LÅNGLÄSNING: Sensationellt från Gais till Swansea

LÅNGLÄSNING. För fyra år sedan lirade han i division 2 i Gunnilse som 15-åring. I mars skrev han på för tre nya år med Swansea. Som ordinarie i U21-laget närmar han sig så småningom en debut i en av världens bästa liga.
– Huvudmålet är självklart att få debutera i A-laget och Premier League, annars hade jag inte varit här, säger Adnan Maric till FotbollDirekt.

När Adnan Maric var sex år flyttade han och hans familj till Hjällbo i Angered, Göteborg. Bara tvärs över vägen från familjens gula radhus låg Gunnilse IS anläggning. För fotbollstokige Adnan var det guld värt. Kort efter inflyttningen inledde han sin fotbollskarriär som knattespelare i Gunnilse.

Han tillhörde den så talangfulla 97-kullen där bland annat Maric själv bildade centralt mittfält med IFK Norrköpings Tesfaldet Tekie.
– Jag saknar den tiden. Dem grabbarna jag spelade med i Gunnilse, jag blir så glad när jag ser att det går bra för dem. Jag försöker ha kontakt med dem så mycket som möjligt. När de gör ett mål eller vinner en match känns det som att jag också gör det. Jag är oerhört stolt över Tess (Tesfaldet Tekie), det gläder mig. Hoppas att han fortsätter att utvecklas för då kommer han att gå riktigt långt, säger Adnan Maric.

97:orna skördade stora framgångar på ungdomssidan och det dröjde inte länge innan Maric som 15-åring fick debutera i Gunnilses A-lag. En säsong i division 2 blev det för att sedan gå till GAIS.

– Vid det tillfället var GAIS den klubb jag hade bäst chanser rent utvecklingsmässigt. En annan sak var att jag skulle få spela med män som var proffs. I Gunnilse spelade jag också med A-laget, men det var på en helt annan nivå. IFK Göteborg var också intresserade och även några klubbar från utlandet, men GAIS visade störst intresse. Det kändes bra att byta miljö, men ändå vara kvar hemma med familjen i Göteborg, säger Maric.

Familjen består av mamma, pappa och storebror Harun. Harun, som har svårbehandlad epilepsi, autism och en utvecklingsstörning spelar också fotboll. I Grunden Bois. En förening där vem som helst oavsett funktionsnedsättning ges möjlighet till att idrotta. Även om Harun är Adnans överlägset största fan är det inte bara Adnan som inspirerar. Mittfältaren själv finner stor inspiration i sin storebror.
– Så mycket som de njuter önskar jag att jag också kunde njuta av fotbollen. Det är verkligen 100 procent kärlek och glädje hela tiden. Hur det än går så blir de väldigt sällan arga eller besvikna, det är bara ren glädje.

Väl i GAIS välkomnades han med en alldeles egen presskonferens.
– Det kändes stort, det var lite svettiga händer och stressigt i början. Det brukar ju bara vara stora spelare som får presskonferenser så det var stort. Första gången är alltid lite pirrigt, men det var kul och jag kände mig viktig.

Maric debuterade omgående för sin nya klubb 2013 när han som 16-åring hoppade in i superettan. Sejouren i GAIS blev kortvarig, men väldigt lärorik.
– Det var ett värdefullt år och jag lärde mig väldigt mycket grejer och utvecklades mycket som spelare. Att få spela på Gamla Ullevi är en dröm som gick i uppfyllelse. Den arenan har man åkt förbi många gånger och tänkt att man vill spela där en dag. Jag har mycket att tacka GAIS för. De hjälpte mig att ta nästa steg.

Var din plan att lämna GAIS så tidigt?
– Jag skrev på ett treårskontrakt och då var det fullt fokus på GAIS och gasen i botten som gällde. Jag ville utvecklas så mycket som möjligt och bli bättre på mina brister. Det väldigt snabbt i fotboll, allt kan hända över en natt. Att jag skulle lämna GAIS redan efter ett år var inte något jag planerade. Chansen dök upp och jag tog den. Jag tänkte ”wow, för ett år sedan spelade jag i lilla Gunnilse och nu är jag i en Premier League-klubb”. Det blev lite som en chock.

Premier League-klubben stavas Swansea. Den defensiva mittfältaren berättar att det hela gick väldigt snabbt. Hans agent och Swansea hade kontakt. Helt plötsligt var Maric iväg på ett veckolångt provspel. När han kom tillbaka till Sverige var övergången i princip redan i hamn.

– Det var ett stort steg att lämna familjen. Jag insåg det inte riktigt när jag skrev på kontraktet. Det var först när jag kom fram som jag upptäckte att det var tuffare än vad jag trodde. Samtidigt kände jag att detta var ett viktigt nästa steg för min utveckling och min fotbollsframtid.

Adnan flyttade över till Wales helt själv. Dem första sex-sju månaderna bodde han tillsammans med en värdfamilj i sex-sju månader. Efter 18-årsdagen ordnade han sin allra första lägenhet.
– Det är skönt med eget space. Polare kan komma över när de vill och stanna hur länge de vill, de stör inga. Det underlättar även mycket för när familjen kommer över. De känner sig hemma här.

