LÅNGLÄSNING: Förre HIF-målvakten sjukskriven för depression: ”Jag hade självmordstankar”

GÖTEBORG. Matt Pyzdrowski, 32, åkte ur allsvenskan med Helsingborg 2016 och fick senare inte förlängt kontrakt. Målvakten tog på sig en stor del av skulden och det satte djupa spår. I fjol drabbades av han depression och i februari i år blev han sjukskriven från superettanklubben Varberg. Nu vill han att fotbollen får upp ögonen och skapar miljöer för att hantera mental ohälsa. 
– Jag hade tankar om självmord. Jag försökte aldrig, men jag hade tankar om det. Jag insåg att jag behövde hjälp, säger han till FotbollDirekt.se. 

På planen skötte han sitt jobb och i omklädningsrummet var det inget som lagkamraterna eller ledarna la märke till. Men inombords mådde Matt Pyzdrowski inte bra. Amerikanen hade drabbats av depression och i februari sjukskrevs han från sitt jobb som målvakts i Varbergs Bois – som han hjälpte säkra kontraktet i fjol.

Inte många visste hur illa det faktiskt varit innan den modige 32-åringen klev upp på scenen på superettans upptaktsträff i Göteborg. Där berättade han om fotbollen, sporten han älskar så mycket, kunde ha kostat honom livet. En gripande berättelse där Pyzdrowski nu vädjar till svensk fotboll att ta frågor om mental ohälsa inom idrotten på allvar.

– Det kändes skönt att äntligen säga något. Jag blev sjukskriven i mitten på februari och jag tror att många undrat varför. Även mina lagkamrater. Men jag var tvungen att ta ett kliv därifrån och jag fick aldrig chansen att prata med dem öga mot öga. Det kan jag ha dåligt samvete för. Samtidigt finns nog en förståelse eftersom vi utbytt sms och jag har talat till laget genom ett skrivet brev. Jag har självklart velat berätta men har samtidigt inte varit på rätt plats för att kunna göra det, säger han till FotbollDirekt.se.

– Nu känner jag äntligen att jag kan stå på mina två ben och åtminstone prata om det. Genom den här processen har jag verkligen förstått hur stort problemet är och jag vet att Sef och förbundet är oroade över det. Väldigt oroade. Och det är även Fifpro (global spelarorganisation) för jag haft kontakt med båda sen jag tog steget tillbaka. Det är viktigt att spelare känner sig bekväma att prata om hur de mår.

Med Sef, SvFF, media och spelare och tränare från samtliga klubbar i superettan på plats var tillfället väl valt att nå ut med sin berättelse. På scenen var det en känslosam men samlad Pyzdrowski som berättade vad han varit med om.

– Anledningen att jag ville prata om det här i dag handlar var inte bara för att spelare är här utan även tränare. För det är viktigt för dem att förstå. Den största rädslan för en spelare är att dömas för att du berättar att du har ett problem mentalt, bara för att det finns en skamstämpel över det, precis som jag tänkte att jag var svag, att jag var värdelös.

– Så jag vill att folk ska förstå att det här är ett problem som finns och som vi måste kunna prata om. Spelare måste våga berätta om de mår dåligt utan att oroa sig för att bli bedömda som mentalt svaga. Som tränare vill du att spelarna ska prestera på topp och då bör mental träning vara en del av det. Man oroar sig över fysiska problem hela tiden, men hur ofta gör man det om mentala problem? Väldigt sällan, säger han och fortsätter:

– Jag vet att landslaget har en jättebra mental coach (Daniel Ekvall) som jag vet har pratat om det här. Personligen tror jag att han låg bakom mycket av Sveriges framgångar i VM för att jag tror att de förstår detta. Det är viktigt att fler lag prioriterar sina resurser. Jag har blivit kontaktad av spelare och ledare, både som jag mött eller spelat med, som har berättat om sina egna upplevelser av mental ohälsa. Det gör mig ledsen för vi ska inte behöva ha dessa problem inom fotbollen.

