MFFs överlägsna ekonomiska försprång måste vara frustrerande

Malmö FF kan Europa. AIK investerade tungt i erfarenhet för att lära sig ta samma väg. Frustrationen måste därför vara stor då man åter snubblade och nu kan se värsta konkurrenterna löpa vidare mot mer guld. För det är ett långt race, och det blir inte lättare att hinna i fatt.

Halvmiljardklubben Malmö FF missade SM-guldet i fjol och ligger “bara” trea i allsvenskan som åter rullar igång nu till helgen. Klubbar och fans som de senaste åren trott att storlaget från Skåne ska springa iväg med ligan år efter år tack vare sina Europa-miljoner behöver alltså inte oroa sig.

Eller?

Det är ju både rätt och fel.

Men mest fel.

Talar du till exempel  med klubbansvariga i allsvenskan så kan man bland annat höra jämförelsen “det blir till slut ju som ett formel 1-stall mot ett skönt folk race-team” – ja, det är givet att en större kassa kommer ge större framgångar även i allsvenskan. Lag som AIK, Djurgården, IFK Norrköping, Hammarby, Häcken och IFK Göteborg får hugga när Malmö FF:s maskin hackar något år – som 2018 – men jag tror alla inblandade räknar ganska kallt med att logiken segrar tre eller fyra säsonger av fem.

Mest pengar vinner. Det vill säga Malmö FF.

Skåningarna är åter kvalificerade för ett europeiskt gruppspel, den här gången bland annat mot danska storklubben FC Köpenhamn i ett par haussade Öresunds-derbyn. 80 miljoner kronor är ingen orimlig summa för sportchefen Daniel Andersson att räkna in efter det senaste äventyret på kontinenten.

Kvar på perrongen står återigen AIK. Klubben som så desperat vill ifatt Malmö FF på alla sätt men inte hittar metoden. Det måste vara oerhört frustrerande.

För det är som sagt ett långt lopp, det blir allt svårare att jaga ikapp – och Malmö FF drygar bara ut avståndet.

AIK grävde djupt i kassakistan, gav Europa verkligen en duktig chans med investeringar som Sebastian Larsson och Enoch Kofi Adu. Spelare med erfarenhet av de stora cuperna och stora ligorna. Samtidigt sålde man lite senare nyckeltrion Kristoffer Olsson, Alexander Milosevic och Daniel Sundgren. Det är ingen vild chansning att AIK – de regerande svenska mästarna som i dag ses som den blågula klubb som har störst potential efter Malmö FF att lyckas i Europa – hade haft en större chans att nå ett gruppspel i Champions League eller Europa League med dessa tre i truppen

Jag fattar varför man gör det, men vill bara lyfta fram svårigheten med att bygga trupper som dels ska vinna allsvenskan det ena året och sedan kvalificera sig i Europa det andra. Att det sedan i avgörande lägen saknats: flyt med lottning (inte alls så dum i år dock med förluster mot Maribor och Celtic i avgörande möten), momentum i form, kliniska avslut och fart i både offensiva och defensiva omställningar – det ska vi också räkna in.

Men det flyt som man kan tycka att Malmö FF har då sista tröskeln till Europa League-gruppspelet den här gången var Bnei Yehuda Tel Aviv, det flytet har det himmelsblå laget också förtjänat. Det var ingen som snackade flyt då man sluggade sig fram till sitt första CL-gruppspel säsongen 2014/15 genom att bland annat slå Sparta Prag och storklubben Red Bull Salzburg.

Malmö FF har skapat sig sin metod för att lyckas i Europa. Andra svenska lag måste skapa sin egen. För AIK och andra allsvenska klubbar som törstar efter Europa låter säsongen 2021 mer rimlig.

Det är då UEL2 (Uefa Europa league 2) – eller “Europas division 3”, som SEF-basen Lars Christer Olsson kallade det – rullar igång på en nivå som känns mer nåbar än dagens Europa League-gruppspel.

En nivå att bygga vidare ifrån.