”Jag vill verkligen bara vara just nu, här i AIK”

PRESENTERAS I SAMARBETE MED FIRST HOTELS

SOLNA. Helt plötsligt säger Andreas Alm att han måste gå. Jag är inte klar med intervjun och han säger ”haka på”. Jag svamlar något om att Juventus är lika AIK och jaddi jaddi medan vi går uppför trappan mot Friends arena från fiket i lokalerna där Svenska fotbollförbundet och AIK har sina kontor. Jag nämner SR-intervjun Alm gav inför AIK:s bortamöte med Örgryte i Svenska cupen.
– Han skrev inte ordagrant hur han ställde frågorna, han tog bort de flesta av sina egna frågor och använde bara mina svar, dessutom nedkortade, och ja … då låter det sådär. Det är fördelen med att vara skrivande journalist, du ställer en dålig fråga och får ett svar du inte gillar, då justerar du din egen fråga till det bättre men låter svaret vara kvar, förklarar Alm.

Vi fortsätter upp ”i trappen, i hissen, i hallen” och vips är vi inne på en ”upptaktsträff” för AIK:s sponsorer. Jag är förstås inte alls beredd på det hela och det blir tyst i lokalen då vi klampar in och jag samtidigt avslutar en fråga.
– Ska du vara kvar, eller hur tänkte du? säger Alm och ler.

Abrupt och kasst slut på en trevlig pratstund tänker jag först, och sen tänker jag att jag verkligen – verkligen – så långt det går ska skriva frågorna som de ställdes, och svaren exakt som jag fick dem. Inte skala bort, inte förfina.

Andreas Alm , 39, föddes i Tornedalen, och två år gammal lämnade familjen Norrbotten och flyttade till Eskilstuna.
– Min släkt är därifrån och jag har tillbringat en hel del tid där, det kommer alltid vara någon form av hem, säger Alm mellan klunkarna av en hallonjuice.

Hur var det att växa upp i Eskilstuna?
– Väldigt bra, på alla sätt och vis. Det är en enkel stad och en ganska bra idrottsstad med fina förutsättningar.

Min pappa är uppväxt en bit utanför, Julita, jag har fått intrycket av att Eskilstuna var en rätt ”stökig” stad?
– Jag växte upp i ett av de livligaste områdena. Jag vet inte vad som är tufft och så, det var inte vi som var villa-barnen i alla fall. Så kan man väl säga. Oftast när du är mitt i någonting så … de som beskrivs och de som räknas som de mest kriminella eller hemskaste, det är oftast dem som du känner ganska väl och har sett växa upp. Så för en själv blir det ganska normalt. Jag antar att det är samma om du växer upp i Rinkeby eller liknande förorter.
– Jag tror att det är bättre att leva mitt i det, för då vet du om bakgrunden och inte bara rubrikerna. Du känner människorna bakom rubrikerna.

Är Eskilstuna också hemma?
– På något sätt är det det, speciellt kopplat till min moderklubb City så är det verkligen hemma. Jag har en stark anknytning dit. Jag har kontakt med styrelsefolk och jag har alltid följt dem, jag har ett stort intresse för den klubben.

Alm spelade i IK City (sedemera Eskilstuna City FK) i 14 år innan han 21 år gammal gick till Hammarby där han under tre säsonger var med om att såväl åka ur som gå upp i allsvenskan. Efter det följde ett år i Kongsvinger i Norge, fyra år i AIK och två säsonger i IFK Norrköping innan han vände hem till City där han 2007 la skorna på hyllan.

Hur ser du tillbaka på din spelarkarriär?
– Som att den är helt överflödig nu, jag har ingen nytta av den överhuvudtaget nu när jag är tränare. Lyckligtvis.

Hur bra blev du i förhållande till vad du trodde?
– Jag kom mycket längre än vad jag hade trott. Det är svårt att veta men jag hade ganska många långa skador när jag kom upp i elitfotbollen, det som var mest fascinerande var att jag ändrades som spelare, från att ha varit ganska fysisk och begränsad till att få en ganska bra spelförståelse, tack vare många duktiga spelare som jag spelat med.

Hade du en dröm om att bli fotbollsproffs?
– Ska man läsa sådant man fyllde i när jag var liten har jag säkert skrivit fotbollsproffs någonstans, så på så sätt var det väl en dröm. Men för mig har det alltid varit att bli så bra som jag kan bli. Blev det division 2, så fine, det är okej. Men åtminstone tänja sig själv med alla möjliga medel.