– Och om det händer så ska det finnas resurser för att ta tag i problemen direkt. Det ska inte behöva gå så långt att du som spelare måste sluta spela som jag. Det var aldrig min plan, men till slut kom jag till en punkt där det blev för mycket.

När och hur började problemen för dig. När började du må dåligt?

– Det har pågått en tid men det var först i januari som det gick så långt att jag förstod att jag behöver hjälp. När jag ser tillbaka kan jag se tillbaka på jobbiga stunder som nedflyttningen med Helsingborg 2016 och andra moment i min karriär som lämnat spår efter sig. Över tid så blir det mycket att hantera sammanlagt. Det är inget som kommer över en natt. Reaktionen är snabb med en omöjlig situation att hantera och sjukskrivning, men ohälsan är uppbyggd över flera års tid.

Matt Pyzdrowski spelade elva matcher för Helsingborg i allsvenskan 2016 när laget åkte ur. Han stod dessutom i nedflyttningskvalet mot Halmstad.

Var det värre i samband med match eller kunde du känna ångest även på träningsplanen?

– Tidigare så var det bara i samband med matcher och framförallt inför avspark. När matchen sedan började så kunde jag slappna av. Och det tror jag är vanligt för många spelare. Flera år senare, och speciellt sista 18 månaderna i Helsingborg och förra året i Varberg, så kunde jag inte hantera det längre. Jag kom till matcherna och kunde faktiskt inte prestera. Det var som att spela med ett öga eller en skitig lins där ingenting var särskilt tydligt framför mig. Det är det lättaste sättet för mig att beskriva hur det var.

Jag kan inte säga att jag såg varje Varbergsmatch förra året, men jag såg en del och tyckte inte att det märktes på dig på det sättet att du presterade dåligt?

– Nej, och det är nog därför många sagt att de blev överraskade. För mig så var det uppenbart eftersom jag vet hur det kändes innan jag fick problemen. Men för folk på utsidan var det kanske inte uppenbart alls. Självklart fanns matcher där du ändå lyckades prestera även fast du kände onormalt hög anspänning, inte mådde dåligt och var deprimerad. Det finns tillfällen där du lyckas prestera trots allt för att du har någon talang som tog dig till den här nivån. Ibland kan den bära dig även fast du mår dåligt.

– Men över en längre period så kände jag att jag i år skulle göra laget mer skada än nytta om jag var kvar eftersom att jag inte kunde göra mig rättvisa. Jag kunde inte vara så bra som jag kan och vill vara. Då kändes det mycket sundare att kliva av och få hjälpen jag behöver.

Hur fungerar det som fotbollsspelare? Att plötsligt sluta träna med laget.

– Det var det tuffaste för mig att hantera. Jag är fotbollsspelare och vad ska jag göra nu? Ska jag sluta på grund av det här? Ska jag sjukskriva mig? Ska jag fortsätta spela och gå i terapi vid sidan av, vilket var ursprungsplanen. Efter en månad av terapi samtidigt som försäsongen pågick så kände jag att det här går inte. Det går inte om jag vill bli bra. När och om jag är redo så kan jag ta mig tillbaka. Nu är jag sjukskriven månad för månad. Jag går i terapi, går ut och pratar med människor och håller igång med löpning och gym.

– Som jag ser det så är det här också en semester för mig. En semester som jag inte haft på tio års tid. Även om man har uppehåll med laget så har jag inte kunnat släppa fotbollen under den perioden. Nu ska jag försöka koppla av på riktigt och intala mig själv att jag behöver den här pausen för att bli frisk. Om jag känner att jag kan komma tillbaka och prestera så kommer jag göra det. Går det inte så är jag fine med det.

– Det absolut viktigaste är människan Matt Pyzdrowski och inte fotbollsspelaren Matt Pyzdrowski.

