DOKUMENT: “Han skulle bli sportchef och leda BP”
STOCKHOLM. Planen var att han skulle ta över Brommapojkarna. Bli sportchef och leda föreningen framåt. Det här är berättelsen om Pontus Segerström – ledaren, kaptenen och riddaren som somnade in alldeles för tidigt.
“Kan inte hitta ord ! Hur e de möjligt ? Varför ? RIP min bror ! Mina tankar till dina nära !!! FUCK CANCER FUCK CANCER FUCK CANCER !!!!!!”
John Guidetti skrev på Twitter att han inte kunde hitta ord. Ändå var det precis vad han gjorde. Kanske inte de mest välformulerade orden, men otroligt målande och känslofyllda.
Måndagen den 13 oktober 2014 kommer för alltid att vara en mörk dag för många. Då somnade Pontus Segerström in. Hjärtat slutade att slå för Brommapojkarnas cancersjuke lagkapten.
När jag åkte ut till Grimsta IP och BP:s hemmaborg efter beskedet om Segerströms död gjorde jag det med massvis av tunga känslor inombords. Mest av allt ville jag nog bara skrika, precis som John Guidetti.
“FUCK CANCER FUCK CANCER FUCK CANCER !!!!!!”
Men jag tog mig samman och fick under dagarna som väntade ta del av en historia som jag kommer att bära med mig under resten av mitt liv.
***
Den 17 februari 1981 föddes Pontus Segerström. Han började spela fotboll i Älvsjö AIK, men gick över till Brommapojkarna som elvaåring, berättar BP:s klubbdirektör Ola Danhard.
– Jag har följt honom upp genom pojklagen in i juniorlaget för att sedan se honom göra tidig debut i a-laget. Det har varit jättekul, samtidigt som det känns jättetungt nu, säger Danhard.
Segerström tillhörde ett av BP:s mest framgångsrika pojklag någonsin, 81:orna. Laget vann bland annat St Erikscupen sex år i rad och Gothia Cup två gånger.
1998, som 18-åring, gjorde Segerström debut i BP:s a-lag. Han blev sedan sakta men säkert en rejäl kugge i den rödsvarta tröjan. 2004 var det sedan dags för ett äventyr utomlands. Mittbacken skrev ett halvårskontrakt med danska toppklubben Odense, men vände hem till Sverige när avtalet gick ut.
Då skrev Segerström på för Landskrona, där han var ordinarie under två säsonger (en i allsvenskan och en i superettan) – innan han hamnade i Stabaek i Norge. Där var Segerström med om klubbens hittills enda “storhetstid”.
Under de tre säsongerna (2007-2009) som Segerström spelade för Stabaek var han som nyckelspelare med och plockade hem en ligatitel, ett silver och ett brons. Dessutom fick han spela i Champions League- och Europa League-kval. Tyvärr förstördes delar av guldåret 2008 och säsongen därefter av en korsbandsskada.
– När han spelade i Stabaek så var han inte långt i från a-landslaget. I sina bästa stunder var han en man för a-landslaget. Absolut. Klart som fan att han var så bra. Det är synd att korsbandsskadan kom emellan, menar hans agent Per Jonsson.
– Gemene man förstår inte hur bra han var. När han spelade i Stabaek och vann guld 2008 så var han en av Tippeligans största stjärnor, fortsätter agenten.
Så på toppen av karriären, som 29-åring, bestämde sig Pontus för att flytta hem till Sverige, trots att kontraktet med Stabaek löpte ut först året efter. Han hade hemlängtan. Och så hade han och hustrun Emma fått sitt första barn, en son.
Intresse saknades inte för Segerström. När det stod klart att han ville flytta hem till Sverige och Stockholm försökte Djurgården knyta till sig honom. Men de lyckades inte. Det var i BP som Pontus helst av allt ville spela.
– Han hade vunnit norska titeln och valde ändå att flytta hem och spela i BP. Det var en väldigt stark känsla att få hit honom. Han kunde ha valt andra klubbar då, men han skulle hem. Hem till BP, säger klubbdirektören Ola Danhard och fortsätter:
– Han har sagt det någon gång, att det har fungerat väldigt bra hemma med frun och att de aldrig har bråkat. De enda gångerna som de har bråkat, det är när Pontus har försvarat BP. Han var väldigt, väldigt rödsvart i själen.
Agenten Per Jonsson förklarar också hur stort det var för Pontus att återvända till Brommapojkarna.
– Så nöjd han var över det avtalet, säger Jonsson.
