Älskar sina år i MFF – ”Jag är överraskad över att han blev sportchef”

ALLSVENSKANS HISTORIA  – DEL 10

Roy Andersson rankas som en av Malmö FF:s största genom tiderna. Vilken stjärna han var. Snart fyller han 70 år men håller sig fortfarande i topptrim – och följer MFF:s framgångar.
I en lång intervju med FD berättar han om guldåren, VM 1978, Bob Houghton och Europacupframgångarna. Som pappa till de tidigare landslagsstjärnorna Daniel och Patrik Andersson ger han även sin syn på pressen inom svensk ungdomsfotboll.
– Så bråttom som det är i många klubbar i dag tycker jag inte att man behöver ha, säger han till FotbollDirekt.se.

Namn: Roy Andersson
Ålder: Fyller 70 år den 2 augusti
Bor: Höllviken, utanför Malmö
Familj: Hustrun Solbritt, sönerna Daniel, Fredrik och Patrik ”Bjärred” Andersson
Position: Mittback
Karriär: Kirseberg (-1967) Malmö FF (1968-1983),
Meriter: Vinnare av Guldbollen 1977, en del av det Malmö FF som vann Bragdguldet 1979, 20 a-landskamper för Sverige, spel i VM 1978, fem SM-guld med Malmö FF
Gör i dag: Pensionär

Del 1: MFF-hjälten Håkan Lindman: Kan inte sätta mig huk längre – gör för ont”
Del 2: Stefan Rehn och Blåvitt och Djurgården: ”Han har betytt allt”
Del 3: Leif ”Foppa” Forsberg: ”Jag är fortfarande större än Emil”
Del 4: Steve Galloway: ”Folk flinar åt mitt namn – aldrig brytt mig om pengar”
Del 5: Kalle Corneliusson: ”Kändes som världens största kvadrat mot Barcelona”
Del 6: Kenta Olsson om Bajen-myten och samarbetet med brorsan: “Telepati” 
Del 7: Gunnar Heidar Thorvaldsson: Om kärlek till “Peking” och sina fisksnacks
Del 8: Håkan Söderstjerna: “Tacksam – inte många hade satsat på en enarmad” 
Del 9:  Peter “Hulda” Hillgren om förbjudna klubbyten och 14(!) knäoperationer: ”Hade inte gått idag”

Sexton säsonger.
325 allsvenska matcher och 21 mål.
Fem SM-guld och en del av det klassiska Malmö FF-laget som tog sig till Europacupfinalen 1979.

Mittbacken Roy Andersson är utan tvekan en av Himmelsblåtts allra största genom tiderna.

Efter säsongen 1967 köpte MFF loss honom från Kirseberg för 5000 kronor. Det skulle bli starten på en elitkarriär som började och slutade i Malmö FF. Senare skulle han få se två av sina tre söner Daniel (numera klubbens sportchef) och Patrik “Bjärred” Andersson gå i farsans fotspår och bli såväl MFF-profiler som hyllade landslagsmän.

Om ett par veckor fyller Roy Andersson 70 år och fortfarande missar han sällan en MFF-match på plats eller på tv.

– I mitt vuxna liv har MFF betytt hur mycket som helst. Jag levde med klubben i 16 års tid och sedan fick jag följa med sönerna i både med- och motgång. Fotbollen och framförallt Malmö FF har varit en otroligt stor del av mitt liv. Det är svårt att sätta ord på det. Och i och med att Daniel är kvar så fortsätter man att leva med MFF, säger Roy Andersson till FotbollDirekt.se.

Att det skulle bli en satsning mot en fotbollskarriär var långt ifrån självklart.

– Min pappa var bonde så han var rätt långt ifrån en idrottskarriär. På min mors sida fanns det en bror, Valle Ek, som spelade ett hundratal matcher i MFF. Men det fick jag inte reda på förrän väldigt sent för min mor berättade aldrig det.

– Jag höll på med flera sporter. Bland annat hockey och gymnastik. Hockeyn hängde jag kvar med rätt länge innan det blev för svårt att kombinera.

Karriären började i den mindre klubben Kirseberg. Roy Andersson hade en uppenbar talang för fotboll och kom med i juniorlandslag innan han gick över till Malmö FF.

– Det var klubben man hade sett upp till så det var självklart att tacka ja. På den vägen blev det.

