ANALYS HAMMARBY: “Skyttegravar i konstgräset”

Ny match, nya spelare och ny formation för Hammarby. Nanne Bergstrand experimenterar vidare så här på höstkanten. Fem man i backlinjen, tre på mittfältet och så de snabbaste man har längst fram. Det luktade “baktungt” bortalag på förhand. Det blev värre än så.

Östersund:  Nilsson – Mukiibi, Mensah, Bergqvist, Widgren – Dyer, Nouri, Bachirou – Aiesh, Ghoddos, Sema.

Hammarby: Kristinsson – Saevarsson, Saetra, Aidoo, Solheim , Batan– Smárason, Bakircioglu, Israelsson – Torsteinbö – Dibba.

Matchinledningen: ÖFK som vann  på bortaplan i Malmö med 3-0 tog, som väntat, initiativet direkt. Bollinnehavet hos hemmalaget mot ett väldigt avvaktande Hammarby. Även om det inte var många skapade Östersund ändå en del lägen som osade målchanser. Självförtroende fanns absolut intakt från start.

***

Graham Potter har hela säsongen roterat både spelare och sättet man organiserat sig på. Modigt men samtidigt en extrem styrka.

En snabb titt på de egenskaper spelarna i gästernas startelva besitter är var det ingen skräll att “korta anfall” antagligen fanns i hammarbytränarens anteckningsbok. Både i matchgenomgången och i paus. Dessutom en rejäl uppförsbacke för de tre mittfältarna när det numerära underläget blev stort på mittfältet. Det var absolut ingen skräll och så klart tungt för dessa att sällan ha både rätt utgångslägen och tillräckligt med kraft när laget väl fick chansen att gå till anfall.

***

Jag vet att det är en dålig floskel, men hade det varit möjligt att gräva hål i konstgräset hade Hammarby nog gärna gjort det. Djupa skyttegravar med uppdrag att skicka missiler (alltså bollar) till två män (Dibba och Torsteinbö) Behind enemy lines. Typ-ish – krig-ish.

***

Östersund hade absolut mest boll men speciellt många klara chanser lyckades man inte skapa, ett gott betyg till den defensiva delen av matchplanen från Nanne Bergstrands sida. Det tog 37 minuter innan Arnor Smarason nickade mot en djuptfryst Hampus Nilsson i hemmamålet. Men det var ett fint anfall som låg bakom den chansen i alla fall.

Brutalt bollinnehav är en sak, trubbigt anfallsspel ett annat. Östersund är bra men behöver klart och tydlig spetskvalitet offensivt. Givetvis försvåras möjligheterna att skapa klara målchanser när man möter ett så lågt spelade motstånd, men ändå.

***

Det blev ett tidigt byte för Hammarby när högerbacken Birkir Mar Saevarsson tvingades utgå, det var så klart en försvagning men faktum är att Mats Solheim som tog hans plats som högerback kanske var den mest aktiva spelaren idag. Offensivt alltså.

***

Nanne Bergstrand tyckte i paus att laget gjort en bra defensiv insats men att man slarvat framåt. Ett litet tips där: De som vann bollen var dödströtta, säkert inte mest fysiskt, men att inte “äga bollen” mer tar på krutet. Det var dessutom ofta 70 meter till Östersundsmålet. Det blir lätt “slarvigt” då.

***

Den andra halvleken fortsatte i exakt samma anda, ÖFK med bollen, mot ett Hammarby som försvarade sig (rekord-?) lågt ner i planen. Man kunde nästan tro att fystränaren Claes Hellgren styrt upp gästernas försvarsspel enligt handbollens 6-0 försvar. (Ni som förstår, förstår).

Kennedy Bakircioglu slog en frispark, nästan vid mittlinjen, och bollen hamnade hos en fullständigt friställd Mats Solheim men Hampus Nilsson stod för en bra parad. Det var matchens klart bästa målchans så långt. Lite paradoxalt men också lite talande för hur fotboll kan vara ibland.

Hammarby tvingades kravla sig upp ur skyttegravarna till slut när inbytte Alhaji Gero stötte in ett fint inspel från vänsterkanten, förarbetet stod Alex Dyer för. Omgruppering  för Hammarby. Ut med en backlinjespelare, in med en forward i form av Isac Lidberg. Poängjakten var igång.

Den blev ingen riktigt jakt och något tryck kunde Hammarby inte skapa.

***

Det är lätt att förstå att Nanne Bergstrand var ute efter det där rekordet på sju raka hållna bortanollor. Det var också lätt att först hur matchbilden skulle bli. Visst kunde det ha gett både en eller tre poäng om man hade haft maximal utdelning. Det hade man inte.

***

Hemmalaget Östersund får den här matchen till skänks av Hammarby, i alla fall matchbilden och initiativet. Det saknas en “växel”, lite tyngd och kvalitet innan Östersund kan sägas bli ett lag för toppskiktet. Det har varit en säsong  fullt med nya erfarenheter för nykomlingarna och jag är säker på att man har lärt sig en väldigt massa bra saker. Det känns dessutom som att man har kompetensen att ta detta till nästa nivå, inte minst genom sin tränare Graham Potter.

***

Defensivt godkänt sa Nanne Bergstrand i paus. Defensivt godkänt under långa stunder var det under hela matchen. Det var det och det ska/måste det vara när man är så många spelare så lågt ner i planen. Allt annat hade varit riktigt svagt.

Både Östersundsmål tillkommer dock på tveksamma ingripanden på individuell nivå, det är svårt att skydda sig mot.

Offensivt vill jag inte kritisera någon av Hammarbys spelare, det här var ingen rolig historia för dessa spelare.

***

En matchplan är en matchplan och det fanns säkerligen grund för de beslut Hammarby tog inför denna match. Det är knappast värt att säga vad man “skulle ha gjort istället”. I efterhand blir det väldigt mycket enklare. Det lämnar vi helt enkelt idag.

Nanne Bergstrand har gått från framtidens fotboll till mer än “äckligt disciplinerat”, ultradefensivt och hopp om utdelning på omställningar. När detta ska ske djupt ner från egen planhalva kräver det väldigt mycket, ungefär samma egenskaper som krävs för att vara spelförande i högt tempo. Det kan man fundera på lite mer om man har lust.

Självklart ska man värdera offensiva fasta situationer högt men att ha det som “främsta” hot i en sådan här matcher ger inga höga betyg  i mina ögon.

Vad det här är frukten av är en helomvändning som heter duga från Mr Bergstrand, men poängskörden kan ingen ta ifrån honom. Inte heller att antalet hållna nollor på bortaplan når rekordhöjder. I alla fall nästan.