Brommapojkarna har aldrig gjort en större affär än då man tog hem Segerström från Norge. Och direkt blev Pontus en nyckelspelare och ledare i den rödsvarta tröjan. Men det räddade inte BP ifrån att ramla ur allsvenskan som nykomling 2010.
Så klubben fick börja om i superettan. Under den andra säsongen i Sveriges näst högsta serie lyckades man också säkra uppflyttning till allsvenskan igen. Stjärnskott som Nabil Bahoui och Ludwig Augustinsson stack ut i det BP som blev tvåa i superettan 2012, men tryggheten och stabiliteten stod främst Pontus Segerström för. Riddaren, som han kallades.
Kaptenen ledde sedan BP kvar i allsvenskan. 2013 blev en säsong då de rödsvarta hade alla odds emot sig, och besegrade dem. Men årets säsong blev en trist historia för Brommapojkarna på flera sätt.
Förlusterna radades upp och redan under sommaren stod det mer eller mindre klart att BP spelar i superettan 2015. Ett tufft spelschema till följd av framgångarna i Europa League-kvalet (fair play-plats) tärde, och spiken i kistan hamrades i när Pontus Segerström började bli sjuk.
Först trodde Pontus att det handlade om magsjuka och problemen stoppade honom från några matcher. Men sedan drabbades han av kraftig huvudvärk och åkte i början av augusti till akuten, där han konstaterades ha ett sprucket blodkärl i hjärnan. Efter vidare undersökningar upptäcktes en tumör. Pontus hade drabbats av cancer.
Under två månader låg Segerström inne på sjukhus. Två månader som var tunga för alla runt om honom, bland annat lagkamraterna i BP.
– Det har känts som att ett täcke legat över truppen på något sätt. Det har inte varit samma stämning. Det har känts jättejobbigt, säger Ola Danhard.
– Han har betytt jättemycket för oss som spelare också. Vi var hyfsade under sommaren fram till augusti när han försvann, men därefter har vi tappat försvarsspelet. Jag ska inte säga att vi hade klarat oss kvar i allsvenskan med honom, men…, fortsätter Danhard.
BP:s tränare Stefan Billborn är också medveten om att Segerströms sjukdom blev ett stort sportsligt avbräck för laget.
– Jag tror att avsaknaden av Pontus har varit större än vad vi tror, både vi i klubben och folk utanför, säger Billborn.
Någon vecka innan Segerström avled blev hans tillstånd kritiskt.
– Vi kände till att det blivit sämre och sämre, så det var ingen nyhet. Men däremot har man ju alltid lite hopp om att det ska gå bra. Men tidigt måndag morgon vaknade jag upp till ett sms om det, förklarar Ola Danhard.
I meddelandet stod det att Pontus Segerström hade somnat in, 33 år gammal. Och trots att Ola Danhard vetat om att det mer eller mindre bara handlade om tid innan det tragiska skulle inträffa så blev beskedet om Pontus bortgång ett hårt slag för klubbdirektören, så klart.
– När jag läste sms:et kände jag dels en väldigt stor sorg och dels blev det en bekräftelse på det som man fruktat under en lång tid. Sådant här går inte att förbereda sig för. Det blir liksom en grej när det händer. Det brakar loss, säger han.
Danhard minns en godhjärtad människa.
– Han var en jätterespekterad kille. En genuin kille. Kanske lite tystlåten, men alla lyssnade på honom och alla respekterade honom. Det var en schysst kille.
– Han var en kille som man alltid kunde ringa och få reda på hur stämningen var i truppen. Han var ett värdefullt språkrör för mig. Det var en jättefin kille. Han var alltid positiv och glad. Frågade man om något var det inga problem, berättar Danhard.
Klubbdirektören utvecklar:
– Pontus har inte varit riktigt lika färgstark som andra kanske är. Det var en kille som smälte in överallt och var respekterad överallt. Det finns många andra som tar mer plats, men Pontus fanns alltid där bara. Det är egentligen det finaste, att man anpassar sig och bidrar istället för att stjälpa. Det var jättefint.
Stefan Billborn har känt till Segerström sedan han var liten och Brommapojkarnas tränare är imponerad över vilken ledare mittbacken var.
– Det var en person som leder genom att sätta exempel. Han var inte en kapten som var jätteutåtagerande även om han kunde ryta till. Han visade vägen genom att vara. Det är heller inte så lätt att vara en äldre spelare här i BP, för det blir rätt barnsligt om man har fem eller sex äldre spelare och sen att de andra är runt 20 år och yngre. Då måste man vara stark som äldre, på ett speciellt sätt. Pablo (Pinones-Arce) sa det när han kom till Öster, att BP är ett juniorlag. Man kanske inte reflekterar över det när man är här, men det är stor skillnad, säger Billborn.
