gör att de kan stå emot vilken storm som helst.

Därför kan de faktiskt skaka Sverige i en fotbollslandskamp och någonstans ligger det något vackert i att det är möjligt.

Sen tror jag inte att det är tillräckligt med en stark vilja, långa inkast och Runaviks 29-årige skyttekung Klaemint Olsen på topp.

Sverige kommer lösa det här.

Men det KAN bli jobbigt, vi ska vara väldigt medvetna om det.