Hur var det att berätta att du inte mådde bra för första gången?

– Det var det svåraste samtalet jag någonsin haft i mitt liv. Framförallt eftersom jag älskar min tränare (Joakim Persson). Det var han som tog mig till Sverige och Ängelholm (2011). Han har varit mitt största fan och är anledningen till att jag skrev på för Varberg. Det var tufft. Men jag visste att det var nödvändigt. Jag hade ett snack med honom där jag bröt ihop och sa att jag inte klarar det längre. Jag lovade inget utan sa att jag behövde få hjälp. Han förstod mig och sa att vilken hjälp jag än behöver från dem så finns klubben där för mig. Självklart var det en stor lättnad, en vikt som släppte från mina axlar.

Varbergs målvakt Matt Pyzdrowski under upptaktsträffen för Superettan den 25 mars 2019 i Göteborg.

Det är sällan man hör om fotbollsspelare i din situation. Tror du att mörkertalet är stort?

– Ja, och det är därför jag vill prata om det här och nå ut till fler som känner sig hjälplösa och som jag, behöver hjälp, men inte vågar be om den. Jag vill att de ska veta att det är okej att be om hjälp. Som manlig fotbollsspelare ska man vara tuff, det finns en machokultur, och för egen del har lärt mig att vara stark är att erkänna mina problem. Jag hoppas att andra spelare och ledare vågar prata om det för det ska inte behöva vara stigmatiserat. Första reaktionen från klubben ska alltid vara, hur kan vi hjälpa dig?

Resurserna är i superettan och lägre divisioner är betydligt mindre än i allsvenskan. Har klubbarna råd att hjälpa spelare som mår dåligt?

– Dålig ekonomi är ingen ursäkt. Klubbarna måste finna en väg, för det här är så viktigt. Jag skulle vilja hjälpa klubbar som känner att de inte har resurserna att hitta en väg. Det skulle kunna vara ett samarbete med den lokala sjukvården och psykiatrin. I den perfekta världen så har varje lag en mental coach i klubben men jag vet att det kanske inte kommer hända i närtid. Men klubbarna kanske kan ta in någon som är där ett par gånger per år och pratar med alla spelare?

Till skillnad mot en fast anställd medarbetare så har fotbollsspelare kontrakt som löper ut. Tror du att det gör det svårare?

– Självklart. Sån är kulturen och i teorin förstår jag oron. Precis som när någon brutit benet så vill coachen se att spelaren håller fysiskt innan man erbjuder ett kontrakt. Jag förstår det. Men det som tränare behöver förstå är att när spelaren får berätta och lätta sitt hjärta så känner de sig stärkta efteråt. Som tränare vill du att alla spelare ska kunna säga vad de tycker, att det ska vara högt i tak. Att prata om att man mår dåligt behöver inte betyda att någon måste lämna fotbollen som jag. Jag hoppas att ingen annan behöver göra det på grund av mental ohälsa.

Du pratade om stödet från din tränare. Hur har stödet varit från spelare och supportrar?

– Många har sträckt ut sin hand. Nu hoppas jag att jag är på en plats där jag kan och orkar prata om det med alla. Innan detta så har jag inte kunnat göra det öga mot öga. Så det har hittills varit mycket sms och telefonsamtal. Människorna jag pratat med har förstått mig och visat sitt stöd. Det hjälper mig oerhört mycket. Sen förstår jag att vissa inte kommer förstå det. Sånt är livet, men jag vill utbilda folk i varför det här är viktigt. Som jag sa vet jag att Fifpro och Sef vill ha och vill nå ut med. Förhoppningsvis är inte det här stigmatiserat i framtiden.

Hur ser du på din framtid?