Så du är nöjd med den karriär du hade?
– Jag hade nog varit nöjd hur den än hade slutat. Jag gick fullt och gillade det jag gjorde. Hade det blivit division 2 eller hade jag fått någon landskamp – jag hade nog varit nöjd oavsett.

Finns det ingenting du kan tänka tillbaka på och ”gräma” dig över?
– Det var synd att jag var skadad runt den tiden det var landskamper under det året jag var som bäst i allsvenskan, annars hade jag, har jag fått veta senare, fått debutera mot Färöarna, jag tror det var samma landskamp som Zlatan debuterade, så det hade ju varit kul. Men i övrigt känner jag att jag hade för många skador för att över tid vara på internationell nivå.

Hur bra är du på att spela fotboll i dag?
– Ja … jag är … rent uthållighetsmässigt slår jag mig in på övre halvan i truppen, det är inga problem. Men jag tycker inte att det är kul att spela fotboll längre, så jag är ganska dålig utifrån det.

Hade du klarat att hoppa in en kvart i allsvenskan?
– Fysiskt sett … inhopp, det klarar alla. Jag tycker inte att det är kul att spela när det inte är på riktigt, jag har aldrig tyckt om den här korpgrejen, lekgrejen, antingen så kör man eller så kör man inte, för min del … sen får ju andra gärna njuta av att glädje i att bara spela för skojs skull.
– Vi hade ledarmatch i Portland, det är den enda fotbollen jag spelar överhuvudtaget varje år. Det är okej just där och då, inget som jag jättemycket ser fram emot, men det är mer för prestigens skull just den gången, och för att lira med och mot de som jag gillar.

Kan du ta det på skoj då, eller kopplas vinnarskallen på?
– Lite blandat. Både och, i vissa moment kan jag ana en glimt av den gamla spelarhungern i mig.

Vem är bäst av ledarna?
– Nebosja är … skulle det vara en längre match så tror jag att jag skulle vara överlägsen tack vare att jag orkar mest, men över kortare tid så har en fantastisk touch på bollen och spelförståelse, så han är klart bäst.

Hade du svårt att motivera dig även som spelare?
– Ja, faktiskt. Jag har alltid haft svårt när jag inte kan bli bättre, när det bara är på skoj. Och under sista året i Norrköping, när jag hade deklarerat att det blir mitt sista år, då var det tufft då jag insåg jag att jag inte skulle bli bättre än jag någonsin hade varit. Matcher var inga problem, då var det lite extra energi istället.

Där väcktes tränartankarna?
– Jag gick den första tränarutbildningen, en sån där snabb … gräddfil, när jag spelade i AIK. Då kände jag att jag tar det här, och så har jag det med mig i alla fall. Sen har jag tänkt på det lite men den riktiga tanken väcktes nog först när Micke (Stahre) frågade om jag ville bli assisterande i AIK, då blev det ett val att bli tränare.

Så det var inget som du planerade?
– Nej, absolut inte. Innan jag tackade ja till Micke så hade jag, förmodligen tack vare mina uppdrag i TV, fem Superettan-klubbar som hade konkreta frågor om jag ville bli tränare där. Det var ju baserat på vad jag gjorde i TV men uppenbarligen tyckte de att det jag sa lät bra, och så ville de testa mig utifrån det.

Vad hade du tänkt att du skulle syssla med efter spelarkarriären?
– Jag hade förmodligen jobbat med media på något sätt, i TV eller i skrivande media. Jag jobbade på Folket i tre år, började på sporten, gjorde lite småmatcher, blev fast på sporten. Sen blev jag kriminal- och rättsreporter ett år innan jag flyttade till Stockholm.
– Både när jag spelade i Hammarby och i AIK så jobbade jag parallellt på Tidningsmakarna, ett kundtidningsföretag, där jag gjorde det mesta, var redaktör för några tidningar och så. Så det är klart att det fanns intresse.

Hur känns det att motivera andra att göra det du själv inte var motiverad för i slutet?
– Jag har väl förståelse för spelare som emellanåt glider lite och inte klarar av att vara närvarande på enstaka träningar. Jag hade mitt skäl utifrån att jag kände att jag inte kunde bli det bästa jag någonsin har varit. Andra kan ha andra skäl, det kan vara saker hemma eller liknande. Sen är tycker jag inte att att jag måste motivera spelarna, det är undantagsfall. Motivationen hittar de i sig själva. Den innersta motivationen kommer alltid från spelaren själv, sen finns det några lager ovanpå som jag ska hjälpa till med.