Vad är svårast med att bo själv?
– Att laga mat, haha! Man märker att man måste ta hand om mycket mer än bara en själv. Man måste se efter lägenheten. Att sköta disken, tvätt, städning och att laga mat. När man bodde hemma eller hos värdfamiljen var det mer att man bara tog hand om sig själv.

Kan du laga mat då?
– Absolut, på en skala ett till tio ger jag mig en sjua. Folk underskattar mig om man säger så. Jag lagar lite då och då, men får oftast slut på idéer. Det jag gör mest och är bekvämast med är ris med kyckling och lite sallad till. Jag älskar inte sallad, men det ser bra ut. Jag pallar inte att äta samma mat hela tiden, det blir restaurang lite för ofta kanske.

Utöver att ta hand om lägenheten och försöka nå Swanseas A-lag berättar ynglingen att han även går gymnasiet på distans. Samhällsprogrammet med inriktning fotboll på Angeredsgymnasiet betar han av sakta, men säkert via datorn hemma i Wales.

– Jag har alltid tagit skolan väldigt seriöst. När jag var yngre och hade dåliga betyg så blev det ingen fotboll för mig. Utan skolan fanns det ingen fotboll för mig. I mina tidigare dagar var det skolan som gick först, men ju längre tiden gick kom fotbollen i första hand. Mina föräldrar har alltid sagt att det är viktigt med utbildning.

För tillfället satsar han stenhårt på fotbollen. En satsning som har betalat sig. I mars tidigare i år tecknade han ett nytt treårskontrakt för klubben.
– Jag kände mig stolt, glad och positiv. Jag tror att alla som håller på med den här sporten vet hur stort, skönt och lättande det är att få skriva ett kontrakt. Tre år är rätt långt, det känns som att klubben tror på mig. Nu får jag också mer tid på mig att visa både Swansea och världen att jag är en bra spelare.

I dagsläget är Maric bofast i U21-laget där han är en viktig kugge och har tagit en plats som sittande mittfältare.
– Det har varit mycket starter denna säsong. Det är skönt att ha det förtroendet från tränaren. Under försäsongen kände jag att jag var tvungen att visa klubben hur bra jag egentligen är eftersom detta var mitt sista år på mitt gamla kontrakt. I början var det lite tufft med att få matcher, men sedan blev det bara fler och fler. Det var ett stort och viktigt år för mig och jag är jättenöjd att det har gått bra för mig.

Vad är dina närmsta mål?
– Huvudmålet är självklart att debutera i A-laget och Premier League, annars hade jag inte varit här. Samtidigt måste man vara realistisk. Premier League är en av världens tuffaste och bästa ligor. Men allt kan hända.

När får vi se dig i Premier League? Hur nära är du en debut?
– Snart hoppas vi. Det är mycket som krävs. Hela du som fotbollsspelare måste hålla en hög nivå, det räcker inte med någon enstaka grej. Det gäller att lägga ner väldigt mycket träning både med laget och individuellt. Dag in och dag ut. Det är tufft, men det måste göras.

Och du är redo att lägga ner det som krävs?
– Absolut. 100 procent sedan dag ett.

Den kloke mittfältaren berättar att han har gjort en hel del träningar med A-laget i år, betydligt fler än i fjol. Men att det går upp och ner. Går det dåligt för A-laget blir det färre träningar för honom och vice versa. Kvaliteten på träningarna finns det däremot inget antyda på.

– Man kan inte säga något negativt. Det är världsklasspelare. Det ger mig en självsäkerhet att få träna med dem. Jag känner att jag blir bättre där varje träning, sådana spelare med bra kvaliteter gör att man själv utvecklar sina kvaliteter. Spelarna tar hand om en och försöker hela tiden pusha en framåt så att man blir bättre, de stöttar dig bra där.

Är det några spelare som du har imponerats av lite extra?
– Först och främst Modou Barrow. Han har lyckats väldigt bra med sitt stora steg från Östersund i superettan till Premier League. Wilfried Bony var riktigt duktig när han var här. Gylfi Sigurdsson och Sung-Yong Ki är två andra spelare som jag ser upp till och respekterar mycket, men idolen är Zinedine Zidane.

Hans insatser i Swansea har inte gått obemärkt förbi. Förra månaden var han tillbaka i U19-landslaget och fick mycket speltid. Han startade samtliga matcher och spelade i fem av sex halvlekar.
– Det var skönt att få komma tillbaka efter ett litet tag och få vara involverad, jag fick spela matcherna också. Det kändes bekvämt med grabbarna och laget. Sedan tycker jag att vi har lite otur att vi förlora alla matcherna, vi förtjänade mer. Men så är det, ibland vinner man och ibland förlorar man.

Den stora frågan som många undrar över är vilket landslag löftet kommer att välja att representera. Alternativen är Sverige och Bosnien.

Adnan, Sverige eller Bosnien?
– Haha. Efter min debut i Premier League får du ringa och fråga. Då lovar jag att jag har ett svar.