Karriärerna gick isär – nu väcks minnena till liv
STOCKHOLM. Emil Krafth är fotbollsproffs och allt det jag inte blev. Nu möts vi igen och han får berätta sin historia om när våra vägar skildes åt, vad han drömmer om och hur han ser på den kommande säsongen.
– Jag vill göra det här till mitt år, säger 18-åringen.
För sex år sedan träffade jag Emil Krafth för första gången. Då samlades över 100 13-åringar från västra Kronoberg på ett talangläger i lilla Agunnaryd. Det var första steget mot det stora målet – Smålandslaget. Det var i alla fall vad jag och de flesta andra kunde hoppas på, som mest.
Men för Emil Krafth var Smålandslaget bara början, och det visste alla. Han var killen vars mål man alltid läste om i tidningen varje måndagsmorgon. Han var killen som alla snackade om i Agunnaryd. Han var killen som stack ut och hade det där lilla extra.
Vi tog oss båda sedan vidare till stora Västervikslägret, via Södra Ljunga och ytterligare en gallring. Där sluter Smålands alla fotbollstalanger upp i form av 18-mannatrupper från landskapets olika regioner och storklubbar som Öster skickar dit sina scouter.
Men i Västervik tog det stopp för mig och de flesta andra i vår trupp. När vi spelare skildes åt efter bussresan hem genom de småländska skogarna visste vi alla att vi precis varit med om vår höjdpunkt i karriären, medan äventyret bara hade börjat för Emil.
I dag spelar Emil i Helsingborg och har gjort debut i U21-landslaget. Jag får nöja mig med att skriva om honom och alla andra svenska elitfotbollsspelare. Under måndagens upptaktsträff i Stockholm möts vi för första gången sedan det där lägret i Västervik – och minns tillbaka till tiden då våra vägar skildes åt.
– Man visste väl att man utmärkte sig lite mer än de andra när man var liten, lite så var det väl, säger Krafth blygsamt.
– Men jag lade ner mycket tid på fotbollen som liten. Om jag inte hade träning så spelade jag med brorsan hemma. Vi var ute varje dag och körde. Jag tror att det var det som sporrade mig lite också, att han var äldre och pushade på mig. Han knuffade ner mig och då var det bara att resa sig upp och köra igen, fortsätter talangen.
Högerbackens karriär började i Lagans AIK där han tidigt fick chansen i klubbens a-lag och att uppväxten har präglats av sport och speciellt fotboll råder det ingen tvekan om.
– Jag kommer ju ifrån en riktigt sportintresserad familj. Farsan och morsan har ju tränat mig och brorsan i alla år, fram till att vi kom upp i a-laget i Lagan.
Sommaren 2009, då han började gymnasiet, skrev Krafth på för Öster och lämnade moderklubben för en rejäl elitsatsning.
– Efter Västervik gick jag vidare några läger till och sedan var det dags för Elitlägret i Halmstad. Där började vissa klubbar visa intresse för mig. Främst var det Öster och IFK Göteborg, som jag båda provspelade med. Som första flytt kändes det bra med Öster och Växjö. Det var ganska nära hem och jag ville kunna vara med min familj lite till och så.
– Jag började spela med Tipselit- och U21-laget och sedan vid årsskiftet fick jag chansen i a-laget med Roar (Hansen, Krafths nygamle tränare). Jag gjorde det bra i träningsmatcherna och så fick jag starta premiären, och efter det känns det som att det bara har flutit på.
Ja, flutit på är nog det rätta ordet. Efter 24 matcher i superettan med Öster gick flyttlasset vidare till dåvarande svenska mästarna Helsingborg. Där blev det sju starter och två inhopp under debutsäsongen i allsvenskan.
– Innan jag flyttade till Helsingborg hade ju min karriär bara gått spikrakt uppåt. Men det är väl nu som det börjat snegla utåt lite, men jag ångrar ingenting med övergången. Jag har lärt mig mycket även om jag har suttit mycket på bänken. Kanske hade jag inte varit med i U21-landslaget om jag inte hade skrivit på för Helsingborg. Man får ha tålamod också.
Men steget från Lagan till Helsingborg på ett och ett halvt år måste vara väldigt stort?
– Ja, så kan man tänka, nickar Krafth instämmande.
– Men jag har fått den här fysiken med mig, eftersom att jag alltid spelat med de som varit äldre än mig och att jag kom upp i a-laget i Lagan jättetidigt. Jag behövde anpassa mig eftersom att de var mycket äldre och jag tror att det har hjälpt mig mycket i det som har tagit mig hit i dag.
Något som påverkade 18-åringens fjolår var tränarbytet mitt i säsongen, när Conny Karlsson lämnade och norrmannen Åge Hareide tog över i HIF.