671029 Fotboll, Allsvenskan, AIK – Malmö FF, 1-4: Malmö FF, svenska mästare. Bakre raden fr. v Egon Jönsson, lagkapten, Antonio Duran, tränare, Harry Jönsson, Ulf Kleander, Bertil Elmstedt, Krister Kristensson, Anders Svensson, Christer Malmberg, Curt Olsberg, Dag Szepanski, Ingvar Svahn och Eric Persson, ordförande. Främre raden fr. v Lars Granström, Jörgen Ohlin, Nils Hult, målvakt, Rolf Björklund, Björn Friberg och Anders Ljungberg.

18 år gammal blev han klar för MFF som precis vunnit sitt sjunde SM-guld.

– MFF vann 67 efter en liten dipp med blandade resultat där efter att Bosse Larsson (klubbens stora stjärna) försvann till Stuttgart. Vi var jäkligt nära att vinna igen under mitt första år men kom tvåa på sämre målskillnad än Öster.

Roy fick omedelbart stort förtroende från den spanske tränaren Antonio Duran.

– Jag hade rätt så mycket tur. Krister (Kristensson) och Bertil (Elmstedt) spelade i landslaget så jag fick chansen direkt i träningsmatcherna på våren. Det gick rätt så hyfsat och på den tiden så hade man ju bara en enda reserv på bänken. Jag gjorde debut hemma mot IFK Göteborg och var mer eller mindre ganska bofast efter det. Det gäller att ha lite flyt ibland och träffa rätt med den tränaren man har, säger Andersson och berömmer guldmakaren Duran som gav honom chansen.

– En passionerad och trevlig tränare. Han krävde mycket och var rätt tuff med sin konditionsträning. Men vi gjorde vad han sa och det blev bra. Jag blev imponerad av hans sätt att sköta en storklubb. En fin människa.

1970 och 1971 kom guld åtta och guld nio. Bosse Larsson var tillbaka i klubben för att stanna och vann skytteligan 1970. 1972 slutade Antonio Duran och Kalle Hult tog över.

– Vi fick ett par sämre år där med Kult innan Bob (Houghton) kom in 1974. Det blev som en nytändning för spelare som Bosse och Kristensson som var inne på sina sista år i karriären.

Bob Houghton, tränare i Malmö FF.

Engelsmannen skrev på för MFF blott 26 år gammal. Och han kom med idéer som skulle förändra svensk fotboll. Ut med den tyska trebackslinjen med liberospel, och in med 4-4-2, zonmarkering, hög press, offsidefällor och snabba spelvändningar.

Succén var ett faktum med en gång.

– Ska jag ta fram något så var det hans sätt att få ut maximalt av truppen. Vi tränade otroligt mycket på matchmoment och det var väldigt konsekvent. Det var helt nytt att sätta press högt och vi låg alltid på motståndarnas planhalva oavsett vilka vi mötte och om det var hemma eller borta.

– Bob ville att vi skulle erövra bollen så snabbt som möjligt och det gav väldigt bra resultat. Vi köpte konceptet trots att det fanns de som tyckte att det var galenskap.

780409 Fotboll, Allsvenskan, Malmö FF – AIK, 3-1: Roy Andersson får pris av Malmös ordförande Eric Persson.

MFF tog dubbeln 1974 och 1975 var det dags för Europacupen. Legendariske ordföranden Eric Persson lämnade över ordförandeklubban till Hans Cavalli-Björkman och en ny MFF-era tog vid.

– Vi gjorde väldigt fina matcher internationellt på den tiden. Vi pressade till och med Bayern München som hade nästan hela det tyska landslaget. De hade otroligt många bakåtpassningar så vårt spel bet även mot högklassigt motstånd. Vi tog oss vidare mot de österrikiska mästarna Magdeburg. Ja, det bäddade för europeiska framgångar senare.

1977 tilldelades Roy Andersson guldbollen. MFF tog sitt tolfte SM-guld.

– Det var fantastiskt. Bland det finaste man kan vinna som svensk fotbollsspelare. Det var fantastiskt. Vi vann allsvenskan och jag spelade en hel del med landslaget.

1974: Assisterande förbundskapten Tord Grip och förbundskapten Georg “Åby” Ericson

VM i Argentina väntade året därpå och en stor debatt blossade upp inom svensk fotboll. Förespråkare för sättet som MFF och Bob Houghton ville spela fotboll på, mot förespråkare för den tyska modellen med libero. Förbundskapten Georg “Åby” Ericson valde det säkra före det osäkra.