Får du någonsin höra från AIK-fans att du har spelat i Hammarby?
– Ja, det är någon som har sagt, framför allt i motgång så är det ju några som sagt ”jamen, han är ju bajare liksom”, sådär.

Har du någon relation till någon i Hammarby i dag?
– Nu får jag tänka, har jag det? Nej, ingen spelare eller ledare eller så. Jag hade mina tre första elitår där och tre bra år.

Det är ändå en stor klubb med många fans och många tycker förmodligen att det är speciellt att spela där, fick du inte någon form av ”känsla för klubben”?
– Jag är förtjust i min moderklubb, även om det inte är så mycket supportrar. Jag tror att alla klubbar har sin charm, sen ibland kan jag känna … att som ”Tjerna” vara i samma klubb väldigt länge är häftigt, men samtidigt känner jag att testar du på flera klubbar så finns det en annan sida av det; jag kan jämföra var jag trivdes bäst. Och för mig var det väldigt träffande, när jag kom till AIK och drog på mig den tröjan, och jag fick vara svart istället för glättig och färgglad – så spelade jag bättre.

Hur var din syn på AIK innan du kom dit?
– Min bäste vän från barndomen var AIK:are. Jag har inte haft något favoritlag i fotboll, som jag sett eller följt sådär. Jag vet inte hur jag såg på AIK … kanske som alla ser på AIK, du ser vilken otrolig passion det finns runt klubben, du vet att det är något som är extremt fascinerande. Ganska snart som spelare så blev jag uppslukad av det.

AIK bygger ju sin identitet väldigt mycket på ”Vi mot dom”. Hur var det att gå från ”dom” till ”vi”?
– Jag hade väl inte ”Vi mot dom”-synen innan, det var något jag lärde mig snabbt när jag kom till AIK, det fanns en kraft i det. Stuart Baxter som var min tränare när jag kom, var särskilt skicklig på att sätta andra ord på det och använda det till vår fördel för att vinna matcher, så jag lärde mig en god del av honom.
– Jag kan säga det hur många gånger som helst, många tycker man är partiskt men; det är största klubben. Den är bortom mäktig. Om du ser hur vi stänger Råsunda så är det så uppenbart. Absolut, jag vet att Elfsborg har stängt sin arena, jag vet att Göteborg har stängt sin arena, jag vet hur Malmö har stängt sin arena, men jag tror inte att det är någon som har någon särskild bild om hur det var. Men när folk pratar om Napoli i sista matchen så alla bara: ”Vad var det som hände? Kan det vara såhär?”. Det var en extra dimension i allting, och det är verkligen inte bara AIK:are som säger så.

Var du nöjd när du summerade förra säsongen?
– Ehm… Nej.

Var du missnöjd?
– Med allsvenskan, ja utifrån var vi var med sju omgångar kvar; tror vi var tre, eller fyra poäng ifrån Elfsborg. Kanske missnöjd, jag var i alla fall inte nöjd.

Ni hade rätt snabbt klart med truppen inför den här säsongen. Viktigt?
– Det ger en tydlighet och du får tid att jobba med spelarna. Kontinuitet … det får inte vara för mycket kontinuitet eller för mycket omsättning. I ordet för ligger inget positivt men jag tror att speltid tillsammans betyder någonting, och det hade vi många matcher ifjol.

Jag träffade Mikael Stahre och Peter Gerhardsson efter varandra. Stahre pratade mycket om ”flow” och att Göteborg saknade ”flow” ifjol medan Häcken, till exempel, var inne i ett flow. Gerhardsson menade att det inte finns något som heter så, utan istället att skjuter man i ribban så är man inte tillräckligt skicklig. Var står du i flow vs skicklighet?
– Jag tror inte att det är samma diskussion men jag tror på … måste det vara motsättningar i det där egentligen?

Jag vet inte.
– Flow är ju ett mentalt tillstånd, det finns ju forskning på flow. Jag tror absolut inte att matcher avgörs av tur och otur, det är möjligtvis domaren som är en gråzon, men vi avgör själva hur bra vi vill vara, så skjut ribba in istället för att skjuta i ribban. Sen om du skjuter ribba in fem matcher i rad så kan du hamna i ett … flow är ju mer ett stadie där du är, jag tror det inträffar mer som delar av matcher, och enskilda spelare känner att de verkligen är inne i och uppslukade av momentet. Man brukar prata om ”momentum” och sådana grejer, så det är väl något åt det hållet. Jag vet inte, jag är dålig på göteborgska, så jag vet inte vad ”flow” betyder i Göteborg.