– Jag tror att det var jobbigt för många. Vi hade Conny i en halv säsong och han hade sitt spelsätt. Det var inte så stor skillnad mellan Conny och Åge, men det var lite som man behövde ändra på. Vi fick inte någon riktig kontinuitet i matchandet och med träningen. Men jag fick lite indikationer om att Roar skulle komma hit, så jag försökte hålla ut säsongen ut, säger Krafth och fortsätter:
– Det var lite snack om en utlåning i somras. Jag pratade lite med min agent, men det var aldrig så att vi tog kontakt med någon annan klubb. Min agent sa att det var bra om jag höll ut, för att det kommer att bli bra.
Nu är Roar på plats och högerbacken gläds enormt mycket över att de två nu återförenas.
– Roar har betytt mycket för mig. Om inte han hade tagit upp mig i Öster och låtit mig spela så kanske jag inte hade suttit här i dag. Så det ska bli kul. Jag gillar hans fotbollsfilosofi, att vi verkligen ska rulla bollen. Under de senaste åren i HIF har det handlat lite mer om att sätta upp bollen på en anfallare så snabbt som möjligt och sedan jobba därifrån.
– Jag gillar ju att löpa, följa med i anfallen och jag vill bli mer en poängspelare. När yttermittfältaren går in i plan så ska jag komma längs med kanten – och det ska sitta längs med ryggmärgen. Det är det Roar vill. Jag gjorde ju några assist i Öster och det var ju då andra klubbar började få upp ögonen för mig. Sen när jag kom till Helsingborg så kunde jag inte vara lika offensiv eftersom att vi hade ett annat spelsätt. Så det ska bli jävligt kul att återförenas med Roar igen.
Gillar du hans mer “mysiga” sätt att vara som tränare, att han är mer personlig med er spelare och för en närmare dialog med er?
– Ja, Roar är en lite annan person. Åge och Conny koncentrerade sig bara på de som spelade. De nästan sket i de som satt på bänken, medan Roar nästan snackar mer med de på bänken och förklarar vad de behöver förbättra för att få spela. Det gjorde inte Conny och Åge, och det blev jag lite lidande av.
Vill du känna det där extra stödet som ungdom?
– Ja, exakt. Det är viktigt som fan, både på och utanför plan.
Men hur blir du som person när du får sitta på bänken?
– Jag kan köpa att sitta på bänken, men om det blir för länge då kan jag bli lite less på det och känna att jag verkligen vill bort. Men jag hoppas verkligen inte att det kommer bli så den här säsongen.
– Alltså, jag hatar att sitta på bänken. Men förra säsongen var lite av ett inskolningsår, även om jag hade velat spela lite mer. Nu känner jag att jag är redo att ta klivet och gå in i startelvan.
Jag tänker tillbaka på lägret i Västervik och drömmer mig för en sekund in i situationen att det är jag som sitter på andra sidan av bordet och svarar på Emils frågor istället för tvärtom. Snabbt vaknar jag upp och tar chansen att ställa frågan om hur Krafth såg på mig när vi spelade tillsammans.
– Det är en bra fråga, för jag kommer fan inte ihåg. Du var väl ytterback, i alla fall.
Det var inte så mycket att ha?
– Alltså, jag kommer inte ihåg faktiskt.
Du dissar min fotbollskarriär, alltså?
– Ja, jag gör väl det (skratt).
Emil får ner mina fötter på jorden igen och jag inser att jag förra året spelade bortamatch mot Hanaskog med b-laget i division 5, inför tre tjuriga gubbar och en korvförsäljare, samtidigt som han spelade 90 minuter borta mot Twente i Europa League, inför 15 000 åskådare.
För det var ju faktiskt precis vad han gjorde. Som 18-åring fick Krafth vara med om ett rejält Europa-äventyr, som slutade i ett gruppspel och speltid i två Europa League-matcher.
– Det var coolt som fan. När vi var på besök på Celtic Park spelade jag inte, men det var ändå en jäkla atmosfär runt om matchen. Erik Edman, som bland annat har spelat i Premier League, sa att det var det bästa han varit med om. Att få uppleva det som 18-åring var fantastiskt.
Stannar du någonsin upp och tänker på vad du har åstadkommit?
– Nej, jag tänker inte på det. Det är mer ett jobb nu, så dagarna bara flyter på. Jag försöker att inte tänka så mycket.
Vad drömmer du om då?
– Att komma ut i en av de stora ligorna i Europa, helst Premier League. Jag gillar ju Manchester United. Men det där är alla spelares dröm och jag har inte bråttom. Jag kan spela några år i Sverige till, som det känns nu. Men man vet ju aldrig vad som händer.
Det passar ju bra att vara högerback om man tänker på landslaget?
– Ja, vem vet? Det sporrar mig lite också, att vi kanske inte har någon jätteordinarie spelare på den positionen. Så det gäller att visa framfötterna i allsvenskan och då kanske man får vara med på januariturnén och göra det bra där.
Tror du på 20-30 matcher i allsvenskan från din sida i år?
– Jag hoppas på det. Det har ju gått bra på försäsongen nu, jag har tränat mycket extra och jag känner att jag vill göra det här till mitt år.
Ja, gör det till ditt år, Emil. Då får jag skriva lite till om dig. Och drömma mig tillbaka.
Den här artikeln handlar om: