ERBJUDANDE: Få sommarens hetaste fotbollsbok

Ta chansen att få sommarens hetaste fotbollsbok och en prenumeration på Magasinet Offside för bara 249 kronor.

Tack vare ett samarbete mellan FotbollDirekt och Magasinet Offside har du nu möjlighet att få sommarens hetaste fotbollsbok i brevlådan.

“Somrarna vi minns” är en samling av Offsides hyllade reportage om sex av Sveriges mest framgångsrika VM och EM, allt från silvret på Råsunda via straffarna i solen till nederlaget mot Holland i EM 2004.

Dessutom innehåller boken ett unikt bildmaterial och massor av nyskrivna uppdateringar, anekdoter, bakom kulisserna mm.

Som läsare av FotbollDirekt får du boken Somrarna vi minns och hela tre nummer av Offside för bara 249 kr (ord pris 440 kr).

Det enda du behöver göra är att fylla i uppgifterna i formuläret, sedan kan du se fram emot en sommar och höst full av matig läsning.

I artikeln nedan kan du läsa ett utdrag från Jesper Högströms kronologiska reportage från VM 1994 i USA. Sverige har just förlorat semifinalen mot Brasilien, och i spelarkorridoren blir det hett när Klas Ingesson konfronterar Martin Dahlin, som spelat skadad.

******

DE ÄR PÅ väg genom spelargången när Ingesson ser Dahlin halta framför sig.
– Hur fan är det? frågar han.
– Äh, det är inte bra, säger Dahlin, jag skulle nog ha bytt tidigare.
– Vad fan spelar du då för när vi har fräscha killar på bänken, ropar Ingesson ilsket.
Dahlin vänder sig om.
– Vad skulle du själv göra i en VM-semifinal då?
Det brister för Ingesson. Hela den här jävla frustrerande matchen där de sprungit och sprungit och inte fått ut nånting, och så hela jävla VM där han har slitit fast han kanske inte varit i så bra form och bara fått skit för det och somliga har fått beröm bara för att de tryckt in bollen i mål. De har varit så jävla ärliga mot varandra förut och varit 90 minuter från att vara i en VM-final, då får man fan säga ifrån om man är osäker på att starta. De når omklädningsrummet. Brolin har hört vad som sägs och det brister för honom också. Den uppdämda irritationen mellan honom och Dahlin blossar upp med full kraft. Brolin har varit i sitt livs form och han ville vinna den här matchen till varje pris och så sabbade Dahlin allting genom att springa omkring och halta där framme. Han och Ingesson står framför Dahlin och skäller, och Limpar tänker: »Nu börjar de slåss.« Då kommer Tommy Svensson och griper in:
– Klas sätter sig där och Tomas sätter sig där! Och du, Martin, sätter dig också ner.
Där sitter de och försöker lugna ner sig. Stämningen är tryckt. »Jag spelade på sprutor«, tänker Dahlin. »Vad har ni två för ursäkt för att ni var så dåliga?« Några har hört ordväxlingen, men bryr sig inte. »Så här är det jämt när man får stryk«, tänker Thern, »då ska man hitta syndabockar.« »Låt dem skrika, det rör inte mig«, tänker Kennet Andersson och går och duschar.
Flera av de andra spelarna förstår Dahlin: klart man försöker om det är VM-semifinal. Anders Limpar tänker att han nog gjort likadant. Men han undrar också om inte Tommy Svenssons vredesutbrott i paus hade att göra med beslutet att låta Dahlin spela. Det var så otypiskt honom. Kanske frågade han sig om han gjort rätt?
De sitter inlåsta i omklädningsrummet i en timme. Gradvis förändras stämningen. När de kom in i omklädningsrummet kände de att va fan, ska vi spela nån jävla uppvisningsmatch nu? Men ju längre de sitter där, desto mer upptäcker de hur gärna de vill vinna matchen om tredje pris mot Bulgarien. Desto mer upptäcker de hur gärna de vill avsluta VM med en seger, istället för med den här frustrerade känslan av att ha trampat omkring i filmjölk en hel eftermiddag. Långsamt lyckas Tommy Svensson och Tord Grip få motivationen att återvända: det är skillnad på att komma hem efter en seger i sista matchen och att komma hem med två förluster.

