“Djurgården på Tele2 – varken onaturligt eller historielöst”

Mitt första riktiga möte med Djurgårdens IF, jag är åtta eller kanske nio år gammal. Platsen är Globen och min syster har tagit med mig för att se Djurgården Hockey. Samtidigt som jag stolt visar upp min nyinköpta gulrödblåa halsduk så startar något som visar sig ska bli en livslång kärlek.

Lika naturligt som det var att med beundran se mina idoler spela hockey på den där platsen strax söder om tullarna, lika självklart blev det senare att ta den röda tunnelbanelinjen ut till Stadion för att se dom blåa ränderna spela på Östermalm. Och så har mitt liv sett ut sen dess – vår, sommar och höst har jag spenderat längs Lidingövägen och höst och vinter har jag tillbringat i Globen eller på Hovet.

Jag går på över 30 matcher varje år i Globenområdet, fler gånger än det ens skulle vara möjligt att se vissa andra lags matcher på samma plats, så ni måste förstå att det för mig inte blir så onaturligt och verkligen inte alls historielöst att få se Djurgården spela i ett området precis som dom gjort så länge att mina föräldrar knappt var födda när dom första skridskotagen togs på Hovet.

Men det varit en lång resa att komma dit känslorna är idag. Först sorg över att inse att vi inte längre kommer kunna spela på Stadion, ni har nog märkt vilken stadionromantiker jag är vid det här laget. Till hopp om att kunna spela på en egenägd arena ett stenkast därifrån. När dom drömmarna krossades så var det bara att inse. Tele2 skulle bli vårt bästa alternativ, Stockholm är Djurgårdens stad och Solna var aldrig ett alternativ.

Ju mer jag började acceptera och inse att flytten skulle bli bra, desto hårdare tog det knytnävsslag av sorg rätt i magen som jag upplevde under sista matchen på Stadion. Insikten att vi skulle lämna något som var vårt var tuffare än jag insett. Jag vill se mitt Djurgården spela på arenor där jag kan varje trappsteg, vet vad som gömmer sig bakom varje vrå och som bara är en självklarhet inpräntad i ryggraden. Så som Stadion och Hovet.

Men de senaste två dagarna har jag spenderat inne på Tele2. Bekantat mig med omgivningen, alltfrån pressrum, läktare, restaurang och omklädningsrum och känslan är det här kommer bli bra. Riktigt jäkla bra. Det här ska bli vårt nya hem och vi kommer sätta den Djurgårdsprägel som krävs för den.

När du kliver in i den så är det med känslan av att det här är en arena för fotboll. Öppet tak och den är löjligt tight. Mina förväntningar inför idag är ännu högre, stämningen vi kommer skapa kommer vara något i hästväg, det är jag helt övertygad om. Känslan av att säga hejdå till något älskat fylls nu med känslan att välkomna något nytt som vi kommer sätta vårt namn på. Stockholm tillhör oss. Det här tillhör oss och tillsammans ska vi skapa något nytt.

Min syster tog med mig på mitt första möte med Djurgården, idag tar vi med hennes son för hans allra första fotbollsmatch bara några hundra meter därifrån. Nu är det upp till oss att göra det till vårt hem, att låta honom få minnen för livet och om känslan från den första arenan han kommer att få besöka, även om han ännu är lite för liten för att minnas just idag. Men förhoppningsvis kommer han också få dela glädjen av den livslång kärlek som Djurgårdens IF är.

Johanna Lundberg