Ångesten i botten – som FD:s Mathias Lühr ser det

Det är en enorm uppmärksamhet kring allsvenska guldkandidater just nu och på söndag får vi se ett utsålt derby mellan Hammarby och AIK. Men lika mycket som det är närmast rekordjämnt i toppen så är botten av samma fina dramaturgi-märke. FD:s Mathias Lühr går här igenom sina vinnare och förlorare – så här ser han på klubbarna som på olika vis är som mest illa ute.

Det börjar med Sirius på tiondeplatsen och 22 poäng där. En poäng bakom är trion Östersund, Kalmar FF och Helsingborg, ytterligare fem och sex bakom är Falkenberg och AFC. Giffarna jumbo med 13.

Hur mycket kan de tre sist placerade klubbarna förmå att sätta press på de närmast framför? Har som exempelvis Östersund någon bot mot sin situation och kan hejda sitt fall? 
På förhand inför denna fortsättning så är det annars lätt att tro att HIF går in i detta med flest plus i och med Olof Mellbergs ankomst och en insats det var länge sedan HIF mäktade med – den mot Djurgården.

Mathias Lühr tittar här på en bottenstrid som ser lite skiktad ut från kvalplatsen och uppåt – å andra sidan med sju omgångar kvar så är det en marginal som snabbt kan smälta bort. Nedflyttningskandidater och sådana som underpresterat mest i år.

Kalmar FF  

– Jag är väldigt besviken på Kalmar FF:s säsong, och jag vet att de flesta röd-vita fansen delar den känslan. Turbulensen efter avlägsnandet av Henrik Rydström, som följdes av anställningen av Magnus Pehrsson har präglat 2019 – och det har inte varit tillräckligt bra någonstans. Ekonomin är körd i botten, det är sedan länge KFF:s vardag. Men en trupp som är fylld med rutin och kvalitet som bland andra Viktor Elm, Romario, Rasmus Elm och Lucas Hägg-Johansson, och spännande nytt som Henrik Löfqvist och Nils Fröling borde inte framkalla ångestkänslor under en hel säsong.

– Och enligt mina uppgifter har den ansvarige tränaren Magnus Pehrsson lagt mycket kraft på att skaffa sig mer inflytande i föreningen, att tränarrollen inte riktigt räcker efter att sportchefen Thomas Andersson-Borstam slutade. Och att detta även skapat splittring i styrelsen.

Elfsborgs IF  

– Nä, jag tycker väl inte att målvakten Kevin Stuhr-Ellergaard varit magnifik de senaste åren i allsvenskan. Men när en lagkapten och trotjänare går ut och kallar sin tränare Jimmy Thelin för “rädd för starka personligheter”, då är min känsla att det finns en sanning där någonstans. Även om det kommer efter  beskedet att han snart inte längre är önskvärd och den framtidsroll i klubben man pratat om nu verkar vara bortglömd. För det är ju ord som på pricken beskriver hur man som utomstående ser på Elfsborg i dag. Färglöst, ofarligt och med en total (nästan) avsaknad av personligheter. Ett lag nästintill ointressant, ja till och med för boråsarna. Knappt mellanmjölk, även om nedflyttningsstrecket är på säkert avstånd. Jag tror att de finns där under – personligheterna – och jag tror att det finns oerhört mycket mer kvalitet än det Jimmy Thelin lyckats få truppen att prestera.

– Jag saknar det Elfsborg som länge var laget som prenumererade på en topp fyra-plats i allsvenskan. Men jag tror att man måste förändra mycket för att hitta tillbaka dit.

Gif Sundsvall  

– Sensationslag i fjol, krislag i år. Skyttekungen Linus Hallenius lämnade för proffsspel och alla fördämningar brast. Ekonomin är ett haveri, superhyllade tränaren Joel Cedergren var plötsligt för dålig och sparkades och “Giffarna” är jumbo – det vill säga efter både AFC och Falkenberg – i den allsvenska tabellen. Det ska väl i den vanligaste av världar inte vara någon knallsensation, men sättet som Sundsvall har tappat på är ändå anmärkningsvärt.

– Nu har Tony Gustavsson ridit in på en vit springare för att rädda kontraktet, och den avslutande resan blir intressant att följa.

– Men så här långt är Gif Sundsvall en jättebesvikelse.

Östersunds FK  

– På hur många sätt kan man förstöra för sin egen klubb? Östersund hittar i alla fall hela tiden nya varianter, och framtiden – som mycket väl kan vänta runt hörnet – ser ju nattsvart ut. Konkurs, avhopp, degradering, det är bara att välja bland orden för dagen. Spelet på planen är numera på en bra dag i nivå med Sirius och Helsingborg, och dagarna då ÖFK var lika underhållande som ett hot mot den etablerade makten i svensk fotboll är sedan länge förbi. Jag undrar hur vi kommer se tillbaka på Östersunds overkliga framgångar i allsvenskan och Europa om tio år. För sagan ser just nu sannerligen inte ut att ha något lyckligt slut, och sådana sagor vill man helst bara glömma.

Helsingborgs IF  

– En förening behöver en handfast och trovärdig ledning som kan peka ut en riktning och få sitt folk att springa i den riktningen. HIF:s ledning har pekat ut flera olika riktningar på bara en säsong, och det är svårt att inte tycka att klubben inte bara behöver mer kvalitet på planen utan även på ledningsnivå. Andreas Granqvist var spelande sportchef, men blev sedan bara en spelare som haft svårt att nå upp i nivå i allsvenskan. Succétränaren P-O Ljung fick gå, Henrik Larsson kom in – igen. Bra så. Men Henrik Larsson fick snabbt nog, och Olof Mellberg hämtades till slut in.

– Puh!

– Samtidigt gör ekonomin (ständigt denna ekonomi och Helsingborgs IF) att man inte kan blåsa på i värvningarna för att säkra kontrakt. Jag gillar dock anställningen av Mellberg på längre sikt, och jag tror att HIF kommer lösa nytt kontrakt i år. Sedan återstår bara resten att fixa.