– Det var en svår mix av spelare som var vana vid olika typer av fotboll. Vi var åtta man från MFF och en del från Halmstad som hade Roy (Hodgson). Det blev mycket diskussioner om spelsystemet och spel med libero. Personligen tror jag att det skadade oss för det blev för mycket fokus på den konflikten.

Sverige hade ett stjärnspäckat lag med bland andra Ronnie Hellström (Kaiserslautern), Hasse Borg (Eintracht Braunschwieg), Blåvitts Björn Nordqvist, Torbjörn Nilsson och Ralf Edström. Bosse Larsson, Staffan Tapper och Roland Andersson från MFF. Men det blev uttåg redan i gruppspelet efter 1-1 mot Brasilien, 0-1 mot Österrike och 0-1 mot Spanien.

Roy Andersson, Sverige

Roy Andersson tog nya tag i Malmö FF och året därpå väntade den klassiska Europaframgången 1979.
Från MFF:s historia på klubbens hemsida:
“1979 fortsatte spelet i Europacupen med den berömda matchen på Malmö Stadion mot Wisla Krakow. Polackerna gjorde första målet och MFF svarade med att näta fyra gånger. I semifinalen mot Austria Wien, 0-0 borta och seger 1-0 hemma, tog Krister Kristensson farväl. I finalen på Olympiastadion i München mötte MFF Nottingham Forest inför 70 000 åskådare. Matchen, som förlorades med 1-0, spelades utan Bosse Larsson och Roy Andersson. Som plåster på såren belönades MFF med Svenska Dagbladets bragdguld.”

– Man hade aldrig kunnat drömma om att ett svenskt skulle kunna gå så långt. Aldrig. Vi hade ju nosat på det några år innan men nu fick vi marginalerna med oss. Vi stod för en fantastisk vändning mot Wisla Krakow. Jag tycker att vi var bättre än alla andra lag förutom Nottingham i finalen.

Roy Andersson hade kämpat på med en knäskada. En skada som gjorde att han missade finalen.

– Mycket bittert så klart. Det kan jag inte sticka under stol med. Det gjorde så ont att träna så jag bara simmade på slutet. Sen kunde jag väl spela en halvlek innan smärtan kom. Det blev värre och värre och till slut var gränsen nådd. Det var bittert att missa finalen men i efterhand kunde jag ändå känna att jag varit med på resan till den. Att jag bidragit till klubbens framgångar.

Lönerna på den här tiden var inte höga. Andersson hade ett civilt jobb som “kalkylkille” på Skanska under nästan hela sin karriär.

– Jag hade förmånen att ha en arbetsgivare som gav mig ledigt hela 77-78 vilket gjorde att jag kunde satsa lite mer. Det var kanske därför jag kom med i landslaget och fick spela VM. Det var tufft att jobba 100 procent och träna fotboll på heltid också.

830914 Fotboll, Uefacupen, Werder Bremen – Malmö FF, 1-1: Rudi Völler, Bremen med Malmös Roy Andersson i ryggen.

I dag tjänar många i MFF 100 000 kronor eller mer i månaden. Vad tycker du om den utvecklingen?

– För mig är det mestadels positivt att de kan leva på sin fotboll. På min tid var det väl vissa som värvades till klubbar och hade civila jobb “på pappret”, men de allra flesta jobbade på sidan för att få ihop det. Det är en positiv utveckling som skett även om vissa klubbar har svårt att få ihop ekonomin nu när nivåerna i allsvenskan är så höga. Det är väl baksidan. Även för en klubb som MFF måste de ta sig vidare till Europaspel och sälja mycket biljetter och få sponsorer för att få ihop det. Det är lite osunt men lyckas man som MFF gör så kan man kanske behålla stjärnorna lite längre.

Tror du att du hade platsat i dagens MFF om du fått samma förutsättningar? 

– Jag tror faktiskt det, haha. Jag var rätt glad för att passa runt bollen och hade det spelet i mig. Så jag var rätt modern på den tiden, en spelande mittback. Sen har fotbollen så klart utvecklats enormt mycket och det är skillnad på spelet på konstgräs. Å andra sidan hade förutsättningarna varit ganska så mycket bättre om jag spelade i dag än på min tid.

Du var lite av en frisparkskung också?

– Det var väl att ta i… men jag hade tränat mycket på min bollträff och precision. Jag fick lägga frisparkarna rätt ofta. Det blev nästan en plojgrej av det då publiken skrek att jag skulle upp och ta den. Det blev lite show av det, men det får man bjuda på.

