AIK:s Europa League-kompensation föll pladask

SOLNA: Vad kostar det att tjäna pengar i Europa?

Så pass dyrt att det kan räknas i guld.

AIK gick all in på rotation hemma mot Kalmar FF och den Europa League-kompensationen föll pladask.

Jag har sett det förut, hos många andra svenska lag som nått en position i Europaspelet. Jag brukar kalla det rotationsnoja, sådant som uppstår i ett läge när man gärna vill vara lite Bayern München.

Jag har full förståelse för att Rikard Norling vilar spelare som tvingades flyga till Norge för visum (Adu), spelare som känner sig oerhört slitna eller det faktum att det är komplicerat att hitta den perfekta balansen över tre-fyra veckor med kombinerat spel i allsvenskan och Europa.

Men en mittback (Felix Michel) på topp tillsammans med en islänning (Kolbeinn Sigthorsson) som kämpar med form, rörelse och avslut?

Någonstans blir det lite för mycket i tron på att man måste rotera för roterandes skull.

Jag har en känsla av att det blir lite för mycket i slutändan.

Allsvenskan är jämn nog för att ett pånyttfött Kalmar FF kan komma till Friends Arena och vinna när de under en halvlek ställs mot ett halvt B-lag.

Jag är också av den uppfattningen att dagens spelare löser att spela två matcher i veckan eftersom det är just matcher de älskar att spela.

Men ibland vill man överkompensera för sakens skull.

Och ibland vill man läsa av fysisk status via en dator och går stenhårt på det, istället för att känna att i fotboll finns det så mycket annat som spelar in förutom att springa rakt fram.

Jag säger inte att det är just så i AIK:s fall den här gången, kanske inte ens i närheten.

Men Rikard Norling snurrade runt sin rotation ett varv för långt.

Jag tyckte lite synd om Felix Michel, som var helt vilse i en roll han aldrig tidigare haft som forward.

Det blev jobbigt för unge lovande Bilal Hussein att äga mittens rike istället för Adu mot två oerhört bollskickliga brassar och en Alexander Jakobsen som gick på vatten.

Norling gav sina svar kring all detta på presskonferensen – och han gjorde det med all tydlig ärlighet – men det är uppenbart att det blev fel.

Det var också därför som Henok Goitom och Nabil Bahoui kastades in i paus.

Då blir ju dessutom effekten av att “vila spelare” den att två av dessa måste komma in och tokköra i 45 minuter.

Nu ska det sägas att det var ett Kalmar FF som som inte var som Kalmar FF varit tidigare i år.

Då kunde de spela fotboll i fyra dagar utan att ens vara i närheten av att komma till en målchans.

Nu snurrade IFK Norrköpings-förvärvet, Alexander Jakobsen, runt överallt i fria tyglar.

På egen hand var hans blotta närvaro upphov till fler farligheter under en halvtimme än jag sett Kalmar komma till på fem-sex matcher totalt.

Som Magnus Pehrsson konstaterade efteråt:

“Jakobsen gjorde ett mål som vi inte varit nära tidigare, på egen hand från att halvdant läge”.

Det var just exakt det som Kalmar FF behövde.

Det var modigt av Pehrson att komma till Friends med en vilja att föra matchen mot AIK. Brassarna Romario och Rafinha bollade runt fint, Jakobsen tog hela tiden lyckosamma beslut med bollen och överhuvudtaget agerade Kalmar lugnt, tryggt och bestämt med bollen under i stort sett hela matchen.

Nu ställs AIK mot en helt annan utmaning på torsdag: Celtic på Parkhead, i sina stunder den hetaste smältdegel som fotbollsspelare kan uppleva i Europa.

Different story, såklart.

Och ett annat AIK.

Tillräckligt utvilade, återhämtade och starka nog för att göra nån sorts underverk i en stor utmaning?

Eller mentalt nedkörd efter en jobbig förlust mitt under guldjakten?

Det är ju det som är det svåra med kombinationen Europa vs Allsvenskan; hur du än gör så kan det bli fel på två håll.

Min övertygelse är att man inte behöver göra det svårare än vad det egentligen är.

Det var det Rikard Norling gjorde den här gången.