EKWALL: Dagens presskonferens med landslaget, en sorglustig parodi

Jag har suttit på väldigt många presskonferenser med fotbollslandslaget, de allra flesta nere i källaren på Scandic Park i centrala Stockholm.

Aldrig någonsin tidigare under 35 års jobb med landslaget har jag upplevt en som varit så bisarr som den tidigare idag.

Det var alltså den med Robin Olsen och Victor Nilsson Lindelöf på ett podium med mediachefen Staffan Stjernholm och den utvecklades till en sorglustig parodi utan dess like.

Senast svenska landslagsspelare mötte media via ett podium och presskonferens med mikrofon för The Usual Suspects flera dagar för match (dagen före är det alltid podium  i Fifa/Uefa-regi) var alltså när Zlatan Ibrahimovic och Henrik Larsson gjorde det.

För att det fanns ett sådant medialt tryck, oftast från olika länder, att det var det enklaste och bästa anledning att få något vettigt sagt (och hört) i någon sorts jävla ordning som ändå krävdes.

Men det var alltså Zlatan och Henke, vi ska inte glömma det.

Nu satt VNL och Olsen vid ett podium för att de själva och/eller landslagsledningen bestämt det; vem eller varför gick det inte att få fullständigt klarhet i, men det må så vara.

Och anledningen till att de två mötte svensk media, kanske var det 15 pers?, var alltså för att de två toknobbade att prata med journalister i samband med senaste landslagssamlingen, vilket har kritiserats såväl av oss i mediapacket och av landslagets ledning.

Då trodde åtminstone jag att skälet var några korkade klickbetesrubriker byggda på vad någon tomte skrivit på Twitter.

Nu fick vi veta att det handlade om att de bara ville koncentrera sig på landslagets matcher senast och att de därför inte kunde säga något överhuvudtaget. Olof Lundh frågade varför de, som de enda två, inte ville säga något EFTER Turkiet-matchen…för då var det inte så mycket match att fokusera på längre…så fick vi veta att då var de för besvikna för att säga något.

Alla andra stannade och sa något. Inte Victor och inte Robin.

Alltså, många vill säkert hävda att jag är helt dum i huvudet…men jag tror åtminstone inte på tomten.

Det är klart som fan att det var en strategi som låg bakom, om den var iscensatt av dom själva eller någon i deras närhet vet jag inte men det var ingen tillfällighet att de här två spelarna ratade media senast.

Men. Nu. Jävlar.

Nu hade förbundet/spelarna bäddat upp för presskonferens. Nu skulle sanningarna fram. Nu skulle luft kanske rensas. Eller nu skulle landslaget visa att de satt ned foten och öppnat upp för hur alla Janne Anderssons (som förvisso nu blev Stefan Petterssons, till viss del) “ledstjärnor” skulle hanteras.

Det gick sådär.

Lindelöf svarade mest väldigt trött på att allting var uppförstorat, att han redan sagt allting i Viasat-intervju och att ingenting hade hänt, varenda svar genomsyrat av ett tydligt agg gentemot mot allt och alla i media. Han sa också att han höll med Robin.

Olsen sa att han höll med Victor.

De hade en uppsyn, en tonalitet, ett kroppsspråk som bara sa “vad, fan, ska jag behöva sitta här och representera fotbollslandslaget för inför de där jävla idioterna.

Och då förstås oss mediasvin. Inte de som tittar på olika TV-plattformar, de som lyssnar eller som läser – de som egentligen är de som tar del av vad landslaget spelare säger.

Det blev frågor om mediabojkotten och det blev, smått banalt, frågor om den landskamp som spelades för flera veckor sen.

De Man United-fans som hade hoppats få vetanågot om situationen där fick inget veta. De Roma-fans som ville veta mer om den senaste tidens framgångar fick inte veta mer än att Robin Olsen var glad över att allting gått bra.

Via SvFF:s presschef Steffan Stjernholm förmedlades nämligen att inga frågor fick ställas om klubblagen.

Och när fråga snuddade vid klubblaget så bröt Stjernholm in.