EN DAG FÖRE tredjeprismatchen sitter Mooseklubben i foajén på hotellet när Frankie Chung kommer fram och vill prata. Frankie Chung är en liten malaysisk man som säger att han är byggnadsingenjör och som bär skjortor med stora kragar och har ringar på alla fingrarna. Han bor i en svit med tre kvinnor varav den ena är hans fru, den andra hans dotter och den tredje har en funktion som ingen riktigt känner till: Ingesson tror att det är fruns väninna men Lasse Eriksson tror att det kan vara hans älskarinna. I alla fall kom Brolin och Limpar i samspråk med honom en dag och då talade han om att Frankie Chung var vad han ­kallade sig i Malaysia, men att han hette andra saker i andra länder. Sedan bad han om deras autografer och lät dem skriva med en penna i rent guld med en diamant i toppen. Nu ber han Mooseklubben följa med upp på rummet eftersom han har lite presenter han gärna vill ge dem.
Ingesson ser centimetertjocka buntar med ovikta hundradollarsedlar på sängarna i Frankie Chungs rum. Frankie Chung går fram till tele­fonen, slår ett nummer och säger någonting på ett språk de inte förstår. Sedan vänder han sig till spelarna och trycker luren mot bröstet.
– Ni förlorar mot Bulgarien? säger han i frågande ton.
– Nej, vi vinner, säger Ingesson.
– Jo, ni förlorar, säger Frankie Chung leende. Min kompis satsar 300 000 dollar, säger ni vinner. Jag säger ni förlorar. Ni förlorar, jag ger er 20 000 dollar.
Lasse Eriksson tittar på Limpar och skrattar.
– Fan, ska vi inte ta det? Vi lirar ju ändå inte?
– Äh fan, det kan vi inte göra, säger Brolin och Ingesson.
De meddelar artigt sitt beslut. Mr Chung bugar höviskt och tackar för att spelarna tagit sig tid att lyssna på hans förslag.

DET ÄR KÄNDISTÄTT på Ritz Carlton. Lasse Eriksson stöter på Hulk Hogan i hissen. Stefan Rehn får syn på Pamela Anderson i foajén och ber om att få sitt foto taget med henne. Från Sverige dyker Niklas Strömstedt och Tomas Ledin upp. Strömstedt har gjort VM-låten När vi gräver guld i USA tillsammans med Orup och Anders Glenmark, och har redan hälsat på truppen ett par gånger. Nu har han blivit av med bagaget under flygningen till Los Angeles, men får låna ett par svarta Nikeshorts av Brolin. Brolin ber sedan om ledigt från den sista träningen före tredjeprismatchen och hänger med popstjärnorna på rollerbladeåkning. Det håller på att gå illa: Brolin åker som en vilde i de asfalterade backarna. Han har tagits ut till världslaget den här dagen, tillsammans med Romário och Hristo Stoitjkov och Roberto Baggio och Hagi. Strömstedt och Ledin följer honom upp på rummet efteråt för att få ett par autografer till barnen och för att önska lycka till i morgondagens match. Brolin tittar på dem och säger:
– Vinner vi inte i morgon, då är det inte lönt att åka hem igen.
De glömmer inte hans ögon. De är som en hundrameterslöpares innan startskottet går.

