The Crazy Gang – Laget som satte skräck i fotbolls-England

Supporterägda AFC Wimbledons resa genom det engelska seriesystemet, till kvällens FA-cupmöte med Liverpool tolv och ett halvt år efter det att föreningen grundades i ilskan av Wimbledon FC:s “franchiseflytt” till Milton Keynes, och knappt 25 år efter ursprungsklubbens legendariska FA-cupvinst där man mötte, just det, Liverpool, är en sannsaga värd namnet. Den här texten kommer dock handla om laget som tog den där cupvinsten 1988 – det ökända “Crazy Gang”. 

Den nionde juni 1961 föddes en pojke i Hammersmith, London. Han döptes till Walter John Downes, men tilldelades snabbt smeknamnet “Wally” av sina kompisar.

“Wally” hade två stora barndomsintressen som skulle följa med honom resten av livet. Det var fotboll och så kallade “practical jokes”(sv. översättning: “hyss”). Han skulle visa sig vara extremt talangfull i det förstnämnda området och debuterade redan som sjuttonåring säsongen 1978/79 för sin barndomsklubb Wimbledon FC. I debuten borta mot Barnsley gjorde mittfältaren mål och därefter var han bofast i klubbens startelva i ett decennium.

Men samtidigt tyckte han att proffsfotbollen var lite för stel och tillrättaläggande, och såg därför till att få utlopp för sin komiska ådra med ett antal “pranks”, t. ex klippte han sönder lagkamraternas kalsonger och fyllde deras skor med schampo.

Den skämtsamma attityden smittade av sig på hela truppen och bidrog till att klubben gick som en raket genom ligasystemet, från non-League upp till Division 1(nuvarande Premier League) på åtta år. Under tiden anslöt Lawrie Sanchez och Dennis Wise, medan Vinnie Jones och John Fashanu tillkom inför debutsäsongen i högstadivisionen. Denna kvartett skulle under de kommande åren vara några av lagets viktigaste spelare både på planen, där Wimbledon med sitt fysiska spel etablerade sig i Division 1/Premier League, och utanför densamma, där pranksen blev än värre och inte ens klubbens olika managers(under denna perioden Dave Bassett och Bobby Gould) gick fria. Bland annat drog man sig numer inte för att bränna upp varandras kläder och förstöra varandras bilar.

Efter en succéartad debutsäsong 1986/87 med en sjätteplats som resultat lämnade Bassett och Gould kom in. Resultaten blev inte sämre för det utan man slutade sjua säsongen efter. Den stora framgången kom dock i FA-cupen där man tog sig ända till final mot mäktiga ligavinnarna Liverpool FC.

Liverpool, under ledning av klubbikonen Kenny Dalglish, var skyhöga favoriter och skulle med sin tekniska och strukturerade fotboll bara blåsa bort Goulds fysiska och oorganiserade lag. Wimbledon kunde dock inte bry sig mindre och lagets mittfältsbuse Vinnie Jones sa inför matchen att han skulle “bita av Dalglishes öra och spotta i hålet”.

Så här formerade Bobby Gould sitt lag den 14 maj 1988:

Dave Beasant – Clive Goodyear, Eric Young, Andy Thorn, Terry Phelan – Alan Cork, Vinnie Jones, Lawrie Sanchez, Dennis Wise – John Fashanu, Terry Gibson.

Liverpool dominerade som väntat bollinnehavet, men hade svårt att skapa chanser. Bästa chansen hade John Barnes som bara skulle raka in Dave Beasents retur i det öppna målet men där målvakten på något mirakulöst sätt för upp fingrarna på bollen och kan styra undan. I stället skulle Wimbledon göra sitt viktigaste mål någonsin i den 36:e minuten.

Dennis Wise fina inläggsfrispark skarvades in av Lawrie Sanchez bakom en chanslös Bruce Grobbelaar i Liverpool-målet och helt plötsligt var “The Wombles” på väg att göra det omöjliga.

I den andra halvleken pressade Liverpool på och tilldelades en straffspark på tveksamma grunder. John Aldridge lyckades dock inte överlista den för dagen omutliga Beasent, som därmed blev den förste målvakt att rädda en straff under ordinarie speltid i en FA-cupfinal.

När domaren Brian Hill blåste för slutsignal och på så sätt förkunnade att Wimbledon FC var cupmästare utbrast den legendariske BBC-kommentatorn John Motson ett minst lika legendariskt citat: “The crazy gang have beaten the culture club”. Därmed var uttrycket “The Crazy Gang” myntat och pressen skulle använda sig av epitetet fram tills Wimbledons nedflyttning 2000 och flytt till Milton Keynes år 2003.

Kuriosa: Wimbledon var på träningsläger i Sverige sommaren 1987(alltså uppladdningen inför cupmästarsäsongen) och reste bland annat till södra Dalsland där man mötte undertecknads moderförening Brålanda IF i en träningsmatch på lilla Sörbyvallen. Matchen slutade 6-1 till engelsmännen och min far som var målvakt för Brålanda har efteråt sagt att Alan Cork sköt ett skott i mål som är det “hårdaste skott jag aldrig sett”.