– Han var en så fin människa. Spelarna ville vara som honom, både som kompis och spelare. Han var alltid först på plats här på Grimsta. Han satt och skrattade, ställde alltid upp och han brydde sig. Han var snäll, berättar tränaren vidare.
Men det är inte bara av familj, vänner, lagkamrater och föreningskollegor som Pontus Segerström varit respekterad och uppskattad – utan även av media. FotbollDirekts Mårthen Bergman var i Norge 2009 för att träffa bland annat Segerström och berättar nu om en professionell och ödmjuk person.
– Han var väldigt tillmötesgående och tyckte att det var kul att en svensk journalist kom till Oslo för att skriva om Stabaek. Han tog sig all tid i världen, säger Bergman och fortsätter:
– Han är en av de trevligare personerna som jag har träffat inom svensk fotboll.
Segerströms avtryck på och utanför planen kommer också att uppmärksammas via ett stipendium framöver. Brommapojkarna har startat “Pontus Segerströms minnesfond” och kommer varje år dela ut ett stipendium till ett kaptensämne i BP:s äldre pojklag.
Peter Appelquist är webb-, sociala medier- och publikrekryteringsansvarig för Brommapojkarna, har jobbat tätt med Pontus under flera år och är ett stort BP-fan. Han tar nu till stora ord för att beskriva “Riddaren”.
– Han var lagets kapten, storebror och pappa, men även föreningens ledare. Han var arvtagaren, vår tids stora, säger Appelquist och fortsätter:
– Han skulle bara spela matcher, fortsätta leda BP, slå rekordet i antal matcher och efter det bli sportchef.
I Brommapojkarna kommer han alltså för alltid att rankas högt. Kanske högst av alla.
– Som person var han varm, en självklar pjäs. Han var omtänksam och inkännande. Han såg människan bakom titeln och personen som var kollegan. Han kunde även umgås över generationer. “Gubbhyllan” var hans vänner på samma sätt som tioåringarna han hälsade på när han var där på träning, berättar Appelquist.
– Jag minns hur jag reagerade när han blev klar 2010. Jag sprang runt hemma och vrålade “Pontus är klar! Pontus är klar!”. Han var en förebild och en sann hemvändare.
För Appelquist är det självklart att Segerström skulle ta över som sportchef i Brommapojkarna. Att Pontus själv hade de tankarna är också tydligt. Han har studerat sports management och i en intervju med Webbsporten sommaren 2012 sa Segerström följande:
– Jag skulle gärna jobba i någon förening, som sportchef eller klubbdirektör. Nåt sånt.
Men allt tog slut alldeles för tidigt. En av Pontus drömmar gick dock i uppfyllelse innan han gick bort. I en krönika på Svenskafans.com skriver Peter Appelquist:
“Jag minns en av de första gångerna jag träffade dig. Jag var en ung kille med journalist-drömmar, med ett starkt BP-hjärta som slog för att göra BP sedda. Jag fick chansen att skriva för Svenskafans och intervjuade dig, kaptenen. Nervös, skakig både på hand och tunga fick jag ändå fram några frågor och du stod där, tålmodig och svarade klokt och eftertänksamt, ibland kaxigt, vilket älskades av den unge supportern i mig. Du sa “Jag vill vara med när BP spelar i Europa”. Det var i Europa du spelade din sista match i tröja nummer två. I det rödsvarta stället höll du tjurarna från Turin på avstånd och 0-0 var nära att stå sig när du felaktigt blev utvisad. Vinnarskallen brann när du lämnade planen för sista gången, i förtid, precis som du lämnat oss nu.”
Pontus Segerström kommer aldrig bli sportchef i Brommapojkarna. Han kommer inte kunna leda föreningen vidare, i alla fall inte via jorden. Men kanske får vi se mer av Segerström i rödsvart i framtiden. Pontus äldste son har precis börjat träna som knatte i BP.
– Aggressiv, står aldrig still. Han är en löpare. Ytterback kanske? Modern ytterback, sa Pontus i nämnda Webbsporten-intervjun om sin sons spelstil.
Theodor Segerström. Nummer 2. Kapten. Är det han som leder Brommapojkarna om 20 år?
Frågan är inte på något sätt den viktigaste att ställa just nu, men om svaret är ja skulle det vara svårslaget fint.
Den här artikeln handlar om: