Avslöjar för FD känsliga samtalet med Bosse Andersson – ”Blev kär”

Adam Bergmark-Wiberg är ny i Djurgården och såväl Bosse Andersson som tränarna Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf har under våren pratat i starka ordalag om talangen. Själv minns han lyriskt när han första gången kontaktades av Dif.
– Jag blev nervös själv. Det var en fantastisk känsla, säger Adam Bergmark-Wiberg till FotbollDirekt.se.

Inför säsongen värvades anfallaren Adam Bergmark-Wiberg in till Djurgården. Han blev aktuell efter att gjort nio mål på 26 spelade matcher i Gefle-tröjan. Anfallaren som är barnbarn till legendaren Orvar Bergmark skulle nu få dra på sig tröjan för laget han följt och hejat på sen han var ett barn.

Bergmark-Wiberg har annars ännu så länge inte släppts fram på ett större vis av Djurgården men talangen visar ingen stress. Inte det minsta när FotbollDirekt träffade honom efter onsdagens träning.
– Nej, ofta är det så när man kommer till en ny miljö, absolut jag flyttar hem till Stockholm. Men jag bor inte hemma och man måste vänja sig vid nya saker. Det är rätt vanligt att man kan få en liten dipp när man byter miljö. När man först kommer till en ny miljö börjar man på samma nivå som man har sen senast men sen kan man få en dipp detta då det är mycket som händer runt omkring en. Jag känner kanske att jag varit i den dippen nu men att jag nu börjar komma in i det, säger han till FotbollDirekt.se och minns första samtalet från sportchef Bosse Andersson så här:

– Det var som att bli kär, det var fjärilar i magen. Det var en konstig känsla. Jag blev nervös själv. Det var en fantastisk känsla.

Samtidigt så är han alltså medveten om det stora steg han har tagit och hur han är ödmjuk inför att konkurrera med bland andra Buya Turay. Tryggheten ser under alla omständigheter stor ut och den kommer på en hel del vis från en viss Poya Asbaghi som han hade som tränare en tid i Gefle.
– Jag lärde känna mig själv i Gefle. Jag flyttade hemifrån första gången och fick lära mig vem jag var. Vet man vem man är tror jag man blir en stark individ. Poya är en fantastisk tränare och en fantastisk människa. Både Gävle och Poya har betytt oerhört mycket för mig.

Och konkurrensen ängslas han som sagt alltså inte alls över.
Han har ju också fått vissa möjligheter – anfallaren fick ju förtroende direkt av sina nya tränare Bergstrand och Lagerlöf och fick starta direkt i premiären av Svenska Cupen.
– Jag jobbar faktiskt mest med kortsiktiga mål. Jag vill känna att efter varje träning att jag är en och en halvtimme bättre. För jobbar man med de kortsiktiga målen når man tillslut de långsiktiga målen. Gällande de långsiktiga målen vill jag göra det så bra som möjligt, spela många matcher, göra mycket mål och till slut ta sig ut i de stora ligorna i Europa. Min dröm är att spela i min favoritklubb Barcelona, det vore mäktigt.

Avslutningsvis så berättar han om hur han för allra första gången som liten kille fick ögonen på Djurgården.
– Egentligen började allting 2005 när Djurgården hade vunnit SM- Guld. Jag var åtta år och det var då mitt fotbollsintresse började på riktigt. Jag kände att jag var tvungen att heja på ett lag och jag ville såklart hålla på det bästa laget. Djurgården var helt enkelt mitt lag och sedan dess har jag alltid hållit på laget säger anfallaren till FotbollDirekt.

– Jag började gå på matcherna med mina föräldrar och då framförallt med pappa. På den tiden var man ju för ung för att få gå själv. Jag har ju många vänner som är Djurgården och när vi blev tillräckligt gamla började vi gå på matcher själva utan föräldrarna.

– När Djurgården spelade på Stockholm stadion stod jag inte på Sofialäktaren men jag satte mig ofta rätt nära. Jag tänkte alltid att det var i klacken jag ville stå. När Tele2 kom så kände jag däremot att nu är det dags. Jag hade som sagt många kompisar som stod i klacken och sedan Tele2 kom har jag stått i klacken när jag haft tid, säger han och sätter ord på den gemenskap han känner på Djurgårdens ståplats:

– När man började lära sig alla ramsor började man hitta den där gemenskapen med alla på läktaren. När alla kommer dit har alla bara ett intresse och det är att heja fram laget. Det spelade ingen roll vem man var eller var man kom ifrån. Det var en stor gemenskap på läktaren. Det var mäktigt.

JOEL RÅDH