EKWALL: Två minuter som gav IFK Göteborg hopp om en framtid. Trots allt.

GÖTEBORG: Uträknade, utslagna, utspelade.

Men mycket kan hända på två minuter i fotboll.

Nu var det 120 sekunder som gav IFK Göteborg tre poäng och ett hopp om en säsong som väldigt få verkar tro på.

Man tager vad man haver, det är ju alltid så.

I IFK Göteborgs fall innebar det en allsvensk startelva med fem spelare som alla gått igenom Blåvitts ungdomsakademi.

Det finns få svenska lag i den här serien som kan skryta med det i dessa tider och när IFK Göteborg inte har råd att köpa nya spelare (som alla skriker efter) så blir förstås effekten att  egenproducerade spelare får möjligheten.

Och idag var det ett väldigt tungt vägande skäl till att Blåvitt besegrade Elfsborg med 3-0; Benjamin Nygren och Patrik Karlsson Lagemyr gjorde två av målen.

IFK Göteborg har sänkt sig själv sakta men säkert efter Champions League-framgångarna, back in the days.

Men de har åtminstone byggt något på egen hand som kan bli värt väldigt mycket. Som den här gången.

Men det var en udda match.

Fem inledande minuter som tagen ur en Monty Python-sketch; det sparkades så mycket snett, fel, långt och högt att måsarna fick fly i panik från området runt Ullevi.

Sen en kvart där Elfsborg hanterade hemmalaget som om det vore ett pojklag.

Men ett vasst långskott från Robert Gojani gör ingen offensiv.

Trots ett kompakt övertag i händelserna ute på planen så såg Elfsborg ut som de gjorde under stora delar av  våren 2019 – de svepte omkring utanför straffområdet.

Aldrig inne i det.

IFK Göteborg hade inte haft två passningar rätt när Patrik Karlsson Lagemyr och Benjamin Nygren drog iväg i en vältajmad kontring som enkelt rundade ett stillastående Elfsborgsförsvar och slutade med att Lagermyr tryckte in 1-0.

Det var exakt vad ett IFK Göteborg behövde. Som om alla spänningar släppte i den 23:e minten och kort därpå stal Robin Söder bollen från den olycklige (för att tala understatement) Stian Gregersen, sekunderna senare placerade 17-årige Nygren 2-0-målet perfekt i ena hörnet.

Sen var den här matchen over and out.

Änglarna fick luft under vingarna.

Och Elfsborg föll ihop fullständigt.

Det var en så plötslig och snabb scenförändring att den inte ens går att analysera med annat än att självförtroende ibland kan göra mycket större skillnad än man vill tro.

Jag gillade hur Robin Söder gav sitt allt för det här laget, slet över enorma ytor, vann bollar och gav sina medspelare möjligheter att hålla ett knapert anfallsspel vid liv.

Jag tyckte om att se hur Karlsson Lagemyr växte efter en katastrofal start och var från minut 23 IFK Göteborgs outtröttliga dynamo.

Och det gå inte att komma ifrån det faktum att Benjamin Nygren bara är 17 år och i stunder ser ut som om han spelat i allsvenskan i tio år. Han var strålande. Om vi nu alltså ska räkna de sista 67 minuterna och i IFK Göteborgs fall ska vi nog det.

Men det går inte att komma ifrån hur sanslöst tamt Elfsborg var.

Förra året gjorde de 29 mål i allsvenskan, bra tre lag var sämre: Trelleborg, Dalkurd och Kalmar.

På Ullevi såg jag ingenting som tyder på att de kommer göra fler mål den här säsongen.

Jag har sett glas med vatten. som varit giftigare än Elfsborgs anfallsspel.

Laget gick av planen i Göteborg utan att ha skapat en enda vettig målchans över 90 minuter mot ett nedflyttningstippat IFK Göteborg.

3-0 kunde varit 4-0 och borde varit 5-0. Så illa var det.

Sen ska vi inte ta något ifrån IFK Göteborg någonting. Poya Asbaghis avväpnade sin motståndare med stor perfektionism och visade upp en fotboll – rak och distinkt – som kommer att behövs många gånger 2019.

3-0 gav så mycket. Hopp om en framtid. Tron på en ny generation.

Och så många leenden och lättade hjärtan som vandrade hem från Ulleviområdet i det vackra – och faktiskt värmande – solskenet.

Vi ska inte räkna ut IFK Göteborg. Inte riktigt än.