Hade ni…

Alm avbryter.
– Det låter som något som Micke har lärt sig i Göteborg. Jag har aldrig hört honom säga det när han var här. Sa han det med Göteborgs-brytning också eller? säger han och skrattar.

Borta mot CSKA, hur mycket skicklighet och hur mycket flow?
– I den matchen 100 procent skicklighet, ingen tur, ingen otur, det var inget domslut någonstans som ställde till det för något av lagen. Så 100 procent skicklighet.

Europa-spelet överlag förra året, ni hade väldigt många bra prestationer mot lag som många trodde att ni skulle vara sämre än. Fanns det från din sida någon gnutta förvåning över att ni var såpass jämna mot topplag i Holland, Italien, Ryssland…?
– Vi utvecklades, vi torskade ju de två första, släppte in sju mål första två matcherna. Men så fort vi får någonting i ansiktet, så har det varit de senaste två åren, så fort vi får något väldigt tufft emot oss så: okej, spelarna kikar på det och konstaterar att det inte var bra, såhär måste vi göra, och så har de gjort det. Sen kryssade vi plötsligt mot PSV borta då vi hade justerat lite saker, och då blev det ett sådant självförtroende så vi brände av dem hemma och vann med 1-0 innan vi gjorde en väldigt, väldigt bra match mot Napoli på hemmaplan, där vi… vi hade kunnat spela kryss i den om vi hade valt det men eftersom att det stod 1-1 och de fick en utvisad så gick vi verkligen för att vinna och kunna gå vidare i gruppen, och då kontra de in en. Men vi gjorde bra matcher där, sen Dnipro borta, det var klasskillnad, det var första matchen som jag kände att det här var bara att lyfta på hatten, de var klart bättre.

Trodde du att tvåan i Serie A skulle vara bättre?
– De är ju vansinnigt skickliga, PSV också. Alla matcher vi scoutade med PSV så vann de med minst fyra mål. Men där är det ju också att scouta PSV:s motståndare, hur bra är de och vad gör de för saker? Positionsförsvaret i Holland hos de sämsta lagen är inte det bästa. Går Mertens förbi sin yttermittfältare så kan han plötsligt gå 40 meter innan nästa gubbe kommer, känns det som, och väl då kan de alltid spela sig förbi. Gick han förbi vår yttermittfältare så kom en innermittfältare och tackla honom, och sen kom nästa och sen kom nästa. De fick anfalla på ett annat sätt och det klarade de inte att hantera riktigt.

Vad var det som styrdes upp efter det första två matcherna?
– Det är ju olika motståndare varje gång men … det var nog vårt anfallsspel utifrån hur vi skulle såra dem. Vi vände på det, att istället för ”hur ska vi försvara oss bättre?” så ”hur ska vi få dem att fundera på att ‘vi kan inte göra såhär, vi måste vara lite mer försiktiga och inte bara ösa på för AIK har vapen mot oss’ ”. Och det gjorde vi bra och då började vi också skapa chanser.

Kände du att det fanns lite mer respekt för motståndarna i början?
– Nej, faktiskt inte, Napoli borta tyckte jag inte var någon respekt alls, sen vann de tydligt och de var det klart bättre laget. Men jag tycker inte att det var så att vi stod med mössan i handen utan vi körde på dem ganska bra i första halvlek. Det kanske hade varit en enkel bortförklaring, men nej, jag kan inte säga det.

Vad är det som skiljer er från Napoli till exempel?
– De har fem mittbackar som är med i landslaget, vi har bara fyra (skratt).
– Nämen, konkurrensen är tydlig, alla säger att vi har så tuff konkurrens, men vi var ju inte i närheten av den konkurrensen som våra motståndare hade. Så att, ska svensk fotboll säga att man vill ut dit så ska vi också tåla att vi har trupper som är riktigt, riktigt bra. Det är en del. Sen är de väldigt bra i sitt offensiva spel vad gäller tajming på alla sätt och vis, de har skickliga spelare. De senaste två nyförvärven Dnipro hade, hade de köpt för 200 miljoner. Den ena är en nittiotalist som är med i truppen när Brasilien tar ut sitt bästa landslag. Motsvarande för oss var Robin Quaison som vi hade tagit upp från egna leden. Det är också en faktor, trots allt.