– Jag måste titta på det dag för dag. Jag kan inte sätta ett datum. Min psykolog har sagt att jag absolut inte ska sätta ett datum för då kommer jag alltid tänka att jag måste vara tillbaka en viss tid. Det här behöver bli min semester. Jag behöver ett uppehåll precis som alla som går in i väggen. Tänker du på det även fast du inte är där så är problemet kvar. Självklart skulle jag vilja komma tillbaka men jag har accepterat att jag inte vet när eller om det ens blir så.

När vet du att du är redo igen?

– Det är en bra fråga. Jag vet inte och jag är inte naiv att tro att jag kommer vakna upp en dag och så är det plötsligt borta helt och hållet. Men jag hoppas att jag får verktygen, jag har lärt mig så mycket på två månader genom terapi och min egen research, hur jag ska kunna leva med det här. Mycket handlar om att förlåta sig själv för att ha lag så mycket press på mig själv i stället för att acceptera att jag gjorde så mycket jag kunde och att det var bra nog.

Kunde den pressen vara att inte släppa in några mål eller att bli matchens lirare?

– Ja, lite så. Som alla elitidrottare måste du kunna se dig själv på den högsta nivån. Det måste du göra för att kunna bli så bra som möjligt. Mitt problem var att jag blev så besatt av det där så att jag jämförde mig själv med en bild som inte var rimlig. För ingen är perfekt. Det var inte logiskt att tänka att jag kunde leva upp till den standarden.

– Det kunde vara att jag stod för en matchens lirare-insats men så kunde jag trots det fokusera på målet jag släppte in. Jag ältade det om och om igen. Jag blev helt uppslukat trots av att jag nio av tio gånger gjorde mitt jobb. När jag i verkligheten borde kunnat njuta så kunde jag inte belöna mig själv för det. En del av att vara målvakt är, enligt mig, att du blir orättvist bedömd rätt så ofta bara för att du är lagets sista utpost. När en boll går in så kan du alltid peka på målvakten i stället. Det är tufft för många mv att stå ut med det. Du vill vara perfekt. Alla har en bild av vad man borde eller vill vara. När det går bra kan du känna dig som kung eller drottning, men när det går dåligt kan det vara början på botten som för mig.

– Som jag sa på scenen. Jag älskar fotboll, men den höll på att döda mig och det har varit en väckarklocka för mig. Jag vill inte att det händer mig eller någon annan igen. En gång är för mycket.

När du säger så, betyder det att du hade självmordstankar?

– Ja. Det hade jag. Jag försökte aldrig ta självmord men jag hade tankar på det. Det var den stora vändningen för mig. När jag var ärlig om det för min fru och mina föräldrar och de pushade mig att söka hjälp. Och jag gjorde det. Jag vet inte vad som hade hänt om jag fortsatt med att försöka hantera allting på egen hand.

– Jag försökte övertyga mig själv om att jag inte hade något problem. Men när jag till slut slog i avgrunden, vilket var när jag fick självmordstankar, så insåg jag att jag behövde hjälp. Jag kunde vakna dagen efter och tänka, wow – hur kunde du tänka så?

Och hur mår du när du står här i dag och får berätta?

– I dag är en av mina bästa dagar på länge. Det är en vikt från axlarna som släpper av att jag får prata om det. Det är min story, men det är inte bara för mig, det är viktigt för många att reflektera och prata om det för att det inte ska hända någon annan. Som tränare, vilken miljö skapar jag för mina spelare? Känner spelarna sig trygga att prata med mig och hur bemöter jag dem?

– Och jag ska vara ärlig, innan det här hände mig tänkte jag också att varje spelare får hantera sina mentala problem själv för annars är man svag. Sen insåg jag hur fel det vara och fick skuldkänslor för det. Jag har helt säkert behandlat en lagkamrat illa när den mått dåligt. Och det smärtar mig. Jag vill få bort det beteendet från fotbollen. Och det handlar inte om att en tränare inte ska kunna kritisera spelare eller att spelare inte ska kunna kritisera varandra. Men man måste kunna sätta sig in i en annan spelares skor och fundera på varför den spelaren inte presterar.