Låt oss kalla det förebyggande censur. I ett folkligt landslag som fotbollens, hur hamnade vi där?

Det har hänt en gång tidigare, när Zlatan Ibrahimovic inte ville svara på frågor om Juventus 2006, vilket bland annat innebar att Svenska Dagbladets krönikör Janne Majlard reste sig och gick.

Men det var den gången. Sen var det lugnt att fråga Z om allt.  Och då var det ändå Zlatan Ibrahimovic, jag tycker vi kan fundera kring det.

Ska verkligen en svensk landslagsman i fotboll i SvFF:s kläder bestämma vilka frågor som ska få ställas? Ska SvFF godta det, som små korgossar med mössan i hand?

Frågan måste vara fri. Sen kan man svara “inga kommentarer” om man vill det, det är upp till var och en.

Jag vet att det finns många som tycker att spelare gör rätt när de reagerar på vad journalister skrivit eller på rubriker som satts.

Jag har samma förståelse. För att man reagerar. Det är både viktigt och mänskligt. Men HUR man reagerar, det är frågan.

VNL säger att han vill fokusera på sin fotboll. Och jag vet att det varit en skyddad verkstad i såväl Benfica och Man United, för så fungerar det där.

Men så fungerar det inte landslaget, det är ett annat lag, ett annat sätt att jobba, take it or leave it.

Och att fronta media ibland för att förmedla svar på frågor inför alla sina fans är en del av jobbet. Tycker man det är jobbigt…well, bit ihop och åk hem för att logga in på ditt bankkonto, då blir du snabbt på bättre humör.

Ja, en gång i tiden nobbade Tomas Brolin media under en kort period. Främst Aftonbladet. Efter det att de publicerat en bild på honom i en krogmiljö med en halvdrucken gin&tonic och lite galanta damer i omnejd.

Zlatan gjorde detsamma i flera år med Bladet efter den där kontaktannonsen som Laul snickrat ihop.

Det fanns goda skäl, kan tyckas. Inte minst i Brollans fall.

Men hur jag än försöker så kan jag inte komma på någonting, någon gång, någonstans som har varit över gränsen i medias bevakning av de här två spelarna.

Vem fan har någon gång skrivit eller sagt något riktigt vidrigt och elakt om Victor Nilsson Lindelöf eller Robin Olsen?

Tvärtom.

Jag skrev själv den här hyllningen för några år sen och det har ju funnits en hel del liknande.

Visst några korkade klickbetesrubriker (vi drabbas alla av dessa) som absolut kan diskuteras och förbannas, men de försvinner rätt snabbt och som fotbollsstjärna på hyggligt hög världsnivå kan man se långt över den skiten.

Eller så kan man tydligt påpeka vad man tycker om just det som man anser är felaktigt.

Men nu var det alltså bara överdrivet.

Landslaget kallade till en presskonferens där de satt två spelare på ett podium, för första gången sen Zlatan Ibrahimovic, för att berätta att egentligen finns det ingenting att säga och ni får inte fråga om mitt liv som fotbollsspelare i klubblaget när jag sitter här för då är jag bara fotbollsspelare i landslaget.

De kunde ha frontat läget med en öppen attityd, med att förklara varför det blivit som det blev, de kunde ha sagt att fråga på bara om vad ni vill för nu sitter vi här och sen går vi vidare.

Istället: självmål. Med god hjälp av landslagets ledning.

Gäller nu förbudet mot klubbfrågor enbart de här två spelarna? Är det ett enat landslagsbeslut? Är det SvFF:s nya öppna medialinje i landslagssammanhang?

Får vi fråga Emil Krafth hur han har det i Amiens?

Kan någon gå in och stoppa Simon Bank om han vill ställa en Garth Crooks-fråga till Oscar Hiljemark om hur man bäst tar sig an derbyt i Genoa?

Får Noa Bachner fråga Isaac Kiese-Thelin om han uppskattar Bayer Leverkusens strikta 4-4-2?

Men den mest intressanta frågan efter dagens presskonferens:

Vem är det som bestämmer i det här landslaget numera?

Om den frågan är tillåten?