Om du hade haft den brassen i AIK, hade han tokdominerat allsvenskan?
– Ja ja, definitivt. Han hade varit överlägsen. Så är det.

Det här med att du hade svårt att motivera dig på slutet som spelare. Blir du mer motiverad Napoli hemma/borta än ja, Gefle?
– Nej, verkligen inte. Det kanske var en annan approach till Europa, i allsvenskan så betyder varenda poäng placeringar redan från början. I Europa var det mer; okej, vi är lite underdog och man kan ta det med ett annat tänk. Så, nej, och jag hoppas det tar lång tid innan jag känner så.

Kan du tycka det är häftigt att gå in…
– Mot Gefle? Ja.

… eller mot Napoli?
– Ja, varje gång. Jag är priviligerad som dels får ta ut AIK:s startelva, den här gången på en helt ny nationalarena och vår nya hemmaarena. Jag tycker att det är fantastiskt.

Hur har AIK format dig?
– Format mig? Vet inte. Det får jag analysera den dagen som jag inte är i eller jobbar för AIK. Men kort tid till premiären är det inget jag reflekterar över, det finns annat som är viktigare.
– Jag har fått enormt mycket kompetens här. Jag har aldrig haft ett lag själv innan jag kom till AIK. Första året som chefstränare var i AIK, det var första laget jag hade. Jag har aldrig haft ett lag ett andra år, eller ett tredje år. Se på Janne Andersson, uppe i 28 år i tränaryrket, Nanne har väl något liknande. Jag har fortfarande överlägset färst antal säsonger som ansvarig för ett lag, och inte minst ett elitlag. Jag håller på att skramla ihop de där 10 000 timmarna som de säger att fotbollsspelare behöver för att bli riktigt bra. När jag får dem blir jag riktigt bra.
– Jag behöver nog sex-sju år till, jag kommer aldrig känna att du mästrar allt, fotbollen är för komplex för det, men efter 10 000 timmar har du fått en grund som jag tror gör mig riktigt bra.

Kan du se att Janne Andersson besitter något som tränare som inte du gör?
– Ja, det tycker jag. Det tycker jag att jag hör när de pratar och så. Du får alltid ”ja, just det så tänkte han..” sen kan jag tycka att vissa saker… absolut, det där är en erfarenhet som han har men jag vill har en helt annan syn på det ändå. Jag brukar alltid ta tillfällen i akt att prata med dem, träffar jag Nanne på en flygplats någonstans så brukar jag surra lite. Jag har enormt stor respekt, inte minst utifrån att de fortfarande har glöden kvar och har hållit på så många år, då är man skicklig på ganska många sätt tror jag.

Tror du att du hade haft en annan approach ifall du hade varit tränare för ett annat lag?
– Ja, det tror jag … det tror jag. Jag tror att det handlar om att vara skicklig och fatta var klubben har sitt hjärta. I AIK har jag enklare att förstå det, eftersom att jag har spelat där också. Det tror jag, alla klubbar har sin historia och sin framtid som du får fundera på. Och som tränare så har jag, förutom att jag ska leda laget, också ett ansvar att ta klubben in i framtiden, dels sportsligt, men också att dela visioner och uppnå visioner tillsammans med andra i klubben.

Hur tror du att du hade varit i approachen om du inte hade tränat AIK?
– Vet inte. Just nu är det en ganska fattig tanke.

Hur var din första säsong som tränare, assisterande, i AIK?
– Jag kunde inte känt mig mer delaktig utifrån den roll jag hade, det var enormt faktiskt. Det kommer säkert kunna kännas väldigt mycket om du vinner som chefstränare, men jag har svårt att se att jag ska kunna känna mer än vad jag gjorde 2009, att upplevelsen skulle kunna vara större.

Så det skulle inte vara större att vinna som chefstränare?
– Jag skulle inte bli förvånad efteråt om de två gångerna värderas lika högt. Att vinna med AIK … det var enormt.

När de där 10 000 timmarna är avverkade, var är du då någonstans?
– Jag vet inte. Jag försökte inför säsongen bestämma mig för att ha ett mål, jag tänkte att det drivet kommer göra att man kommer göra saker bättre ännu fortare. Samtidigt så har jag dagligen varje vecka utmaningen i AIK och den är såpass häftig att det behövs inget annat. Jag behöver inte fundera på framtiden, det är det här som är nu, jag vill inte fly tanken på så sätt. Jag vill verkligen bara vara just nu, här i AIK.