DET ÄR MATCH i 30 minuter på Rose Bowl. Sedan klappar Petar Hubtjev Tomas Brolin på huvudet efter att ha vält honom över ända och backar gäspande från situationen. Hubtjev borde ha tyckt synd om sig själv istället.
Bulgarerna verkade bakfulla och sömniga när de kom lallande in på plan medan svenskarna marscherade som soldater bredvid dem. Sedan var målvakten Boris Michailov ute och flaxade när Klas Ingesson efter en fantastisk räd slog bollen över honom till Brolin som nickade i övergivet mål. Bulgarerna försökte ta sig samman, Nasko Sirakov slog en halvvolley mot bortre krysset som Ravelli fantomräddade. Men nu är det slut. Hubtjev har fortfarande handen kvar på Brolins huvud när Brolin slår frisparken till Håkan Mild som har löpt i djupled in i straffområdet. Mild lägger den kallt bredvid Michailov. Fem minuter senare är det Henke Larssons tur. Frispelad av Brolin gör han en skottfint så att Trifon Ivanov försvinner som en resväska på ett rullband förbi honom. Larsson kan lägga in 3–0 i tomt mål.
Lasse Eriksson på bänken börjar undra om inte Frankie Chungs kompis varit i kontakt med bulgarerna. Ytterligare två minuter senare presenterar Stefan Schwarz en helt oväntad dribbeluppvisning på mittfältet och passar ut bollen till Kåmark som passar tillbaka till Schwarz som lyrar in den i straffområdet, där Kennet Andersson nickar in den.
Kennet Andersson har nu gjort fem mål i VM, det är mer än någon annan svensk gjort i VM-historien och ett mindre än Bulgariens Hristo Stoitjkov som är i delad ledning av detta VM:s skytteliga. Stoitjkov tittar på sin förbundskapten, gör den cirklande gesten för byte och pekar på Ivanov. Ivanov byts ut. Sedan släntrar Stoitjkov fram till Tommy Svensson vid sidlinjen och ler brett:
– OK, Mister?
Och menar ungefär: Räcker det nu? Har ni gjort tillräckligt med mål nu så att jag kan få peta in ett och vinna skytteligan ensam?
Detta lilla drama är det enda som driver matchen i andra halvlek. Stoitjkov vill göra mål, svenskarna vill hindra honom. Stoitjkov blir mer och mer förbannad på Thomas Ravelli, som räddar alla upplagda chanser och stjäl föreställningen för honom.
Stoitjkov blir fri igen, Ravelli gör en fotparad. Kennet Andersson blir fri: inbytte Nikolov räddar. Och så skjuter Letjkov vid stolproten: Ravelli räddar och följer upp med en dansuppvisning som får publiken att jubla.
Där dansar han, Ravelli, nu firad som en av VM:s stora personligheter. Hans liv har förändrats, alla deras liv har förändrats. Det gäller Ravelli, Patrik Andersson, Roland Nilsson och Tomas Brolin som har spelat alla de 660 minuterna som Sveriges VM har varat, det gäller Limpar som fått spela tolv, Magnus Erlingmark som fått spela två, det gäller Lasse Eriksson och Teddy Lucic och Micke Nilsson och Magnus Hedman som inte fått spela överhuvudtaget. Klockan har passerat 90 minuter på Rose Bowl i Pasadena. Svenskarna springer och försöker bli den som har bollen när matchen blåses av.
Snart ska de vara »VM-hjältarna«, halvt mytiska figurer, förevigade på en lagbild tagen efter slutsignalen där endast Anders Limpar har bytt dräkt med en bulgar. De ska hänga på en inneklubb i Los Angeles och fira bronset tills ingen orkar mer och bara Jonas Thern står kvar vid disken med Strömstedt och Ledin och diskuterar kontrakt och agenter. Och de ska, bakfulla och jävliga, se tidernas tristaste VM-final, få poliseskort till flyget, åka hem i chartrat plan där Tommy Svensson och Anders Limpar sitter i cockpiten, få eskort av två Viggen över Sverige och åka över Stockholm på 300 meters höjd. Och i Rålambshovsparken i Stockholm och på Avenyn i Göteborg ska de inse att det inte bara var »några idioter« som hoppade i bassänger, som Klas Ingesson trodde, utan en hel nation som följde dem från andra sidan Atlanten. Och alla spelarna ska tas emot i sina egna städer, i Trollhättan och Eskilstuna och Värnamo, och få ställa sig i cowboyhattar på torg och tvingas sjunga När vi gräver guld i USA och göra de målgester de blivit kända för, och när de befinner sig på flygplatser eller på bensinstationer kommer människor att komma fram till dem och säga:
– Tack för 94.
Och några av dem kommer att vårda minnet som det största i sitt liv, och andra kommer att rycka på axlarna och gå vidare, och några kommer att ha svårt att återvända till en tillvaro i relativ anonymitet och andra kommer att hitta nya mål i livet.

Jesper Högström