Känner du att du fick en värdig avslutning på karriären?

– Ja, det kan man säga. Jag försökte jobba mig tillbaka efter knäoperationen och det blev väl inte som innan men jag fick spela ett par år till. Tord (Grip) och Roland (Andersson) har varit parhästar hela karriären och följt varann. Jag och Roland tänkte sluta 1982 redan men Tord övertygade oss att köra ett år till för att hjälpa klubbens unga spelare. Vi körde 83 sen tackade vi för oss. Jag är glad att jag fick sluta på egna villkor för det är inte alla som kan det.

I dag lever Roy Andersson ett lyckligt pensionärsliv hemma i Höllviken utanför Malmö.

– Jag har alltid gillat att träna och springa i naturen och rensa tankarna. Jag håller igång ofta med golf och gym även om det inte är så intensiva pass längre.

780815 Fotboll, Malmö FF, träning: Bakre raden fr. v Roy Andersson, Thomas Sjöberg, Roland Andersson och Magnus Andersson. Främre raden fr. v Jan Möller, målvakt, Staffan Tapper och Bo Larsson.

Bästa spelare du mött?

– Pelé var ju den stora idolen så att få möta honom var väldigt stort där 78. Beckenbauer var ju en superspelare också. Sen måste jag nämna Bosse Larsson för han var enastående. Jag hade förmånen att lära känna honom på nära håll. Han var väldigt stor på den tiden.

Har du kontakt med någon från MFF-tiden?

– Ja, men det har jag. Vi träffas en del på matcherna och olika tillställningar. En del träffar jag regelbundet men det blir glesare med tiden. Roland (Andersson) har ju varit min närmsta kompis och vi hörs av ofta. Sen träffar jag på en del i och runt Höllviken där jag bor. Rolf Björklund står alltid här uppe i gallerian och tippar. Han kan man inte undvika, haha.

– Men jag ser nästan varje MFF-match och försöker åka in till Stadion om vi inte har något annat. Det är en härlig stämning där inne.

Du måste ha VIP-platser som är pappa till sportchefen OCH en tidigare MFF-hjälte? 

– Så väl är det inte, haha. Vi har gratisbiljetter men inte något vip. MFF har inte så mycket sådant men man får vara glad för det lilla, haha…

Som pensionär har Roy mycket tid till att följa sönernas framfart. Som han alltid har gjort. Både Daniel och Patrik fick långa karriär både nationellt, internationellt och med landslaget.

– Jag har alltid legat lågt vad gäller påtryckningar mot dem. Sen har de hängt med mig mycket på träningar så de har fått ta del av de miljön i unga år. Men det är inte så att jag pressat dem på att spela fotboll, det har kommit av sig självt. Killarna testade också på andra idrotter, säger Roy som är skeptisk till att toppa och specialisera sig i för tidig ålder.

840601 Fotboll, Allsvenskan, Sanny Åslund, AIK och Roy Andersson, Malmö

– Jag är tveksam till det. Jag tror det är bättre att hålla på med flera sporter i unga år. Att spelarna får leka fotboll på egna premisser också och inte bara uppstyrt av tränarna. I dag är det tufft och man ska inte kombinera sporter för då missar man träningar och får inte spela. Så bråttom som det är i många klubbar i dag tycker jag inte att man behöver ha.

Hur stolt är du över dina söners framgångar inom fotbollen? 

– Både stolt och glad. Oavsett vad de lyckas med i livet.

Daniel är kvar inom MFF också.  

– Ja, det är speciellt så klart. När ha slutade spela trodde jag snarare att han skulle bli tränare och jag tror att han gillar att vara nere på planen med grabbarna. Att han blev sportchef var lite överraskande men han trivs bra med det också. Hittills har det gått bra men kraven ökar hela tiden. Det är inga lätta jobba att vara tränare eller sportchef i en storklubb som MFF.

– I dagens klimat med sociala medier så blir du snabbt uthängt om det går dåligt. På min tid var det tidningarna som kunde skriva saker, men det var oftast mycket mer nyanserat än i dag då folk kastar ur sig saker på nätet. Magnus Pehrsson fick till exempel ta mycket tuffa ord mot sig i MFF. Det är en avigsida där det gäller att vara stark.

Du fyller 70 år i augusti. Hur ska du fira?

– Det blir lite lugnt med familjen. Jag är inte så mycket för kalas.